Nå, mamma, som vi bestämde jag hämtar dig imorgon och skjutsar dig. Jag är säker på att du kommer trivas där, sa Benjamin och drog stressat på sig jackan innan han stängde ytterdörren.
Anna-Lisa sjönk trött ned i soffan. Efter mycket övertalning hade hon gått med på att resa. Grannarna var hänförda:
Vilken omtänksam son du har, Benji alltid skickar han iväg dig på semester.
Men i Anna-Lisas hjärta gnagde en oro. Nåväl, imorgon klarnar allt, tänkte hon.
Benjamin kom tidigt nästa morgon. Han bar snabbt ut hennes väskor, hjälpte henne in i bilen och körde iväg.
Vilken lyckost, viskade grannarna på bänken. Sonen ordnar hembiträde, skjutsar på semester inte alls som hos oss.
Pensionatet låg utanför stan.
Mamma, det här är nästan fem stjärnor, sa Benjamin med ett inställsamt leende.
När de gick in på området, där endast äldre människor satt på bänkarna, förstod Anna-Lisa plötsligt att hennes oro var befogad.
Men hon lät inget märkas, van att hålla huvudet högt.
De möttes i blicken, men Benjamin slog bort den snabbt. Han förstod väl att hon hade förstått.
Mamma, det finns läkare här, intressanta aktiviteter, sällskap … Testa tre veckor, så får vi se … mumlade han och undvek hennes blick. Hon sa bara kort:
Åk du. Och sluta kalla mig mamsen säg mamma, som förr, okej?
Han nickade lättat, kysste henne på kinden och åkte.
Anna-Lisa fick välja mellan eget rum eller dela med en annan dam. Hon valde att dela ville inte vara ensam med sina tankar.
Välkommen, kära du, sa en elegant kvinna på soffan, äntligen är jag inte ensam. Jag heter Marianne.
De hälsade på varandra.
Rummet var faktiskt i toppklass, Benjamin hade verkligen lagt manken till. Gemensamt vardagsrum och två sovrum, dusch och toalett.
Marianne visade sig vara en ensam, välbärgad dam på nittioett år:
Jag är trött, hjärtat, vill bara bli omhändertagen nu. Jag hyr ut min lägenhet i Vasastan och bor här bästa platsen. De sköter om oss, det finns läkare, aktiviteter, och inget måste jag göra. Lägenheten har jag skrivit över på systersonen. Han tar ut mig till Västkusten varje sommar. Men du, vännen, vad gör du här? Du är ju mycket yngre.
Anna-Lisa log snett. Men lockelsen att öppna sig vann:
Jag är inte här helt frivilligt. Min son bor med sin fru. Vi passade inte riktigt ihop.
Jag har också en stor lägenhet. Men så fort de hade råd köpte de eget. Flyttade ut. Inte så dumt kanske Nadja och jag kom ju aldrig överens. Först var det ändå skönt att bo ensam, Anna-Lisa tystnade en stund men nu har hälsan svikit.
Jaja, nickade Marianne och tog ut hårrullarna framför spegeln, Ikväll är det dans, vill du med?
Nej tack, jag vilar ikväll, svarade Anna-Lisa och gick in på sitt rum och la sig.
Det var ingen dålig ordning barnbarnet, Alice, pluggade i Uppsala. Hon kommer tillbaka, skapar sitt eget liv.
Sitt eget fel, tänkte Anna-Lisa.
Med Nadja gick hon aldrig ihop det var ju hon som la sig i och aldrig lät Nadja ta plats i hemmet. Benji hamnade alltid mellan dem, och hon ville att han skulle välja henne, sin mamma.
Dumma tankar.
När de väl flyttat ut blev det först lugnare, till och med bättre Benji, Nadja och Alice kom ofta på besök. Men snart blev det ändå bara fel!
Sitt eget fel.
Hon kände sig bortglömd, började inbilla sig sjukdomar, låtsades vara skröpligare än hon var för att få uppmärksamhet. Men Benji gjorde nog sin egen tolkning. Klart, han var rädd att konflikterna med Nadja skulle blossa upp igen. Eller så hade han bara för mycket på jobbet.
Anna-Lisa, hon tänkte bara på sig själv.
Sitt eget fel.
Han hade ordnat sällskap åt henne hemma hjälp med hushållet flera gånger. Men ingen passade. Hon ville ha sin familjs uppmärksamhet, men det blev fel.
Alice, älskade barnbarnet, pluggade i annan stad. Hon ringde ofta:
Mormor, jag kommer snart hem. Allt bra med dig?
Bara fint, svarade Anna-Lisa.
Sakna mig inte, jag är snart där, sa Alice, och det var uppriktigt menat.
Sitt eget fel.
Hon berättade för Benji att hon glömde vilka mediciner hon skulle ta, att minnet svek. Hon ljög.
Kanske ville hon att han skulle fråga om hon ville bo med dem.
Men Benji blev orolig, trodde hon befann sig på gränsen. Han och Nadja jobbar ju vem skulle ta hand om henne? Så hon fick flytta hit.
Till detta femstjärniga äldreboende.
Anna-Lisa ställde sig framför spegeln:
En kvinna i åttioårsåldern, so what?
Hon var klar i huvudet, ork hade hon kvar.
Sitt eget fel. Men kanske är detta trots allt bäst.
Hon lutade sig tillbaka och somnade.
Tre veckor på pensionatet kändes som en evighet.
Sonen kom varje fredag. Tog med presenter, men allt fanns ju redan.
Det vore ju underbart om det verkligen var semester på ett flott hotell. Men tanken på att det kunde vara för alltid, rev i henne.
Vi har undersökt din mamma. Hon är vid utmärkt hälsa! Lite känslig bara, men det har vi alla, sa personalen till Benjamin vid nästa besök.
Och plötsligt såg Anna-Lisa hur han verkligen blev förvånad och lättad! Hon hade trott att alla bara väntade på att hon skulle försvinna.
Plötsligt stormade Alice in:
Mormor! Pappa sa att du var på semester, men vilket konstigt ställe! Jag har tagit examen, gratulera mig! Ska du snart hem? Utan dig är det tomt. Jag vill bo med dig, får jag?
Det slog Anna-Lisa i hjärtat Alice var så uppriktig.
Pappa skulle ändå komma imorgon, så packa du ska hem!
Anna-Lisa nickade bara, för hon var nära att gråta.
Marianne rullade ut hårrullarna och gjorde sig i ordning för kvällen:
Du ska hem, vännen. Den här platsen är inte för dig, sa hon med en lätt avund, du är ingen societetsdam, du är en hemmamänniska, nickade hon och gick stolt därifrån.
Anna-Lisa packade sina saker, knappt vågade tro att hon skulle få lämna det här “paradiset”.
Benji kom tidigt. Log mot henne och sa bara:
Mamma, och kramade henne.
Alice satt redan i bilen, och oväntat nog Nadja. De såg på varandra, och Anna-Lisa kände värmen sprida sig i bröstet:
Sitt eget fel. Jag har styrt och ställt med alla, försökt bestämma, aldrig låtit dem leva. Men varför egentligen? Titta på dem deras blickar. De väntar på mig. Det är mina barn.
Tack, viskade Anna-Lisa, sonen öppnade bildörren och hon satte sig.
På vägen hem fylldes Anna-Lisa av en glädje och lycka hon inte känt på länge.
Nu ska allt bli annorlunda. Nu tror hon på det goda.
För det är aldrig för sent att börja leva, vara lycklig, och göra någon annan lycklig.
