Så länge man lever är det aldrig för sent. En berättelse
Jaha mamma, som vi sa så hämtar jag dig imorgon och kör dig. Jag är säker på att du kommer trivas där, sa Benjamin medan han nervöst klädde på sig och drog igen ytterdörren.
Anna-Lisa sjönk trött ned i soffan. Efter många påtryckningar hade hon till slut gått med på att åka. Grannkvinnorna hade beundrat:
Din Benjamin är då väldigt omtänksam. Nu ordnar han semester åt dig igen.
Men Anna-Lisa kände en gnagande oro i hjärtat. Men det fick visa sig imorgon, tänkte hon.
Nästa morgon kom Benjamin tidigt. Han bar snabbt ut hennes resväska, hjälpte henne in i bilen och de for iväg.
Vilken lycka för henne, viskade grannarna på bänken utanför, ibland lejer han hjälp i hemmet åt henne, ibland får hon resa bort och koppla av. Inte som vi, vi har det enkelt
Vårdhemmet låg utanför staden, en bit från Uppsala.
Mamma, det är nästan som ett femstjärnigt hotell, Benjamin såg på henne med snälla ögon.
När de kom fram och promenerade in på området, där äldre människor satt på bänkarna, förstod Anna-Lisa att hennes farhågor varit befogade.
Men hon lät inget märkas. Hon hade alltid lärt sig hålla masken.
De mötte varandras blick, men Benjamin vände genast bort ögonen, som om han förstått att hon redan genomskådat honom.
Mamma, det finns läkare här, roliga aktiviteter och sällskap. Du kan ju prova på tre veckor, och om det inte funkar… Benjamin stakade sig, såg henne inte i ögonen. Men hon svarade kort:
Åk du, min son. Och kalla mig mamma, inte “mammi” som småbarn, okej?
Han nickade lättat, kysste henne på kinden och for iväg.
Anna-Lisa fick välja eget rum eller dela med någon. Hon valde en rumskamrat, hon ville inte sitta ensam med tankarna.
Välkommen, kära du, på soffan satt en elegant dam. Äntligen får jag sällskap! Jag heter Marianne Löfgren.
De presenterade sig för varandra.
Rummet var faktiskt värdigt fem stjärnor, sonen hade verkligen ansträngt sig. Gemensamt vardagsrum och två sovrum med dusch och toalett.
Marianne visade sig vara en ensam men förmögen dam på nittioett år.
Jag är trött, vännen, vill bli omhändertagen. Jag hyr ut min trea centralt och bor här istället. Här finns personal, läkare, kreativa aktiviteter. Lägenheten har jag redan skrivit över till min systerson. När det blir sommar tar han mig söderut på semester. Men du, du ser ju ung ut. Hur hamnade du här?
Anna-Lisa log snett, men lusten att dela med sig tog över:
Inte helt frivilligt. Sonen med sin fru bor för sig, vi gick inte ihop.
Jag har också en stor lägenhet. Men när de började tjäna bättre köpte de eget och flyttade ut. Det kanske var lika bra; jag och min svärdotter Elin kom inte överens. Först var det skönt att bo själv, Anna-Lisa tystnade men sen kom hälsan emellan
Jaha, jag förstår, svarade Marianne medan hon plockade med papiljotterna framför spegeln, det är danskväll ikväll, ska du gå?
Nej tack, jag vill vila idag, Anna-Lisa gick in till sitt rum och lade sig.
Allt var på sitt sätt rätt. Hennes barnbarn Alva läste på högskolan i Göteborg. Hon skulle snart komma hem, kanske bilda egen familj då.
Bara hon själv att skylla.
Med Elin kom de aldrig överens, men det var ju hon själv som lagt sig i och aldrig släppte in svärdottern i hemmet. Benjamin hade slitits mellan dem, och hon ville att han skulle hålla sig till sitt ursprung.
Så dumt.
När de flyttade ut blev det först ganska bra. De kom ofta på besök, Benjamin med Alva och Elin. Men snart var det ändå något som fattades henne det blev aldrig rätt.
Bara hennes eget fel.
Hon började inbilla sig att ingen brydde sig längre. Hon började låtsas vara sjuk och svag, hoppades att de skulle komma oftare. Men sonen drog andra slutsatser kanske tänkte han att hon och Elin skulle börja bråka igen, eller helt enkelt att han själv hade för mycket på jobbet.
Anna-Lisa tänkte bara på sig själv.
Bara hennes eget fel.
Till slut hyrde Benjamin in sällskapsdamer åt henne, men ingen dög. Anna-Lisa ville ha uppmärksamhet från de sina, men nu blev det så här.
Alva, älskad dotterdotter, hon hade börjat läsa i annan stad. Hon ringde ofta:
Mormor, jag kommer snart hem! Allt är bra med mig. Och du då?
Det är bra, svarade Anna-Lisa.
Sakna mig inte, jag kommer snart! Och Alva var uppriktig.
Hon hade bara sig själv att skylla.
Hon sa till Benjamin att hon började glömma läkemedel och saker. Hon ljög.
Hon hoppades att han skulle bjuda in henne att bo hos sig.
Men till sist verkar han ha blivit orolig kanske trodde han att hon var på väg utför. Han och Elin arbetade mycket, vem skulle se till henne? Så han körde henne hit.
Till det här femstjärniga äldreboendet.
Anna-Lisa ställde sig framför spegeln:
Ja, kvinna i åttioårsåldern, och vad då?
Helt klar i huvudet, fortfarande ganska stark.
Bara hennes eget fel. Kanske är det ändå bäst så här.
Hon la sig för att sova.
Tre veckor på boendet kändes som en evighet.
Sonen kom på fredagar, tog med godsaker, men här fanns ändå allt.
Det hade varit toppen om det bara varit en semester på ett flott hotell. Men tanken att detta kunde bli hennes sista hem grämde henne.
Vi har undersökt din mamma. Anna-Lisa har utmärkt hälsa, lite nerver men det har alla, rapporterade personalen nästa gång Benjamin kom.
Och Anna-Lisa såg plötsligt hur han… blev förvånad och glad. Hon hade trott att alla bara väntade på hennes frånfälle.
Oväntat dök Alva upp:
Mormor, pappa sa att du är på semester? Det här stället är ju lite märkligt. Men gissa vad; jag har tagit examen! Kommer du hem snart? Jag är tillbaka, och utan dig är det tomt. Kan jag bo med dig ett tag?
Anna-Lisas hjärta bultade Alva var så uppriktig.
Pappa kommer imorgon, du ska packa, vi åker hem!
Anna-Lisa nickade bara, nästan rörd till tårar.
Marianne fixade håret och sa:
Du borde verkligen åka hem, detta är inte för dig, med en lätt avund i rösten försvann hon in på sitt rum.
Anna-Lisa packade sina saker, nästan overkligt glad över att få åka ifrån “paradiset”.
Benjamin kom tidigt. Han log, kramade henne och sa bara:
Mamma.
I bilen satt Alva och till Annas-Lisas förvåning också Elin. De utbytte blickar, och Anna-Lisa fylldes av värme.
Bara mitt eget fel. Jag har velat styra och ställa, aldrig låtit andra ta plats. Varför? Men nu ser de så förväntansfulla ut. Det är ju mina barn.
Tack, viskade Anna-Lisa, sonen öppnade dörren och hon steg in i bilen.
Hon åkte hem, fylld av glädje och lycka.
Nu blir allt annorlunda. Nu tror hon på det goda.
För det är aldrig för sent att börja leva att vara lycklig, och ge lycka till andra.
