Så här kan man bara inte leva! Det är faktiskt orättvist! Rasmus rusade in i sin pappas rum.
Vad menar du nu? Varför tror du det? Vem har sagt så till dig? Skolkuratorn!
Okej, berätta mer, jag vill höra allt. Jag ska visa! Låt oss leka att det är morgon och du ska väcka mig, och jag låtsas sova.
Men varför då? Du kommer att fatta! Okej, okej Rasmus, vakna! Nu måste vi upp till skolan, dags att gå upp.
Ser du! Samma grej varje morgon. Föräldrar ska ju väcka sina barn med lite omtanke, så man känner sig älskad. Och så ska ni le också!
Be mamma le åt dig, jag har inte tid för sånt på morgonen.
Älskar du mig inte eller vad? Vad är det för trams du pratar om nu? Pappan började se rätt irriterad ut.
Det är ingen trams! Om du inte vill att jag ska vara snål med besöken när du är pensionär måste du visa dina känslor nu. Försök väck mig en gång till!
Jaha, okej. Busunge, upp och hoppa annars kommer du för sent!
Men jag är ju så trööött!!! Älskling, vakna nu sa pappa, strök Rasmus över huvudet och pussade honom på pannan.
Yes! Nu kände jag att du faktiskt tycker om mig!
Okej, nu räcker det. Fram med betygen!
Inte nu, pappa. Du har ju ändå bråttom till jobbet.
Det löser sig. Nu ska vi se Fint litet C, både i svenska och matte!
Men jag fick faktiskt ett A i psykologi!
Jaså? Ska du bli psykolog då, grabben? Lyssna nu, min guldklimp tills du förbättrar betygen får du inte prata i telefon. Sätt dig och plugga tills mamma kommer hem!
Rasmus tjurade ihop och pappa försökte trösta honom: Du sa ju att jag skulle le, så här nu ler jag!
