“Så mycket älskar jag dig, mamma,” sa jag vid frukostbordet när jag var 14 år. “Jaså?” log mamma tillbaka. “Då kan du kanske skala potatis till middagen nästa gång jag kommer hem från jobbet, så känner jag din kärlek utan att du behöver säga ett ord.” “Jag älskar min katt!” utbrast jag medan jag gosade in kinden i den varma, mjuka pälsen. “Kanske du kan byta sanden i kattlådan då?” frågade pappa. “Han har det jobbigt när han inte vill gå i en blöt låda”… Jag lyssnade på mina föräldrar och blev förvånad: Jag säger ju att jag älskar er!!! Vad har potatisskal och kattlåda med kärlek att göra? Jag minns när jag bara var sju år och låg på sjukhus i flera veckor. Sjukhuset låg utanför stan, och på den tiden var reglerna mycket stränga. Föräldrar fick bara lämna saker på särskilda tider och se sina barn från sjukhusparken när vi stod vid de öppnade fönstren – tur att det var september ute. Mamma kom till mig två gånger varje dag. Morgon och kväll ställde sköterskan en påse på mitt nattduksbord, där låg färsk, hemgjord keso, ännu varm kompott, bovetegröt och en ångad köttbulle. Allt i små portioner, precis lagom för en måltid, för om några timmar kom hon med nytt. I påsen, under allt, låg 3–4 ritade ark med kläder till en pappersdocka (såna med vita remsor på ärmar och axlar att vika runt). Jag älskade att färglägga och klippa ut dessa kläder, och mamma – när hann hon? – ritade ständigt nya klänningar, kjolar, jackor och pyjamasar, med olika modeller: rosetter, bollar, prickar… Jag hade aldrig bett henne om detta. Det var varken medicin, mineralvatten eller buljong. Hon bara visste att jag gillade det. Just då var det hennes sätt att säga: “Jag älskar dig”… Det tog mig decennier att förstå och uppskatta det, men jag har burit det med mig hela livet. Vi underskattar ofta betydelsen av småsaker… Visst är fina ord, dikter och kärleksförklaringar viktiga. Vi kvinnor älskar med öronen och behöver ständigt få höra “jag älskar dig”. Men om vi aldrig ser det i handlingar blir orden bara tomt prat. Ja, man kan säga “jag älskar dig” med en diamantring eller en bukett röda rosor, en ballongflygning eller ett gnistrande smycke – och det är också fantastiskt! Men kärlek kan visas mycket enklare, och varje dag ger oss den chansen – bara vi älskar. Våra vänner hade en tax som blev förlamad i bakbenen. Nu har hunden levt så i tre år tack vare att husse själv byggde en gåstol med hjul, så att deras fyrbente familjemedlem kan promenera själv varje dag. Man kunde burit ut hunden i famnen eller i barnvagn. Men hunden ville gå själv, och eftersom husse och matte älskar honom fick han chansen. När vi drivs av äkta kärlek hittar vi sätt att visa det i varje stund, alldeles spontant, utan att tänka. Vi smyger tyst på tå in till våra sovande, rättar till kudden, breder ut täcket över små, kalla fötter, tar försiktigt mobilen ur trötta händer så att kvällsdvalan inte störs av ett samtal. Vi blir bästa kocken, kokar det godaste kaffet till frukost, gör osttåg på barnens tallrik som kör mot en tomatblomma med äggblad. Vi lyssnar i timmar på vänners bekymmer, hittar på presenter och överraskningar, sprider glädje. Vi tvekar inte att ge sista pengarna till nödvändiga mediciner… Vi kan sprätta upp favorithalsbandet för att sy pärlor på vinterdräkten till en liten ”snöflinga”. Och livet är så långt – och ändå så kort… Just småsakerna minns vi längst. Ett älskande hjärta känner när ens “jag älskar dig” är som viktigast. Så länge jag kan minnas har mamma och mormor alltid gått ut i hallen när pappa eller morfar kom hem från jobbet – för en man ska känna att han är efterlängtad där hemma. Jag försöker också göra det. Jag sitter framför datorn, låter tanketrådar bli ett mönster i mitt skrivande. Hör låset vridas i dörren, tänker att nu ska jag resa mig – bara jag blir klar med raden så maskorna inte trillar av. Tittar över axeln, ler mot den som kommer hem: “Jag är klar om ett par minuter, sen blir det middag”. Och plötsligt, alldeles ljudlöst (för att inte störa mitt ordflöde) står där en kopp starkt te och en tallrik med två smörgåsar och två uppackade chokladbitar. Jag tittar på smörgåsarna – rostbiff, ost, korv, tomat, oliver – allt som fanns hemma, ser de uppackade chokladbitarna (så att jag inte behöver pausa ens för det), och i denna tystnad hör jag så många betydelsefulla ord. Då förstår jag: just nu finns inget bättre sätt att säga “Jag älskar dig”. Det är så viktigt att kunna säga “jag älskar dig” – utan ord. Med en resa eller en skalad potatis, en struken skjorta eller ballonger, en efterlängtad docka eller en fylld matskål, en passionerad kyss eller en omsorgsfullt ren filt, ett paraply eller plättar med kaninöron, likes och hjärtan, leenden och blickar. Det spelar ingen roll om du lyssnar på diskussioner om samhällsförändringar eller ett förlorat mål i senaste matchen – det viktiga är hur du lyssnar. Det spelar ingen roll om du dricker äkta champagne ur fina glas eller höstkaffe ur en pappersmugg – det viktiga är stämningen du gör det med. Det spelar ingen roll om du promenerar i Paris på natten eller bland svenska solrosfält – det viktiga är vem som går bredvid. Vi måste lära oss att komma ihåg: de allra vackraste, mest efterlängtade orden – “Jag älskar dig” – förbleknar snabbt och förlorar sitt värde om de inte backas upp av handling. Och det får aldrig hända. Kärlek mäts inte bara i ord…