– Mamma, det här är min flickvän Freja Jag försökte låta avslappnad, men nervositeten hördes ändå i rösten. Vi vill… ja… det där… alltså… Du vet
– Jaha… Jag vet ju mycket väl vad du vill, sa mamma medan hon granskade min utvalda. Men vill Freja detsamma? Freja, känner du verkligen min son ordentligt?
– Litar på det, svarade hon utan minsta tvekan. Jag känner honom ut och in.
– Hur sa du? Mamma blev så paff att hon började säga “du” till Freja. Säger riktigt svenska flickor så där?
– Vad är konstigt med det? Det finns ett uttryck på svenska, “att känna någon utan och innan”. Men nu behöver vi kanske prata mer om oss än om Ludvig. Det kanske visar sig att det är vi två du och jag som inte riktigt passar ihop.
– Hur menar du nu? undrade mamma, och blev lite ställd.
– Jag menar bara att vi kanske ska vänja oss vid att sitta uppe tillsammans på nätterna och vänta på att Ludvig kommer hem från sina fester. Vi lär väl få höra hans snarkningar ihop också.
– Men varför skulle jag göra det? Mamma försökte ta tillbaka initiativet. Ni kommer väl sova i olika rum… hoppas jag.
– Jo, men du lär ju sitta på andra sidan dörren och oroa dig. Alla mammor gör sånt.
– Hallå där… Jag förstod ingenting av samtalet längre. Vad pratar ni egentligen om?
– Tyst! utbrast båda kvinnorna i kör.
– Förresten, Gunilla, jag vill helst veta, brukar du bråka? För det vill Ludvig aldrig svara på.
– Menar du på riktigt, slåss? Mamma spärrade upp ögonen. Slåss kvinnor verkligen?
– Absolut, skrattade Freja. Jag känner till fruar som slåss så att man knappt tror det är sant.
– Kära nån… Mamma tog sig för pannan. Vilka uttryck… Vilken dramatik
– Slappna av nu… Freja gav mamma en konspiratorisk blick. Erkänn, har du aldrig känt för att ge din make en liten smäll eller rent av din son?
– Nja… Mamma tvekade, men protesterade sen på en gång. Nej, aldrig.
– Jag uppskattar din vilja att framstå som proper, log Freja, men jag tror dig inte riktigt. Hur står man annars ut med en son som Ludvig utan att nånsin vilja ge honom en örfil? Förresten, har du gett honom en dask på rumpan när han var liten?
– Aldrig i livet! Den gången talade mamma helt ärligt.
– Hörni… Jag försökte få in en syl, men fick genast tillbaka:
– Tyst nu!
– Du borde inte ha varit så mjuk med honom, Gunilla sa Freja och klappade lätt min bak. En sån bakdel, som alltid söker äventyr, borde få det den förtjänar Men för övrigt, Ludvig är bra. Det finns hopp om att styra in honom på rätt väg. Ska vi ta lite te, Gunilla? Under en kopp blir samtalet alltid ärligare. Jag har också köpt prinsesstårta till oss
Senare på kvällen, när pappa Lennart kom hem från kontoret, berättade mamma för honom medan jag satt bredvid:
– Lennart! Vår Ludvig ska ÄNTLIGEN gifta sig!
– Nej men, du skojar! Pappa slog ut med armarna, glad i hela ansiktet.
– Tagga ner! Jag har inte bestämt mig än, rättade jag snabbt.
– Nej, Ludvig, sa mamma bestämt. Den här gången SKA du gifta dig. Och om inte, så adopterar jag Freja.
– Mamma, hon har redan föräldrar, log jag.
– Det gör inget, svarade hon strikt. Då lämnar jag tillbaka dig till BB och påstår att jag fått fel barn Och pappa håller nog med mig.
– Vid behov, svär jag på det! skrattade pappa och höll upp knytnäven.
Så förstod jag: I en svensk familj får man vara beredd på att allt kan tas med humor, men att samtal om äktenskap och relationer blir ärligast över te och tårta och att mammor och pappor ändå alltid håller ihop, fast på sitt eget sätt.
