“Resväskan med hjul”
“Mamma, jag är vuxen nu. Kan jag inte få göra som jag vill, bara en gång?” protesterade Elina.
De hade bråkat i flera dagar, sedan Elina berättat för sin mamma att hon ville åka till Stockholm med sin pojkvän i en vecka.
“Och skolan då? Det är snart tentaperiod.”
“Jag har bra betyg. Jag tar igen det. Snälla mamma,” tjöt Elina.
“Du känner honom knappt. Vad händer sen?” Malin var trött på att försöka övertala sin dotter.
“Om du inte låter mig åka, så springer jag hemifrån och kommer aldrig tillbaka,” skrek Elina, satte sig i soffan, kramade en kudde och vände sig mot fönstret.
“Tänk om hon verkligen går?” Malins hjärta fylldes av oro som snabbt växte till panik. Dottern var hennes liv, den enda familjen hon hade. Att förlora henne skulle krossa henne.
“Mamma, du var alltid så rädd och nu är du ensam. Vill du att jag också ska bli så?” Elinas röst darrade av ilska.
“Älskling, allt kommer att ordna sig, ta det lugnt…” sa Malin, men hon visste att dottern var kär och inte lyssnade.
Elina begravde ansiktet i kudden och började gråta.
“Är jag verkligen en sådan dålig förälder? Tiderna har förändrats. Allt går så fort nu. Kanske om jag varit modigare i min ungdom och sett sanningen om min man tidigare, hade mitt liv blivit annorlunda.” Malin suckade.
“Okej. Åk. Men du måste ringa varje dag. Jag har inte mycket pengar att ge dig. Du vet att jag sparar till renoveringen,” gav Malin upp, utmattad av bråket.
Elina slängde ifrån sig kudden, sprang fram och kramade sin mamma.
“Tack, mamma! Jag behöver inga pengar. Emil har sparat. Jag ringer flera gånger om dagen. Oroa dig inte, allt kommer att bli bra,” pep hon glad.
“Oroa mig inte? Vänta bara tills du får ett eget barn,” tänkte Malin men sa inget. Det var meningslöst.
Dottern sprang till sitt rum och kom tillbaka med en resväska.
“Har du redan packat? Tänkte du verkligen rymma?” Malins hjärta värkte vid tanken.
“Jag visste att du skulle låta mig åka. Jag ringer Emil nu.” Hon tog telefonen men stannade istället bredvid sin mamma.
“Du borde också åka någonstans. Till moster Lotta, kanske? Varför sitta här ensam? Det är ju semester,” sa Elina försonligt.
“Jag hittar nog på något. Var försiktig där. Du vet vad jag menar,” muttrade Malin.
Hennes humör var så mörkt att hon ville skrika.
“Mamma, jag är vuxen. Jag fattar.” Elina ringde sin pojkvän.
Malin hörde på samtalet att dottern snart skulle åka.
“Okej, mamma, taxin väntar nere.” Elina gick mot ytterdörren med resväskan. Malin rusade efter.
“Mamma, inga långa farväl. Jag ringer när vi är på tåget. Hemma om en vecka.” Elina pussade henne på kinden och försvann ut, utan att se mamMalin stod kvar i dörren, tittade ner på den gula taxin där hennes dotter försvann in, och visste plötsligt att det var dags att själv våga leva.
