När jag gick i pension började problemen: hur åldern avslöjar den ensamhet som byggts upp genom åren.
Jag är sextio år. För första gången i mitt liv känner jag att jag inte existerar längre: varken för mina barn, mina barnbarn, min före detta make eller för resten av världen.
Fysiskt är jag här. Jag går på gatan, hämtar medicin på apoteket, köper bröd, sopar balkongen under mitt fönster. Men inombords växer en tomhet som blir större varje morgon, nu när jag inte längre behöver skynda till jobbet. Nu när ingen ringer och frågar: »Mamma, hur mår du?«
Jag bor ensam. Det har jag gjort länge. Mina barn är vuxna, har egna familjer och bor i andra städer: min son i Köpenhamn, min dotter i Oslo. Mina barnbarn växer upp och jag känner dem knappt. Jag ser dem inte gå till skolan, jag stickar inte halsdukar åt dem, jag berättar inte godnattsagor. Jag har aldrig blivit bjuden på besök. Inte en enda gång.
En dag frågade jag min dotter:
Varför vill du inte att jag kommer? Jag kunde hjälpa dig med barnen
Hon svarade lugnt men kallt:
Mamma, du vet min man står inte ut med dig. Du lägger dig i allt och har dina egna sätt
Det var som en kniv i hjärtat. Jag kände mig förnedrad, arg, sårad. Jag försökte inte styra, jag ville bara vara nära. Men budskapet var tydligt: »Du är inte välkommen.« Varken hos mina barn eller barnbarn. Det är som om jag blivit suddad bort. Till och med min före detta make, som bor i en närliggande stad, har aldrig tid att träffa mig. En gång om året får jag ett kallt julkort, som om det vore en tjänst.
När jag gick i pension tänkte jag: äntligen tid för mig själv. Jag ska börja sticka, ta morgonpromenader, gå den där målarkursen jag alltid drömt om. Men istället för glädje kom ångesten.
Först dök konstiga symptom upp: hjärtklappning, yrsel, en djup rädsla för att dö. Jag besökte flera läkare. De gjorde tester, EKG, magnetkameror allt var normalt. Tills en läkare sa:
Frun, det är känslomässigt. Du behöver prata med någon, umgås. Du är väldigt ensam.
Och det var värre än vilken diagnos som helst. För det finns ingen tablett som botar ensamhet.
Ibland går jag till affären bara för att höra kassörskans röst. Andra gånger sitter jag på en parkbänk med en bok, låtsas läsa och hoppas att någon ska säga hej. Men folk har alltid bråttom. Alla har ett mål. Och jag jag existerar bara. Andas. Minns.
Vad gjorde jag för fel? Varför tog min familj avstånd? Jag uppfostrade dem ensam. Deras far lämnade oss tidigt. Jag jobbade dubbelskift, lagade mat, strykte deras kläder, vårdade dem när de var sjuka. Jag drack inte, gick inte ut. Jag gav allt jag hade.
Och nu jag är bara överflödig.
Var jag för sträng? För kontrollerande? Jag ville bara det bästa för dem. Jag ville att de skulle bli goda och ansvarsfulla människor. Jag höll dem borta från dåligt sällskap. Och till slut stod jag ensam kvar.
Jag söker ingen medömkan. Jag vill bara förstå: var jag verkligen en så dålig mor? Eller är det bara så här det moderna livet ser utbolån, fritidsaktiviteter, ändlösa stressdär det inte finns plats för en äldre kvinna?
Någon säger till mig:
Hitta en partner. Bli medlem på en dejtingsida.
Men jag kan inte. Jag litar inte lätt. Efter så många år ensam har jag inte kraft att öppna mig, att älska, att släppa in en främling i mitt liv. Och min hälsa är inte vad den en gång var.
Jag kan inte ens jobba. Förr fanns det ett gäng: samtal, skratt. Nu är det bara tystnad. En tystnad så stark att jag ibland sätter på TV:n bara för att höra röster.
Ibland undrar jag: om jag försvann, skulle någon märka det? Varken mina barn, min före detta make eller grannen på tredje våningen. Och den tanken fyller mig med skräck.
Men sedan tar jag ett djupt andetag. Reser mig, kokar te i köket och säger till mig själv: kanske blir det bättre imorgon. Kanske minns någon. Kanske en telefonsignal. Ett brev. Kanske betyder jag något ändå.
Så länge det finns hopp, kommer jag att leva.
