Och ska han bo hos oss nu eller? frågade han sin fru, och sneglade på sonen
Ingegerd kom hem och blev väldigt förvånad när hon såg sin son. David hade bott med sin fru Ebba i nästan två år, och de umgicks högst någon gång per månad och då bara på helgerna. Men nu var det mitt i arbetsveckan. Presenter till frun.
Har det hänt något? var det första Ingegerd sa, istället för ett vanligt hej.
Är du inte glad att se mig? försökte David skoja, men när han mötte mammas bistra blick, svarade han snabbt:
Jag har flyttat ifrån Ebba.
Vadå flyttat ifrån? undrade Ingegerd strängt.
Hennes humör var inte på topp det var svårt att vara skämtsam när man jobbade på ett ungdomshem och varit tvungen att tygla busfrön hela dagen. Humor var inget hon slösade på i onödan.
Vi bråkade bara mumlade David, och såg ut som han önskade att golvet skulle sluka honom.
Och? frågade hon och stirrade honom rakt i ögonen Ska du springa hem till mig varje gång du och frun tjafsar?
Vi ska skiljas! utbrast David.
Ingegerd suckade tungt, och ögonen var lika krävande som alltid. David insåg att han var tvungen att ge någon slags förklaring.
Hon vill att jag ska ta mer ansvar hemma, men jag är ändå dödstrött efter jobbet.
Och du är så bruten av dagens slit att du inte kan hjälpa till hemma eller? svarade hans mamma syrligt. Presenter till sonen.
Exakt vad hon sa! Fast jag sa att kvinnan ska värna om hemmet, det är hennes ansvar.
Vart har du fått det där mossiga snacket ifrån? snäste Ingegerd, nu på gränsen till att kasta stekpannan efter honom.
Hon var trött, ville bara ta en kopp kaffe, slappa med sin man Sven-Erik, och äta middag i lugn och ro. Inte sitta och lyssna på Davids medeltida utläggning om könsroller. Hela sitt liv hade hon levt jämställt med Sven-Erik. De hade jobbat, städat och uppfostrat barnen tillsammans aldrig varit någon diskussion om kvinnogöra. Men nu skulle David komma här och vara karlakarl.
Jag frågade dig! röt Ingegerd (och David tackade sin lycka att han ens stod kvar på benen) Vem har fått dig att börja dela upp sysslorna så där? Är du trött efter att ha jagat älg hela dagen, eller? Ni jobbar båda. Ni släpar in samma matpengar, så ni ska släpa dammsugaren tillsammans också. Har du föreslagit att Ebba ska bli hemmafru, eller? Nej? Så vad fjantar du dig för? Har du någonsin sett mig och pappa bråka om städningen? Nej, för vi är smarta nog att dra samma lass.
Just då kom Sven-Erik hem från jobbet, klev in med matkassar och stannade till när han såg David.
Var det något speciellt?
De ställer till och med samma frågor, tänkte David nöjt, men svarade högt:
Jag och Ebba ska skilja oss. Presenter till mamma.
Jösses, vad korkat sa Sven-Erik, och gick vidare till köket med kassarna.
Sven-Erik, vår son har fått fnatt igen sa Ingegerd och berättade om tjafset.
Så han ska bo hos oss nu, eller? frågade Sven-Erik, och vände sig sen till David:
Du vet, ordet make kommer från ok-kamrat. Ok-kamrater drar samma vagn. Familjeprojektet, hushållet, allting ni ska dra lika mycket, annars hamnar hela vagnen i diket. Börjar en maska ta långlunch, får den andra slita dubbelt. Då brakar det till slut, och antingen pajar vagnen eller så ger någon upp helt.
David stod och tuggade på orden, fortfarande grinig på Ebba, men nu började skammen sippra in. Han hade väl trott att mamma och pappa skulle ställa sig på hans sida men nu verkade det snarare som att de bytte om till motståndarlaget. Snart pratade de om honom som om han själv inte ens var i rummet. Sven-Erik plockade upp matvarorna och Ingegerd sorterade dem i skåpen, och hela deras minspel signalerade att David bara var ett störmoment. De hade ingen som helst lust att vara dagmamma åt honom. Familjens fritid.
Han såg på deras små harmoniska gester och undrade hur de lyckades vara så stränga på utsidan men ändå så mjuka mot varandra där hemma.
Ska du stå kvar som en vilsen ko, eller ska du gå hem och bli sams med din fru? sa Sven-Erik med myndig ton. Och glöm det där tramset om arbetsfördelning ni ska ta hand om varandra och hjälpas åt. Punkt slut. Nu har vi annat att pyssla med.
David trampade ut från föräldrahemmet och kände sig ganska knäckt det var inte riktigt det bemötande han väntat sig. Men samtidigt började den där surheten mot Ebba lätta, och han insåg att han själv varit minst lika tossig. En sak stod i alla fall klart: han ville bygga ett lika lyckligt hem som sina föräldrar på riktigt.
