Kära dagbok,
I går kom min storebror Johan tillbaka från sina år i USA. Han har bott i Kalifornien i över ett decennium och har sällan gjort någon resa hem. Detta var hans tredje besök på tio år, och han hade med sig paket fyllda med moderna kläder och diverse importerade prylar åt mamma och pappa.
När Johan först lämnade Sverige för att söka lycka i ett främmande land var jag tvungen att hjälpa föräldrarna med vardagen. Nu inser jag att jag borde ha gjort mer för att underlätta hans återkomst, och jag ångrar att jag inte såg det tidigare.
Johan anlände med en glad min som genast lyfte mammas humör. Hon glömde alla sina värk och rusade för att laga sina berömda köttbullar och äppelkaka åt vår gäst. Föräldrarna var överlyckliga över att både sonen och hans fru, Anna, var på besök. Medan Johan och Anna bodde hos oss, sprang föräldrarna runt som om de var i ett maraton och visste inte riktigt hur de skulle underhålla sina amerikanska barnbarn eller hur de skulle bjuda dem på bästa mat. Pappa njöt av att leka med barnbarnen, medan mamma bakade i köket.
Således var stämningen i två veckor som en lång jul, full av skratt och doften av nybakat. Anna tillbringade dagar och nätter i köket eller framför TV:n med en kopp te, men hon erbjöd sig aldrig att hjälpa till eller städa efter sig. När de sedan skulle åka tillbaka, räckte pappa en kuvert med några hundra kronor till dem. Johan skrattade: Vad ska jag göra med svenska kronor i USA? men han tog ändå pengarna.
Kvällen efter att gästerna hade gått, steg mammas blodtryck igen. Min fru Ebba fick göra te åt henne och tillbringade hela kvällen med att ta hand om hennes hälsa. Pappa bad mig hugga ved, något han själv hade visat hur skickligt han kunde med en yxa inför besöket, men nu kunde han inte göra det själv. Jag såg hur Ebba splittrades mellan köket, mamma och städningen det var frustrerande.
Hur ser livet med föräldrarna ut? Ebba och jag har varit gifta i nästan nio år och har hela tiden bott i föräldrarnas hus. Nu har de gått i pension och tar hand om sin egen hälsa: de arbetar inte längre, går inte onödigt ut för att handla och låter oss ta hand om alla reparationer, städning och övriga hushållssysslor.
Vi har själva renoverat hela huset: bytt fönster, tak, staket och betalat för allt själva. Johan besöker oss sällan, men när han kommer blir vi åter hela, pigga och glada, som om inget kan göra oss ledsna.
Vi beslutade att bo kvar i mina föräldrars hem för att lättare kunna hjälpa dem när det behövs. Jag ser nu att mitt beslut var felaktigt i vissa avseenden, men vi har investerat så mycket pengar och energi i detta hem att det känns svårt att ge upp. Mina föräldrar uppskattar inte riktigt allt vi gör dagligen. De lovordar Johan inför släkt och vänner, medan de kallar oss, som fortfarande bor här, misslyckade. Jag vet inte vad jag ska göra i den här situationen.
Lärdomen jag drar av detta är att man måste hitta en balans mellan att vårda sina äldre föräldrar och att värna om sin egen familjs värdighet. Det räcker inte med att bara ge gåvor eller pengar; man måste också visa respekt och uppskattning för det arbete man själv lägger ner.
Dagboksanteckning för idag.
