3 november
När jag kom hem idag stod min granne Karin redan utanför dörren och såg bekymrad ut. Hon sa: “Det skriker alltid en man i din lägenhet varje dag, han håller oss vakna och har gett alla nog!” Jag blev alldeles paff. Hur var det möjligt jag bor ju själv?
Jag försökte skratta bort det och skyllde på att jag kanske glömt tv:n på någon morgon, och Karin nickade men hennes misstänksamma blick dröjde sig kvar när hon gick vidare. Ändå gnagde hennes ord i tankarna hela kvällen.
När jag kom in i lägenheten kändes det direkt lite underligt. Allt såg ut som vanligt. Fönstren stängda, dörren låst, ingenting saknades eller stod ur plats. Jag gick igenom rum efter rum, försökte tvinga bort känslan av oro, men jag sov nästan ingenting den natten.
Dagen därpå gjorde jag ett val som nog bara någon som är riktigt rädd kan göra. Jag ringde jobbet och sjukskrev mig. På morgonen, klockan kvart i åtta, gick jag ut till min Volvo så att grannarna skulle se mig åka sedan rundade jag kvarteret, parkerade tyst och smög in via bakdörren. Jag lade mig snabbt under sängen och drog överkastet ända ner till golvet.
Timmarna kröp förbi sekunderna långsamma, tankarna snurrande. Klockan närmade sig tjugo över elva när jag hörde ytterdörren öppnas, någon stack in en nyckel och vred om. Steg i hallen, självsäkra, med ett välbekant tempo som om personen kände platsen utan och innan.
Stegen närmade sig sovrummet. Jag låg blickstilla, hjärtat vilt mot bröstkorgen, och då hörde jag det: en mörk, irriterad mansröst.
“Du har spritt kläder överallt igen”
Han sa mitt namn. Han sa det med sådan självklarhet att jag frös till is. Rösten var skrämmande bekant, och då slog det mig vem det var och något inom mig brast.
Efteråt fick jag veta sanningen.
Det visade sig att hyresvärden, Lennart, kom in varje dag så fort jag gått till jobbet. Han hade sina egna nycklar det hade ju alltid varit “hans” lägenhet. Jag hade själv ibland småsnackat med honom om mina tider, utan att tänka.
Han stal inget, letade inte efter pengar eller nåt säljbart, utan gjorde sig bara helt hemmastadd. Tog av sig skorna, satte sig och kollade på TV, åt min mat, tog en dusch, vilade ibland på min säng. Han visste var allt fanns, han hade ju möblerat och köpt in det mesta en gång i tiden när han hyrde ut.
Han pratade ofta för sig själv. Lät sig irriteras över min “slapphet”, kommenterade min disk och tvätt. Mina rutiner störde honom men ändå höll han koll på att komma och gå när jag var på jobbet. Det blev hans lilla revir i Malmö, och grannarna hörde hans röst ligga som en skavande bakgrund varje dag.
När polisen äntligen tog honom var Lennart uppriktigt förvånad han såg inget konstigt med sitt beteende. Lägenheten var ju ändå hans, och så länge han hade nycklar tyckte han sig ha rätten att titta till den “så allt stod rätt till”.
Jag lärde mig en viktig sak. Numera, oavsett var jag hyr, byter jag alltid lås så snart jag flyttat in. Ingen mer svensk blåögdhet i sådana frågor trygghet går före allt.
