– Synd att Anna-Maria inte kom igen, – viskade Tanja till sin man medan deras treåriga sonbarn Emil blåste ut ljusen på födelsedagstårtan. – Hon har fortfarande inte träffat sitt barnbarnsbarn… det gör ont.
– Hon vill inte – och då behöver hon inte, – svarade Mikael skarpt. – Jag skrev till henne för två veckor sedan. Hur länge ska man bjuda?
– Kanske borde du ringa? Påminna henne? Hon är inte ung längre…
– Tanja, sluta nu. Hon glömmer inget som verkligen betyder något. Om hon på tre år inte ens försökt träffa sitt barnbarn – då bryr hon sig inte. Hon har vårt nummer, hon vet var vi bor. Det är bara hennes stolthet som står i vägen.
Tanja teg. Fem år hade gått, men smärtan satt kvar, som ett sår som inte läkt. Dum, envis, outplånlig. Ingen egentlig skuld att lägga på någon. Och ändå…
Mikael träffade Tanja på en väns bröllop. Då var hon inte ensam – hennes sällskap var en man som drog alla blickar. Lång, snygg, självsäker. En riktig “alfahanne”. Mikael vågade inte gå fram då. Men sen hörde han att mannen lämnat Tanja ensam med deras lilla dotter. Genom en gemensam vän ordnade han en “tillfällig” träff. Och han kämpade – länge, envist. De gifte sig när Lova var knappt ett år gammal.
Anna-Maria, hans mor, tog emot svärdottern med reservation. Inte glad, men inte heller påträngande. Hon trodde det skulle gå över – ett barn som inte var hans, en hustru äldre än han… Men Mikael var lycklig. Och för hans skull höll hon sina tvivel för sig själv.
Bara en gång sa hon högt vad hon tänkte. Mikael ville adoptera Lova. Då kallade modern honom till ett “allvarligt samtal”.
– Varför ska du ta hand om någon annans barn? Förstår du att det inte är din skyldighet?
– Mamma, Lova är inte någon annans för mig. Hon kallar mig “pappa”. Ingen annan har hon nånsin haft.
– Men hennes riktiga far finns ju! Även om han struntade i henne – det ändrar inte fakta.
– Spelar det roll vem som fött henne, när jag varit där från början?
– Ja! Tänk om du och Tanja skiljer er? Ska du betala underhåll för en flicka du inte ens är skyldig att försörja?
– Mamma! Tror du på allvar att vi ska skilja oss?
– Jag vill bara att du ska tänka om du får egna barn. Riktiga barn.
– Och om det inte händer? Vad då?
– Det kommer! Du måste lämna nåt efter dig till dina egna barn, inte nån annans flicka!
Mikael reste sig.
– Nog nu. Om du hoppas jag ska lämna Tanja och Lova – glöm det. Jag älskar dem. Och Lova blir din barnbarn, vare sig du vill eller ej.
Sju år senare föddes Oskar. För Anna-Maria blev han universums mittpunkt. Hon promenerade med honom, skötte om honom, skämde bort honom. Lova hamnade i skymundan. Tanja nämnde det aldrig – hon ville inte förstöra relationen. Oskar och mormor var väldigt nära. Hon passade honom när de reste. Lova förstod – hon var smart. Frågade:
– Varför umgås mormor inte lika mycket med mig?
– Hon har alltid längtat efter en sonson, – förklarade mamman. – Oskar ser ut som din pappa när han var liten.
Lova växte upp, men vid fjorton år kände hon ändå att nåt var fel. En dag kom hon hem och frågade rakt på sak:
– Mamma, säg ärligt – är Mikael inte min riktiga pappa?
– Nej…
– Jag misstänkte det. Men vad gör det? Han är min pappa. På riktigt.
Och alla kunde äntligen andas ut.
Men när Oskar fyllde sexton, vid festbordet, höjde mormor sitt glas och sa:
– Oskar, nu är det dags att leta fru. När du hittar rätt ska du få en lägenhet av mig. Jag vill hinna mysa med barnbarnsbarn!
Pojken skrattade:
– Mormor, lugna dig! Ge den till Lova istället – hon kan skaffa barnbarnsbarn åt dig direkt.
Anna-Maria blev stel. Sedan sa hon lugnt:
– Men ni är ju inte släkt. Hon har en annan far.
Bordet tystnade. Tystnaden ekade. Oskar blev vit. Tittade på föräldrarna. Ställde sig upp:
– Kom, nu går vi. Festen är över.
Gästerna började lämna. Tanja skriAnna-Maria stirrade ner i sina händer, och för första gången på åratal viskade hon ett svagt “förlåt”.
