Drömma kan man ju! Min beundrare trodde att han skulle flytta in i min lägenhet och leva på min bekostnad
Jag har alltid varit målinriktad, vilket var min största lyckoträff. Redan när jag var 25 lyckades jag, helt själv och utan en enda krona från varken mamma eller pappa, köpa min egen etta i Stockholm. Ingen hjälp från någon moster, ingen morbror som swishade över pengar allt var mitt hårda slit.
Så träffade jag en kille (vi kan kalla honom Gustav för att han var lite kung i sitt eget huvud), och självklart blev jag knäsvag och berättade att jag faktiskt ägde min egen bostadsrätt. Dumt? Tja, ibland blir även svenskor blinda av förälskelse.
Jag var dock tydlig med att jag inte tänkte flytta in hos honom. Vi skulle hyra en neutral lägenhet tillsammans och båda hyra ut våra lägenheter, så vi kunde spara ihop till exempelvis en Volvo. Han nickade och log och sa att det lät sunt, och att han snart skulle ha sitt bidrag klar.
Ett halvår senare dök Gustav upp med en resväska på trappan till min lägenhet. Han sa att han blivit av med jobbet och var helt pank. Kunde han inte bara bo hos mig ett litet tag, tills det löste sig?
Turligt nog har även Gustav föräldrar i Uppsala. Det blev inget inflytt för hans del. Jag kände på mig att han mest såg min lägenhet som en chans till gratis hyran och kylda matlådor. Så jag gjorde det alla smålänningar med vett gör jag dumpade honom. På något sätt känns det lättare att spara till bil alldeles ensam!
