Rör inte vid det förflutna Taija, som nyligen fyllt femtio, funderar ofta över sitt liv. Hennes äktenskap med Jörgen kan knappast kallas lyckligt, även om de gifte sig unga av kärlek. Någonstans gick något snett med Jörgen, men Taija märkte aldrig när det hände. De bodde på landet i Jörgens mammas, Annas, hus. Taija gjorde sitt bästa för att skapa lugn och trivsel i hemmet, och hon respekterade sin svärmor, som i sin tur behandlade henne varmt. Taijas egen mamma bodde i en närliggande by med Taijas yngre bror, ofta sjuk. – Anna, hur går det egentligen med svärdottern Taija? – frågade nyfikna grannar vid brunnen eller i affären, ibland bara i förbifarten. – Jag har inget ont att säga om Taija, hon är respektfull, duktig hemma och sköter hushållet exemplariskt. Hon hjälper mig med allt, – svarade svärmor bestämt. – Ja, vi tror dig knappt – när har en svärmor nånsin berömt sin svärdotter? – skrockade grannarna. – Det är som det är, – brukade Anna säga och gick vidare. Taija fick en dotter, Vera, och alla gladdes. – Taija, Vera är ju lik mig! – svärmor letade efter sina drag hos barnbarnet, medan Taija bara log och tyckte det spelade mindre roll. När Vera var tre fick de en son. Samma glädje och bestyr. Jörgen arbetade, Taija var hemma med barnen, och svärmor Anna hjälpte till generöst. De levde som folk gör mest, kanske till och med bättre – lugnt och stillsamt, Jörgen drack inte som många andra män i byn. Vissa kvinnor fick hämta hem sina berusade män från bygdegården sent om kvällarna. När Taija väntade sitt tredje barn avslöjades Jörgens otrohet. Inget är hemligt i byn, ryktet gick snabbt om Jörgen och grannänkan Tanja. Deras granne Valentina tog sig inte för att vara tyst. – Taija, du går med tredje barnet, och Jörgen… – sa hon krasst – springer runt till andra kvinnor. – Är det sant? Jag har faktiskt inte märkt något, – blev Taija förvånad. – Du har tillräckligt med att göra – två ungar, tredje på väg, huset, svärmor, allt. Han roar sig, och hela byn vet att han är hos Tanja. Hon ens försöker inte dölja det. Svärmor Anna visste, men sa inget. Hon tyckte synd om sin svärdotter, och försökte ofta skälla ut sin son, men han bara slog ifrån sig. – Mamma, du tror väl inte på allt kvinnfolk snackar om? – sa Jörgen. En dag kom Valentina rusande. – Taija, Jörgen var just hos Tanja igen, jag såg honom själv. Ska du vara ensam med tre barn utan man? Gå till henne och dra henne i håret! Du är gravid, Jörgen vågar inte röra dig, var inte rädd, – pep Valentina. Taija visste att hon inte hade modet till bråk med Tanja, som hon kände väl. En krävande och skandalös typ, vars man supit ner sig och drunknat i ån, gräl och bråk var vardag där – Tanja kunde försvara sig. Men Taija gick ändå. – Jag ska se Jörgen i ögonen och ställa honom mot väggen. Han kommer ändå skylla på skvaller, – sa hon till svärmor, som försökte stoppa henne. Det var sen höst, mörkt ute. Taija knackade på Tanjas fönster. – Vad vill du, varför knackar du? – svarade Tanja bakom dörren. – Släpp in mig, jag vet att Jörgen är hos dig, folk har berättat, – ropade Taija. – Släppte in dig? Knappast. Gå hem och sluta skäm ut dig, – Tanja skrattade hånfullt. Taija gick hem, insåg att det var lönlöst. Jörgen kom hem efter midnatt, berusad. – Var har du varit? Jag vet att du varit hos Tanja och druckit, jag var där, men hon öppnade inte… – sa Taija. – Vad hittar du på nu? Jag var hos Hasse, vi drack och tiden bara försvann, – försvarade Jörgen. Taija trodde honom inte, men höll tyst. Vad kunde hon göra – ”ingen rök utan eld”. Hon låg vaken hela natten och grubblade: – Vart ska jag ta vägen med två barn och ett till på gång? Mamma är sjuk, brorsan har fullt upp med egen familj. Mamma hade alltid sagt: – Har du gift dig och fått barn, får du tåla det. Det var heller inte lätt med din far, han drack och var våldsam, vi fick gömma oss hos grannarna. Gud kallade honom till sig, men jag tålde för din skull. Jörgen dricker åtminstone inte ofta eller slår dig – kvinnor måste tåla. Taija höll inte alltid med, men insåg att hon inte kunde lämna Jörgen, och svärmor tröstade henne också. – Vad skulle du göra med tre barn? Vi får hjälpas åt, du och jag. Tredje barnet, dottern Alice, föddes och var svag, ofta sjuk, sannolikt på grund av Taijas bekymmer under graviditeten. Men hon blev snart lugnare, svärmor tog hand om henne. – Har du hört, Tanja har släppt in Micke, han blev utslängd av sin fru, – skvallrade Valentina. – Det får vara, – sa Taija, och innerst inne gladdes: Nu skulle inte Jörgen smita dit. Men snart kom Valentina med nytt skvaller. – Micke gick tillbaka till sin fru, så Tanja letar man igen. Håll koll på Jörgen, snart springer han väl dit igen. Livet blev åter lugnare. Jörgen var hemma mer, men när en man har myror i brallan sitter han inte still. Svärmor Annas väninna Annika kunde undra: – Anna, hur blev Jörgen som han blev? Du berömmer alltid Taija – snäll och duktig, men vad mer vill han ha? – Har han börjat springa runt igen? – frågade Anna. – O ja, han går till Vera, skilsmässan, hon jobbar i matsalen… Anna sa inget till Taija, hon försökte tillrättavisa sin son, men han bara skällde och sa att han slet för familjen. Åren gick. Barnen växte upp. Vera gifte sig, sonen tog examen och gifte sig i staden, Alice går ut skolan och har planer på att läsa vidare. Jörgen har lugnat ner sig, är hemma, jobbar och vilar, nu sviktar hälsan. Han dricker inte alls längre. – Taija, hjärtat krånglar, det hugger i ryggen, – klagar han. – Och nu värker knäna också, kanske borde jag till doktorn. Taija känner inget medlidande. Hennes själ har för länge sen härdats av alla tårar och svek medan han härjade omkring. – Nu när hälsan vacklar klagar han hemma – tänker hon. Låt hans gamla brudar ta hand om honom nu … Anna har gått bort, begravd bredvid sin man. Nu råder tystnad i huset. Ibland kommer barn och barnbarn, och då gläds båda. Jörgen klagar för barnen på sin hälsa och skyller på att Taija inte tar hand om honom. Vera kommer med mediciner och pysslar om sin pappa, och säger till mamman: – Mamma, bråka inte med pappa, han är ju sjuk. – Men Taija blir ledsen när dottern alltid tar pappans parti. – Han är själv orsaken. Han levde hårt, och nu vill han bli omhändertagen. Jag har också förlorat hälsa av alla bekymmer, – försöker hon förklara. Sonen tröstar Jörgen, och pratar mer med farsan – så är det väl mellan män. Barnen verkar inte förstå när Taija berättar att hon stått ut med otrohet för deras skull, för att inte lämna dem utan far. Men svaret från dem blir: – Mamma, rör inte vid det förflutna, ta det lugnt med pappa, – säger Vera, och brorsan håller med. – Det som varit, har varit, – lugnar sonen henne. Taija är lite sårad när barnen står på pappans sida, men förstår – livet är som det är. Tack för att du läste, för din prenumeration och stöd. Lycka till i livet!

Rör inte upp gamla minnen

Jag tänker ofta tillbaka på mitt liv nu när jag passerat femtio. Jag kan inte kalla mitt äktenskap lyckligt, och det har mest att göra med min fru Mattias. Vi gifte oss unga och var kära, men någonstans förändrades han och jag märkte aldrig riktigt när det hände.

Vi levde ute på landet, i min svärmor Ingrid Noréns hus. Jag försökte alltid hålla lugn och ro i hemmet och respektera min svärmor, som visade värme mot mig. Min egen mamma bodde i byn intill med min yngre bror, och hon var ofta krasslig.

Ingrid, hur funkar det med din svärdotter Maja? frågade grannarna när de sågs vid brunnen eller i lanthandeln, ibland på vägen.

Jag kan inte säga något illa om Maja, hon visar respekt, är duktig hemma, tar hand om hushållet och hjälper mig med allt, svarade Ingrid alltid.

Jo men visst, att ni har det så harmoniskt när har en svärmor någonsin berömt sin svärdotter? Vi tror dig inte, sa de andra.

Ni får tro vad ni vill, svarade Ingrid och gick vidare.

Maja fick en dotter Linnea. Alla var glada.

Maja, visst är Linnea lik mig? sa svärmor nöjt och sökte efter sina drag i barnbarnet, medan Maja bara skrattade och tyckte det var oviktigt vem dottern liknade.

När Linnea var tre, fick Maja en son. Ny glädje och mer spring. Mattias arbetade medan Maja var hemma med barnen, Ingrid hjälpte mycket till. Vi levde som folk gör, kanske till och med lite bättre lugnt och stadigt. Mattias drack aldrig, till skillnad från andra män i byn. Det hände att vissa fruar drog hem sina män från byns pub sent på kvällen, arga och trötta när de knappt kunde stå på benen.

När Maja väntade tredje barnet fick hon reda på att Mattias varit otrogen. Det går snabbt i en liten by snart visste alla om Mattias och Elin, änkan. Grannfrun Maggan kom in.

Maja, du går med tredje barnet, och han ja, jag säger det rakt ut är otacksam och springer efter andra kvinnor.

Maggan, är det sant? Jag har aldrig märkt något, svarade Maja förvånat.

Hur skulle du ha märkt? Två barn och snart ett tredje, huset, svärmor, gården. Han gör som han vill. Alla vet om honom och Elin och Elin skäms inte ens.

Maja blev ledsen, svärmor visste om det men sa inget, hon tyckte synd om mig. Hon sa till sin slarviga son många gånger, men han slog ifrån sig.

Mamma, du har väl inte stått och tittat på, vad kvinnor pratar är deras sak.

En kväll kom Maggan och sa:

Maja, jag såg din Mattias precis smita in till Elin, när jag gick från ICA. Vill du bli ensam med tre barn? Gå dit och ge Elin vad hon förtjänar. Du är gravid, Mattias skulle aldrig våga slå dig, pratade Maggan snabbt.

Men Maja visste att hon inte hade mod att bråka med Elin, som var tuff. Hennes man dog full, ständiga bråk och slagsmål Elin hade lärt sig att försvara sig. Maja tänkte efter, men gick ändå dit.

Jag ska gå, titta min man i ögonen och få honom att erkänna. Han säger bara att allt är skvaller, sa Maja till svärmor, som försökte hindra henne.

Maja, du är ju gravid. Tänk på dig själv…

Det var senhöst och mörkt ute. Hon knackade på Elins fönster och väntade. Men Elin svarade bakom stängd dörr.

Vad vill du? Sluta knacka så där!

Släpp in mig. Jag vet att Mattias är hos dig folk har sagt det, ropade Maja.

Javisst. Nu ska jag genast öppna du får gå hem och inte göra dig till åtlöje, skrattade Elin.

Maja gick hem, och visste att Elin inte skulle öppna. Mattias kom hem efter midnatt, berusad. Han drack sällan, men det kunde ske. Jag låg vaken.

Var har du varit? Jag vet att du varit hos Elin, ni dricker ihop jag kom dit, men hon öppnade inte. Och du vet vad du gjort.

Varför hittar du på? svarade Mattias, jag var inte där. Jag drack med Nils, halt, och vi förlorade tidsperspektivet.

Maja trodde inte på honom, men sa inget, ville undvika bråk det var sent och hon var ingen bråkmakare. Vad skulle hon göra? “Ingen bevisad skuld”, tänkte hon. Hon låg sömnlös:

Vart ska jag ta vägen med två barn, en till på väg? Mamma är sjuk och brorsan har sitt med egen familj, barn och trångt där var får vi plats?

Och hennes mamma sa alltid:

Håll ut, min flicka. Du är gift och har barn, du får uthärda. Tror du det var lätt för mig med din pappa? Han drack och var hård du minns när vi gömde oss hos grannarna. Gud tog hand om honom till slut. Men jag stod ut. Mattias dricker inte ofta och slår dig inte så har kvinnor alltid haft det.

Maja höll inte med om allt, men förstod att hon inte hade något alternativ. Svärmor försökte också trösta:

Flicka, med tre barn vad ska du göra? Vi klarar oss tillsammans och får Mattias på rätt spår.

Tredje barnet, dottern Svea, föddes svag och sjuklig säkert på grund av Majas stress under graviditeten. Men hon blev lugnare med tiden, med mycket omsorg från Ingrid.

Maja, har du hört? sa Maggan igen, som alltid spred nytt och skvaller i byn, Elin har tagit in Kent, som hans fru slängde ut.

Det rör mig inte, Gud vare med henne, svarade Maja och blev ändå lättad då slipper Mattias springa dit.

Men en månad senare kom Maggan igen.

Kent gick tillbaka till sin fru, nu letar Elin ny man. Håll Mattias nära, han kan lätt falla tillbaka, varnade Maggan.

Sedan levde vi lugnt igen. Svärmor gladde sig. Men om en man har rastlös själ han stannar inte hos sin fru.

När Ingrid var på väg hem från ICA mötte hon sin väninna Kerstin.

Ingrid, hur blev Mattias egentligen? Din svärdotter Maja är så fin och alla säger att du berömmer henne vad vill han mer?

Tror du Mattias springer runt igen? frågade Ingrid.

Ja visst, han besöker Vera, från restaurangen, skild sedan länge…

Ingrid sade inget till Maja, men försökte tillrättavisa Mattias bakom ryggen, utan resultat. Sånt döljs inte. För Maja fick veta tack vare Maggan. Tårar och böner hjälpte inte. Mattias fortsatte, men tänkte aldrig lämna familjen. Han ville ha det bekvämt fru, barn, mor, och ordnad vardag, men även något vid sidan om.

Ingrid skällde offentligt på sonen, men en vuxen man lyssnar inte på sin gamla mamma. Han flyktade ifrån hennes kritik.

Jag gör allt för familjen, jobbar och drar in pengar, ni tror bara på skvaller och klagar, försvarade Mattias sig.

Han har slutat helt med alkohol, drack aldrig mycket förr, men nu är det stopp. Åren gick, barnen växte. Äldsta, Linnea, gifte sig i Härnösand där hon pluggade och stannade med man och barn. Sonen tog examen i Umeå och gifte sig med en tjej där.

Yngsta, Svea, går sista året på gymnasiet och planerar att plugga vidare i Sundsvall. Mattias är lugn nu, jobbar och är mest hemma, ofta på soffan med värk i kropp och leder. Han klagar:

Maja, hjärtat känns konstigt och det slår ut i ryggen… eller så värker knäna kan det vara lederna? Måste kanske till läkare i staden?

Jag har ingen medkänsla kvar för honom. Min själ har blivit stenhård av alla svek och tårar under åren.

Hälsan sviktar, då sitter han här och klagar, tänker jag, han får vända sig till sina gamla flammor. De får ta hand om honom nu.

Ingrid är död sedan några år, begravd bredvid sin man. Kvällar är stilla hos oss. Ibland kommer barn och barnbarn då är det liv. Mattias gnäller om kroppen och skyller på mig att jag inte bryr mig. Linnea kommer med mediciner och ser till honom, och säger till mig:

Mamma, bråka inte med pappa, han mår ju dåligt, och jag blir sårad när barnen tar hans parti.

Han är själv skyldig, hade för vild ungdom, nu vill han ha sympati. Jag är ingen maskin, förlorade min hälsa också när jag oroade mig för honom, försöker jag förklara.

Sonen försöker också peppa honom, pratar mest med honom sånt är väl naturligt mellan män.

Barnen förstår knappt mig, när jag berättar att deras pappa varit otrogen och hur jag stod ut för deras skull att jag aldrig kunde lämna dem utan far. Hur svårt det varit. Men vad hör jag tillbaka?

Mamma, rör inte upp det gamla, släpp honom sa Linnea, och sonen håller med henne.

Mamma, det är som det är, det är förbi nu, säger sonen och ger mig en klapp.

Lite sårad känner jag mig, men jag förstår dem. Livet är som det är.

Tack för att ni läste, för att ni följer och stöttar. Lycka till i livet!