Så har vi till slut mötts
Rille, vad är det med dig? frågade Malva efter några minuters tystnad. Du ser inte alls ut som dig själv. Du är alldeles blek. Allt okej?
Jo då, det är fint, svarade jag, försökte samla mig. Lade undan gaffeln och sträckte mig efter glaset med äppelmust, allt för att skjuta på stunden då jag verkligen var tvungen att svara.
*****
Jag stod utanför porten till Malvas hus på Södermalm i Stockholm. Jag höll handen på den kalla, metalliska dörrhandtaget och var precis på väg att dra upp den men så tvekade jag. Jag hade verkligen ingen lust att gå in.
Jag visste ju att de väntade på mig. Hade ju lovat Malva att komma på besök. Men nervositeten höll ett fast grepp om mig jag kom verkligen inte loss.
Och det kändes så fånigt. En vuxen man, 35 år, ändå skakade jag som en högstadiekille första gången han kallas upp till tavlan.
Det enda jag egentligen behövde göra var att öppna dörren, gå in, ta trappan upp till tredje våningen, hitta lägenhet 36. Bara det.
Men något hindrade mig. En egendomlig rädsla band min kropp, vägrade släppa greppet.
Just nu ville jag bara vända mig om och gå därifrån. Hem, eller bara bort. Spelar ingen roll vart, bara inte hit.
Varför gick jag med på det här? mumlade jag för mig själv, tog ett steg bakåt. Det är ju solklart att jag inte kommer passa dem.
Ytterligare några steg bakåt. Jag lyfte blicken mot det upplysta fönstret på tredje våningen. Ljuset brann starkare än i de andra fönstren. Som om någon satte en fyr, så att jag inte skulle missa.
Och jag hade ju kommit rätt. Ändå ville jag inte fortsätta in. Den enda anledning att jag stod kvar var tanken på hur besviken Malva skulle bli om jag bara stack. Hon hade ju bett mig att komma.
Och jag hade lovat.
*****
“Rille, en sak bara Bli inte rädd nu men mina föräldrar vill träffa dig,” hade Malva sagt till mig kvällen innan.
Malva är min flickvän. Vi satt på ett café vid Odenplan, åt middag, pratade om planer för helgen. Plötsligt ett föräldramöte. Inte direkt vad jag väntade mig. Jag slutade tugga, såg på henne och försökte avgöra om hon skämtade eller menade allvar.
Det var ju egentligen inget konstigt. Klart föräldrarna ville träffa dotterns pojkvän, deras möjliga framtida svärson. Skumt hade det varit om de inte ville det.
Men
Men jag var rädd att jag inte skulle duga för dem. Om jag var det minsta realistisk det fanns fog. Rejäla skäl, faktiskt.
Malvas mamma, Katarina, hade varit prorektor på Stockholms universitet och arbetade numera på Utbildningsdepartementet. Hennes pappa, Lennart, hade börjat som ingenjör på Skanska och ägde nu ett eget byggbolag. Kändes som han var personligt bekant med halva stadshuset.
Malva själv var dessutom chefsjurist på en bank, och hade precis fyllt trettio.
Vad hade jag själv åstadkommit vid 35 års ålder?
Egentligen ingenting märkvärdigt. Jag är IT-tekniker. Och jag har inte ens någon högskoleexamen.
Visst, lönen var helt okej, men framtidsutsikterna? Inga. Hur skulle det se ut när jag satt där vid bordet, mitt emot dem? Vad skulle jag säga? Vad skulle de tycka om mig? Det var ju ren slump att Malva och jag träffades överhuvudtaget.
Det var en lördag i Hagaparken. Jag hade varit på väg att köpa kaffe när Malva plötsligt stod där, väntande på en parkbänk. Jepp, hennes två väninnor handlade glass och Malva satte sig kvar, tog en paus och ringde sin mamma.
Samtidigt kom en kille åkande i full fart på elsparkcykel, berusad som han var, och verkade inte ens överväga att bromsa.
Jag hann ta tag i Malvas arm, dra undan henne precis när idioten for förbi. Först blev Malva förargad, men när hon insåg vad som faktiskt hände såg hon på mig med helt andra ögon.
Och så började allt.
Medan tjejerna köade efter mjukglass blev vi sittande, började prata, bytte nummer och ja, ett halvår senare var vi ett par.
Allt det här snurrade i huvudet medan jag försökte smälta hennes middagserbjudande. Jag var verkligen orolig. Att träffa hennes föräldrar innebar risk att förlora henne, liksom förra gången då jag blev anklagad för att vara ute efter pengar.
Rille, vad är det med dig? frågade Malva oroligt.
Det är inget, svarade jag, försökte hålla masken. Lade undan besticken och tog ett stort klunk äppelmust.
Så, kommer du?
Komma? Vart då?
Ja, hem till oss! svarade Malva och log. Mamma har redan börjat laga något gott och pappa kommer med ett riktigt fint vin. Hans kompis är vinimportör, och han har fixat en specialflaska. Allt du behöver göra är att säga ja. Kommer du?
Jag vet inte svarade jag tvekande. Jag tror dina föräldrar kanske hade föredragit någon annan.
Men varför? frågade hon.
Kom igen, du vet varför. Jag är bara en vanlig kille, utan universitetsexamen. Jag installerar bara program och återställer data. De vill säkert ha någon storföretagare, eller son till en riksdagsledamot. Eller åtminstone någon med framtid. Jag är ja, jag är jag.
Du är löjlig, sa Malva, tog min hand tvärs över bordet. Mina föräldrar är precis som alla andra. Du oroar dig i onödan. Vi ses imorgon klockan sju. Och kom i tid!
Mmm, nickade jag, utan att veta om jag faktiskt skulle komma.
*****
Och så blev det lördag.
Jag stod utanför porten på Malvas gata, klockan var fem i sju och kylan bet i kinderna. Men jag visste fortfarande inte vad jag skulle ta mig till.
Förr eller senare måste jag ändå möta hennes föräldrar. Med Malva tänkte jag på allvar. Förlovning, kanske mer. Men idag kändes det värre än någonsin. Hade fått ett löfte om att få ett bättre jobb på nya IT-avdelningen om några månader kanske skulle jag vänta, och ta den här träffen då? Då skulle jag kanske duga.
Jag var på väg att vända när telefonen vibrerade i jackfickan.
Hej älskling, sa Malva glatt. Vi är nästan färdiga här, mamma och jag. Pappa är sen, men är på väg. Var är du nu? Nära?
Ja, svarade jag, försökte låta normal. Jag är ganska nära nu, bara lite upptagen…
Om du börjar få kalla fötter angående igår, så vill jag inte höra det, avbröt hon med värme. Det kommer gå bra. Jag kan komma ner och möta dig om du vill?
Nej, nej, suckade jag. Jag kommer strax.
Bra, vi ses.
Jag lade på. Stod kvar och försökte komma på någon briljant ursäkt för att slippa släpet.
Men det gick inte. Då insåg jag att jag verkligen inte ville riskera att bli påkommen med att smita det skulle bara göra allt värre. Jag tog ett varv runt huset. På vägen mötte jag en snubbe, lyckades få ur honom en cigarett. Jag hade inte rökt på flera år, men nu behövde jag något att lugna nerverna med.
På hörnet av huset, när cigarettdimman låg som tätast runt mig, fick jag syn på en hund på den lilla öppna ytan där det gamla garagelängorna stått. Malva hade berättat att man snart skulle bygga studentbostäder här.
Det var något speciellt med hunden. Först blev jag orolig hemlösa hundar är oberäkneliga. Men när jag tittade närmare såg jag att den bara låg där. Stillastående på snön.
Den rörde sig inte alls. Inte ens när jag närmade mig. Jag kastade cigarettfimpen i papperskorgen och gick långsamt närmare.
Det var ingen aggressiv hund han, för jag såg att det var en han, låg helt utslagen och såg nästan apatisk ut.
Jag böjde mig ner. Hur är det med dig, kompis? frågade jag, men inget svar. Han blinkade inte ens.
Jag lyste med mobilen över hans päls. Han såg skitig och riktigt frusen ut. Men andades.
Jag strök honom försiktigt längs buken så kall. Nästan skrämmande att kroppen kan vara så kall och ändå leva. Om inget görs dör han snart, tänkte jag.
Så, utan att egentligen tänka, lyfte jag upp hunden och började gå. Försökte öppna porten till ett av husen för att komma in till elementen, men överallt var det låst. Mobilen vibrerade igen, men jag hade fullt upp.
När jag rundade kvarteret körde en mörk Volvo precis in på gården, bländade mig med helljusen. En man vevade ner rutan.
Läget, du! Behöver du hjälp?
Eh, jo en hund, han låg ute på snön och verkar vara riktigt illa däran. Vet du om det finns någon veterinär i närheten?
Mannen funderade en sekund. Nej, men jag vet ett ställe på Kungsholmen, min kompis jobbar där. Kom, hoppa in vi åker dit nu.
Jag tvekade, men att säga nej var inte ett alternativ när någon erbjuder en och ens frusna hund skjuts i en varm Volvo.
Innan vi körde ringde han ett samtal. Hej gumman, det blev lite strul jag dröjer. Nej, inte sett honom. Märkligt va? Jo, ringer om jag ser honom.
Sedan log han mot mig i backspegeln. Hur är det, klarar han sig?
Han andas i alla fall, men verkar knappt kontaktbar…
När vi kom fram blev vi insläppta direkt på veterinärkliniken. Hunden togs om hand intensivt. Jag föll ihop av lättnad i väntrummet. Såg att Malva hade ringt flera gånger och skickat meddelande: “Rille, var är du? Mår du bra?” Jag ville egentligen inte svara. Inte just då. Allt jag kunde tänka på var hunden.
Efter fyrtio minuter dök jag ändå upp, fortfarande kvar på kliniken. Då rusade Malva in genom dörren tillsammans med sina föräldrar och mannen från Volvon!
Han log och sa: Jag visste att vi skulle hitta dig här, Rille.
Malva sprang fram. Varför svarade du inte? Vi har oroat oss!
Förlåt, mumlade jag. Jag ville väl inte direkt komma släpande med en hemlös hund till er, ville inte göra dåligt intryck på dina föräldrar.
Malva skrattade. Du är för knasig. Vi har redan tre räddade katter hemma trodde du verkligen att det här skulle chocka oss?
Då klev Malvas föräldrar fram. Klart vi ska hälsa, sa Lennart och tryckte min hand. Nu har du redan bevisat vad du går för.
Katarina log varmt. Det är sådant här som betyder någonting. För övrigt hade du kunnat komma hem till oss med honom direkt. Vi fixar det tillsammans.
Efter en stund kom veterinären ut. Han kommer klara sig, men han behöver vila och kärlek.
Så blev det att jag, Malva, hennes föräldrar och deras tre katter firade räddningen av Calle det namn vi gav hunden i Malvas lägenhet. Katterna låg nyfiket runt honom och Calle, halvt vaken, förstod ännu inte riktigt att han nu hade både värme och mat.
Jag satt i köket, pratade med de människor jag fruktat att inte duga inför. Men allt mitt tvivel var obefogat. De var trevliga, varma och uppriktiga.
Några dagar senare repade sig Calle och blev stark nog att följa med mig hem.
Ska du inte ta mig med också? fnissade Malva och släpade ut en nattväska.
Du skojar?
Inte alls. Mamma och pappa har förbjudit mig att sova hemma de säger att det måste bli barnbarn någon gång.
Jag brast ut i skratt. Det gjorde Malva också, medan Calle ivrigt viftade på svansen bredvid oss.
Han visste inte riktigt vad som pågick men kände på sig att livet just blivit mycket, mycket bättre.
Det här lärde jag mig: Mycket av det jag oroat mig för fanns bara i mitt huvud. Vågar man göra rätt, så löser det mesta sig ändå. Och ibland är det precis i den stunden när man tar hand om någon annan, som livet vänder till det bättre.
