Så här blev det att han växte upp hos farmor, fastän hans mamma fortfarande levde.
Det blev på det viset att Stig fick växa upp hos sin farmor, trots att hans mamma var vid liv. Det måste sägas att hans mamma var en fantastisk kvinna vacker och snäll. Men hon jobbade som sångerska i filharmonin, så hon var sällan hemma. På grund av alla resor skilde hon sig till och med från sin man, Stigs pappa. Så det var bara farmor som tog hand om honom.
Så länge han kunde minnas, när Stig kom hem till sin flerfamiljsbyggnad, brukade han alltid titta uppåt och på fjärde våningen, genom fönstret, se sin älskade farmors siluett vänta otåligt på honom. Och när farmor vinkade adjö genom fönstret, vinkade han alltid tillbaka.
Men när Stig fyllde tjugofem, gick farmor bort. Nu, när han kom hem och inte såg den älskade siluetten i fönstret, kände han sig outsägligt ledsen och tom. Även när hans mamma var hemma, kände Stig sig ensam. De hade inte haft en ärlig konversation på år, inga gemensamma intressen eller ämnen. De löste inte ens vardagliga problem tillsammans som om de var främlingar.
Ett par månader efter farmors död bestämde sig Stig plötsligt för att flytta till en annan stad. Speciellt eftersom hans yrke var eftertraktat IT-specialister behövdes överallt. På nätet hittade han ett bra företag som erbjöd en bra lön och till och med betalade hyran första tiden. Hans mamma blev bara glad. Sonen var ju vuxen nu och måste hitta sin egen väg, långt bort från henne.
Från huset tog han bara farmors älskade kopp som en minnessak och lite kläder till att börja med. Med en väska över axeln vände han sig om en sista gång mot köksfönstret men där fanns ingen. Inte ens hans mamma kom för att vinka adjö. Taxin tog honom snabbt till stationen, och snart låg han på en sovkupébrits på tåget.
Nästa morgon anlände tåget precis enligt tidtabellen. Stig hittade kontoret där han skulle jobba, checkade in och gick för att leta lägenhet baserat på adresser han hittat på nätet. Medan han navigerade genom den främmande staden med hjälp av telefonen, märkte han plötsligt en flerfamiljsbyggnad. Den såg konstigt bekant ut. Alla såna här betongklossar liknar ju varandra, men den här kändes på något sätt speciell. Kanske för att fönsterramarna var målade i samma udda turkosfärg.
Stig avvek från sin väg och gick långsamt mot huset. Han ville bara stå där en stund och minnas farmor. När han närmade sig, tittade han automatiskt upp mot fönstret där köket skulle vara och stelnade till. Huvudet snurrade av vad han såg. På fjärde våningen, i köksfönstret, stod hans farmors siluett. Han kände genast igen henne, och hjärtat hoppade nästan ur bröstet.
Stig var en förnuftig människa och visste att det var omöjligt. Så han blundade snabbt, vände sig om och gick långsamt därifrån. Förnuftet sa att det bara var någon annans farmor där uppe, men hjärtat skrek: “Stanna! Det är hon!” Så han lydde hjärtat, stannade, vände sig om och tittade upp igen.
Farmor stod fortfarande där. Stig stod inte ut. Med väskan över axeln sprang han mot huset, uppför trapporna till fjärde våningen. Och precis som i hans gamla hus var dörrlåset trasigt, så han flög uppför trapporna och ringde på. Dörren öppnades av en sömnig tjej i morgonrock som tittade förvirrat på främlingen och frågade irriterat:
“Vad vill du?”
“Jag… jag vill träffa farmor…”
“Farmor?” upprepade tjejen förvånat. Sedan log hon plötsligt och ropade in i lägenheten: “Mamma! Det är någon här för dig!”
Medan modern kom, stirrade tjejen nyfiket på den konstiga killen. För Stig snurrade det inte bara i huvudet det kändes som om hjärtat skulle stanna.
“Vem ropade?” dök en lika sömnig femtioårig kvinna upp i dörröppningen, också i morgonrock.
“Mamma, hör här,” log tjejen igen. “Han kallade dig för farmor.”
“Vänta lite,” viskade Stig. “Jag letade inte efter dig… jag… där, i ert köksfönster… stod farmor… min… jag såg henne verkligen där.”
“Är du hög eller?” fnös tjejen. “Det finns ingen farmor här! Vi bor bara jag och mamma! Fattar du?”
“Ja, jag fattar… förlåt… jag måste ha blandat ihop något…” Hela världen svindlade för Stig. Han tog ett steg bakåt, satte ner väskan på golvet och stödde sig mot väggen för att inte ramla. “Förlåt… jag står här lite och går sedan…”
Tjejen började stänga dörren, men mamman hindrade henne.
“Hörru, unge man,” sa hon oroligt, “hur mår du?”
“Bra…”, ljög han tyst. “Oroa er inte…”
“Jag tror din blodtryck är över tvåhundra. Ansiktet är ju rött som en kokt rödbeta… Kom in.” Hon tog honom försiktigt i armen och ledde honom in i lägenheten, gav sin dotter order: “Saga, ta hans väska och bär in den! Och hämta blodtrycksmätaren! Fort!”
Dottern, med uppspärrade ögon av skräck, lydde.
Kvinnan satte Stig i hallsoffan och mätte hans blodtryck under tystnad. Sedan gav hon Saga fler instruktioner, som bara stirrade på det hela.
“Hämta min väska. Jag har sprutor där…”, sa hon till Stig. “Jag ger dig medicin för säkerhets skull och ringer en ambulans…”
“Behövs ingen ambulans!” flämtade han skrämd. “Jag kom precis från tåget… Jag har ingenstans att bo… Jag har inte ens hittat en lägenhet än…”
“Lyssna på mamma!” avbröt Saga. “Min mamma är läkare, fattar du?”
“Är du inte härifrån?” frågade kvinnan.
Han nickade bara. Sedan bad han igen:
“Snälla, ring ingen ambulans… Jag måste till jobbet imorgon. Första dagen… Jag har precis börjat…”
“Håll tyst!” Hon sprutade redan i honom medicin. “Har du haft såna här blackouter förut?”
“Nej”, viskade han.
“Hur gammal är du?”
“Tjugofem…”
“Har du hjärtproblem?”
“Jag är helt frisk, garanterar…”
“Frisk, säger du? Så varför har du tvåhundra i blodtryck då? Det är inget att leka med…”
“Kanske av upphetsning.”
“Vadå för upphetsning?”
“Jag såg ju min farmor i ert fönster. Hon stod där, i köket, och tittade… på mig.”
