Såld vän. Farfars berättelse Och han förstod mig! Det var ingen rolig stund, och jag insåg att det var en dum idé. Jag sålde honom. Han trodde det var en lek, men sen förstod han att jag sålt honom. Tiderna har alltid varit olika för alla. För vissa är all inclusive inte särskilt generöst, för andra räcker det med lite rågbröd och korv i magen. Vi levde olika, det hände mycket under åren. Jag var liten då. Min morbror, Lennart, gav mig en vallp, och jag var överlycklig. Valpen fäste sig vid mig, förstod mig direkt, såg mig i ögonen och väntade på min minsta vink. – Ligg, sa jag med eftertryck, och han la sig ner, såg troget i mina ögon, som om han skulle kunna dö för mig. – Tjänstgör, kommenderade jag, och valpen hoppade snabbt upp på sina tjocka tassar och stod stilla, slukade mig med blicken, väntade på sin belöning. Men jag hade inget att skämma bort honom med. Vi hade knappt mat själva. Det var sådana tider. Min morbror, morbror Lennart, han som gav mig valpen, sa en gång till mig: – Oroa dig inte, grabben, han är trofast och lojal. Sälj honom, och ropa sen på honom, han kommer att rymma tillbaka till dig. Ingen märker något, och du får lite pengar över. Kan köpa fika både till dig och din mamma – och till honom också. Lyssna på morbror, jag vet vad jag snackar om. Jag gillade idén. Tänkte inte på att det kanske inte var så schysst. Vuxna hade ju sagt det – och lite godsaker kunde jag ju köpa! Jag viskade i Veris, vallpens, mjuka öra att jag skulle lämna honom, men sen skulle jag kalla på honom så han skulle springa tillbaka till mig, bort från främlingarna. Och han förstod mig! Voffade att han skulle göra just så. Nästa dag satte jag kopplet på och gick mot stationen. Där sålde folk allt möjligt – blommor, gurkor, äpplen. Folk strömmade av tåget, handlade och prutade. Jag ställde mig längst fram, drog Veris med mig. Men ingen kom fram. När nästan alla gått förbi kom en man med stränga ögon fram: – Du grabben, står du här och väntar på någon eller ska du sälja hundvalpen? Bra valp, jag tar honom. Och han tryckte pengar i min hand. Jag lämnar över kopplet, Veris snurrade på huvudet och nös glatt. – Gå nu Veris, gå min vän, viskade jag – jag kallar på dig sen, gå. Och han gick med mannen, medan jag gömde mig och följde efter för att se var min vän hamnade. På kvällen kom jag hem med bröd, korv och godis. Mamma undrade strängt: – Har du stulit, eller vadå? – Nej mamma, jag hjälpte till att bära grejer på stationen, då fick jag lite. – Duktig du är, gå och lägg dig nu. Jag är trött, ät lite och kom och sov. Hon frågade inte ens efter Veris, brydde sig inte direkt. Morbror Lennart kom förbi på morgonen. Jag skulle till skolan, men ville hellre springa och ropa efter Veris. – Nå? flinade han. Sålde du din vän? Rufsade mig på huvudet. Jag gled undan och svarade inget. Jag hade inte kunnat sova, inte ätit brödet eller korven. Det var ingen rolig stund, jag förstod att det var en idiotisk idé. Inte konstigt att mamma inte gillade morbror Lennart. – Han är tokig, lyssna inte på honom, sa hon. Jag slet åt mig väskan och sprang ut. Det var tre kvarter till huset, jag tog dem i ett svep. Veris satt där bakom ett högt staket, bunden med ett tjockt rep. Jag ropade på honom, men han såg sorgset på mig, la huvudet på tassarna, viftade med svansen, försökte skälla men det kom inget ljud. Jag hade sålt honom. Han trodde det var en lek, men nu förstod han att jag sålt honom. Då kom ägaren ut och ropade strängt åt Veris. Han kröp ihop med svansen mellan benen och jag fattade att det var kört för oss. På kvällen hjälpte jag till på stationen för lite pengar. Fast de var få fick jag ihop tillräckligt. Det var läskigt, men jag smög till grinden och knackade. Mannen öppnade: – Jaha, grabben, vad gör du här nu då? – Farbror, jag ångrar mig, här, sa jag och räckte tillbaka pengarna han gett mig för Veris. Mannen granskade mig, tog pengarna och släppte lös Veris: – Ta honom då, han saknar dig, blir ingen vakthund, men akta dig, han kanske inte förlåter dig. Veris såg sorgset på mig. Leken blev en prövning för oss båda. Men sen kom han fram, slickade mig på handen och stötte nosen mot min mage. Det har gått många år nu, men jag har förstått att man aldrig, inte ens på skoj, säljer sina vänner. Och mamma blev glad: – Igår var jag trött, men sen undrade jag vart vår hund tagit vägen? Har blivit van vid honom, han är ju vår, Veris! Efter det började morbror Lennart sällan hälsa på. Vi tyckte aldrig riktigt om hans skämt.

Sålde vännen. Morfars berättelse

Och han förstod mig!
Det var ingen munter dröm, jag insåg att det var ett tokigt påhitt.
Jag sålde honom. Han trodde först det var en lek, men sen förstod han att jag sålt honom på riktigt.
Tiderna är olika för oss alla. För någon känns ett smörgåsbord närmast snålt, för någon annan räcker det gott med knäckebröd och falukorv.

Vi levde så olika, ibland i ljus, ibland i skugga.

Jag var liten då. Min morbror, Gustav, gav mig en liten schäfervalp i present. Jag blev så lycklig! Valpen fäste sig vid mig direkt och förstod mig nästan utan ord. Han såg mig i ögonen, väntade ständigt på min signal.

Ligg, sa jag ibland efter att ha väntat lite. Och han la sig genast ner, såg upp på mig som om han kunde dö för min skull.

Tjänst! kommenderade jag och valpen ställde sig genast på sina knubbiga tassar, stod stilla, svalde saliven, väntade och väntade på sin belöning.

Men jag hade inget att skämma bort honom med. Vi själva gick ofta hungriga.

Sådana var tiderna.

Morbror Gustav, mammas bror, han som gett mig valpen, sa en gång till mig:

Äsch, Mollie, häng inte läpp. Ser du inte hur trofast han är? Du kan sälja honom, sedan ropar du på honom så smiter han till dig ändå. Ingen ser, men du får några hundralappar. Då kan du köpa fika både till dig själv och honom, och till din mor. Lita på morbror, jag vet hur man gör.

Jag gillade idén. Tänkte inte så långt då, jag trodde nog inte det var något fel. Det var ju en vuxen som tipsat! Trodde det var lite på skoj tänk, en påse kanelbullar köper jag då!

Jag viskade i Taggerts, hans lurviga, varma öra, att jag skulle ge honom bort men sen ropa på honom igen, så att han skulle springa ifrån de andra och komma till mig.

Och han förstod!
Han skällde till som om han visste precis vad vi kommit överens om.

Nästa dag satte jag koppel på honom, gick ut mot tågstationen. Där stod alla folk sålde blommor, gurkor, äpplen, allt möjligt på torget.

Folket kom i ström från pendeln, började pruta och köpa saker.

Jag klev fram, höll Taggert nära mig men ingen närmade sig oss.

Snart hade alla gått förbi, men så kom en farbror med bestämda ansiktsdrag fram:

Jaså, flicka lilla, står du här och väntar på någon, eller vill du sälja hunden? Jaja, det ser ut att vara en fin valp. Jag tar honom varsågod, och han tryckte några sedlar i handen på mig.

Jag lämnade över kopplet. Taggert såg sig glatt omkring och nös till.

Gå du, Taggert, gå min vän viskade jag jag ropar på dig sen, spring då, spring!

Han lommade iväg bredvid mannen. Själv smög jag efter, försökte se vart de tog vägen.

På kvällen kom jag hem med limpa, falukorv och chokladbitar. Mamma såg strängt på mig:

Har du stulit det här, eller?

Nej, mamma, jag hjälpte till att bära väskor på stationen, fick lite dricks, svarade jag.

Nåväl, gå och sov, du är säkert trött. Ta en smörgås om du är hungrig.

Hon frågade inte ens efter Taggert. Det verkade som hon redan släppt honom.

Morbror Gustav kikade in på morgonen. Jag skulle till skolan, men själv ville jag bara springa till Taggert.

Så, Mollie, sålde du kamraten? skrattade han och rufsade mig över huvudet. Jag vred mig undan och svarade inte.

Jag hade ändå inte sovit på hela natten. Maten gick inte ner.

Det var ingen munter dröm, jag insåg vilket knäppt påhitt det hela var.
Ingen undrade varför mamma aldrig riktigt gillade morbror Gustav.

Han har ingen känsla, lyssna inte på honom, sa mamma alltid.

Jag tog skolväskan och rusade ut.

Det var tre kvarter dit, och jag sprang dem utan att stanna.

Taggert satt bakom ett högt staket, bunden med ett tjockt snöre.

Jag ropade, men han bara låg med huvudet mot tassarna, svansen for mellan benen, försökte skälla men rösten höll inte.

Jag hade sålt honom. Han trodde det var en lek, men nu förstod han jag hade sålt honom.
Då kom mannen ut, ropade strängt åt Taggert, och han slokade ihop. Då förstod jag att allt var förstört.

På kvällen tjänade jag ihop kronorna jag behövde genom att bära väskor åt folk på stationen. Lite rädd, men ändå gick jag tillbaka till huset, knackade på. Den bekante mannen öppnade:

Jaså, Molly, vad vill du nu?

Snälla, farbror, jag har ångrat mig här, och så höll jag fram pengarna jag fått.

Han kisade mot mig, tog emot, plockade loss Taggerts snöre:

Ta honom då, se till honom väl han längtar bara bort. Någon vakthund lär han inte bli, men passa dig, kanske förlåter han dig aldrig.

Taggert såg sorgset på mig.

Det som började som en lek blev något mycket svårare.

Efter en stund kom han ändå sakta fram, slickade min hand och tryckte nosen mot min mage.

Många år har nu gått, men då insåg jag: man säljer aldrig, inte ens på skoj, sina vänner.

Mamma blev glad:
Igår var jag så trött, men sen låg jag och tänkte, var är vår hund? Jag har ju vant mig vid honom han hör till oss, Taggert!

Morbror Gustav kom inte längre så ofta förbi. Hans skämt passade inte oss längre.