Så här kan man inte leva! Det är inte rättvist! Robert sprang in i sin pappas rum.
Vad pratar du om nu? Varför tror du det? Vem har sagt det här till dig?
Kuratorn på skolan.
Okej, berätta mer.
Okej, jag visar dig. Nu går jag och lägger mig, och du låtsas att du ska väcka mig.
Varför ska vi göra så här?
Du kommer förstå!
Okej, okej… Robert, vakna nu. Det är dags för skolan, nu får du sluta sova.
Ser du! Jag hör samma sak varje morgon. Föräldrar borde väcka sina barn med kärlek, så att man känner sig älskad. Och le lite, pappa!
Be din mamma få dig att le, jag har inte tid till sånt.
Tycker du inte om mig?
Men vad är det du snackar om?
Pappan började bli irriterad.
Det är inget trams. Om du inte vill att jag ska behandla dig illa när du blir gammal, så måste du visa dina känslor. Försök väck mig igen.
Okej då. Stygga pojke, upp med dig nu! Du blir sen till skolan.
Jag är så trött!!!
Älskling, vakna nu pappan smekte Roberts huvud och pussade honom på pannan.
Yes! Nu kände jag att du älskar mig.
Nu räcker det med lekarna. Visa mig dina betyg.
Inte nu, pappa. Du har bråttom till jobbet.
Det gör inget. Oj, vilket fint C. Både i svenska och matte.
Men jag fick A i psykologi.
Ska du kanske bli psykolog, min son? Lyssna nu, min guldpojke, tills du höjer betygen får du inte använda mobilen. Sitt här och plugga tills mamma kommer hem.
Robert grät, men pappan försökte trösta honom:
Du bad mig le så nu ler jag!
Idag lärde jag mig att visa omtanke är minst lika viktigt som regler och betyg det kommer jag försöka komma ihåg, även när livet rusar förbi.
