Rör inte min mammas saker, sade maken med en röst som tycktes eka långsamt mellan skogsstammar i en dröm.
De här kläderna det är mammas. Varför har du plockat ihop dem? Hans röst var tunn och platt, som vind över Vättern.
Vi slänger dem. Vad ska vi med dem till, Staffan? De tar upp halva garderoben och jag behöver plats för vintertäcken och extra kuddar, allt är ju spritt överallt.
Majvor fortsatte med stelt lugn dra de gamla koftorna, kjolarna och tunna klänningarna av galgarna, plagg efter Staffans avlidna mamma, Ingrid. Ingrid hade hängt upp nästan allt för att hålla ordning och sonen hade fått vanan i ryggmärgen. Men Majvor lämnade ständigt klädkatastrof i skåpen: varje morgon dök hon efter någon viss blus, suckade över hur hon saknade kläder, och strök sedan stressat de hopknycklade koftorna så de såg ut som något en älg tuggar och spottar ut.
Det hade bara gått tre veckor sedan Staffan hade sagt adjö till sin mamma. Ingrids sjukdom, en ohejdbar kraft, hade drivit henne från livet på bara en månad efter att Staffan tagit henne hem. Nu såg han hennes saker ligga som hopskrapat bråte i hallen och svindlade till, som om golvet blev till is under fötterna. Var det såhär det skulle sluta? Bara slänga bort och glömma?
Varför glor du på mig som Gustaf Vasa på danskarna? fnös Majvor och sköt undan sig i drömmen.
Du får inte röra det, väste Staffan genom sammanbitna tänder, och blodet rusade så han tappade känseln i händer och ben.
Varför ska vi spara skräp? fräste Majvor, argt. Ska vi ha museum hemma? Din mamma finns inte längre. Du måste acceptera det. Om du brydde dig så mycket, varför hälsade du inte på oftare när hon levde? Då hade du vetat hur sjuk hon var!
Staffan ryckte till, som om orden varit nässelslag.
Gå, innan jag gör nåt jag ångrar, flämtade han.
Visst, blev Majvors svar. Psykopat…
Alla som tyckte annorlunda blev automatiskt psykotiska i Majvors värld.
Staffan gick fortfarande med skorna på, öppnade korridorgarderobens övre fack, kravlade upp på en pall och tog ner en blåvit rutad IKEA-kasse de hade sju stycken sedan flytten in. Han vek sina mammas kläder noggrant till små fyrkanter, staplade dem med omsorg. Längst upp la han hennes jacka och ett skopaket. Lille sonen, tre år, hjälpte till och slängde in sin gröna leksakstraktor mitt bland kläderna. Staffan grävde fram en nyckel, stoppade den i fickan.
Pappa, vart ska du?
Staffan log trött och tog i dörrhandtaget.
Jag kommer snart tillbaka, spring till mamma nu.
Vänta! utbrast Majvor varslat ur vardagsrummets dörr. Far du? Vart ska du? Vi har ju middag!
Nej tack. Jag är redan mätt på ditt sätt att prata om min mamma
Men lägg av, varför blir du så dramatiskt sur? Kom igen, ta av dig jackan, vart tror du att du kan fara nu?
Staffan svarade inte utan gick ut med kassen, startade bilen och körde ut ur det sömniga villaområdet i Uppsala. Han färdades söderut, bort mot E4:ans tysta flöde, med tankarna virvlande bakåt, ut ur staden, bort ifrån verkligheten. Resten av världen försvann i periferin arbete, semestrar, Facebookskämt allt blev suddigt och irrelevant. I Staffans inre kröp en turtleansk tanke framåt, långsam och tung: mamma, mamma, mamma.
Efter en bit stannade han vid en nattöppen mack och åt en ostsmörgås, den var så torr att smulorna blev till sand i munnen. Solen brann blodröd över Upplandsslätten; himlen sprack av rubinröda sår och det såg ut som om solstrålarna klamrade sig fast vid världen för att inte släppa taget ännu. Han kom till slut fram till det lilla samhället utanför Hedemora där han vuxit upp. Ingen asfalterad väg, bara grus och rådjur. Vid barndomshemmets grind luktade förmultnad hägg och söndriga fjolårslöv, tjock doft i natten. Han såg på mobilen: fem missade samtal från Majvor. Lät den vara ljudlös. Fjärilar fladdrade runt verandan, och i fönsterna speglade sig drömmen om ett främmande natthav.
Han låste upp ytterdörren, famlade efter lysknappen; lampan tändes och damm steg i gyllene moln mot takbjälkarna. Vid dörren stod mammas rutiga ulltofflor; vid nästa dörr hennes slitna mörkblå inneskor, de med två röda igelkottar Staffan köpt henne till jul för åtta år sedan. Han stod stilla och stirrade, som om även tiden innan fanns kvar intakt innanför skorna.
Hej mamma Väntade du? tänkte han, men ingen väntade längre där.
Rummet luktade gammal svensk byrå och lite fukt, som om älvorna dansat där inne och lämnat dagg på golvet. På byrån låg kam och smink enstaka mascara, en brosch. I ett kök hörde man tystnaden eka. I vardagsrummet blänkte en soffa, köpt på Jysk med hjälp av Staffan själv, och tv:n blinkade blått i rummet men ingen var där. Mammas säng stod med kuddarna i pyramid under en spetsduk. Staffan satte sig i tystnaden.
En gång hade han själv haft rummet, men nu, i den nya verkligheten, stod här symaskinen Ingrid älskade att sy och brodera. En gammal kista hade tagit lillebrors sängs plats, nu garderob för hennes privata ting.
Han stirrade på kistan, som om ett spöke trätt fram. Tyst satt han, knäckte sig dubbel, tryckte ansiktet mot knäna och skakade föll som ett barn ner på sängen och grät så kuddarna blommade av tårar.
Han grät för de ord han aldrig hann säga, för alla obesvarade samtal; när Ingrid låg där och höll hans hand den sista dagen han hade bara suttit stum. Titta inte på mig så där, Staffan jag har varit lycklig med er, hade hon viskat. Och han ville, ville så gärna tacka för barnets sorglösa värld, för värmen, tryggheten, den bro hon byggt åt honom ut ur mörkret. Men orden kom aldrig. Språket räckte inte till. Moderniteten var för fattig på riktiga ord, så proppad med cynism och billiga fraser.
Han släckte lamporna, lade sig ovanpå täcket, hittade ett gammalt yllepläd och somnade djupt. När han vaknade klockan sju var det som kroppen mindes hembygdens rytm.
Ute mötte han björkar klädda i ljusgrönt, som rad av hovdamer. Solen smekte grenarna som moderlig hand; fåglarna sjöng och luften var len. Han bar in kassen och började lägga mammas kläder tillrätta, vek och hängde, ställde hennes skor på rad. Han såg henne framför sig, med koftorna och klänningarna på sig, alltid den där vänliga leende blicken. Staffan drog handen längs hängande blusar, kände doften… men vad han skulle göra med dem visste han ej. Till slut mindes han samtiden och tog fram mobilen.
Hej, Sven-Arne. Jag blir hemma idag, det är familjesaker. Får ni ihop det? Bra, tack.
Och till Majvor skrev han: Förlåt att jag blev arg. Jag kommer hem ikväll. Kram.
Kring gångarna växte påskliljor och tulpaner, och vid krusbären plockade han liljekonvaljer. Det blev ett underligt virrvarr till buketter han delade dem i tre små. På kyrkogården väntade de tre: bror, far, mor. Bror som föll från garagetaket, bara tjugo år gammal, nacken knäcktes kallt. Fem år senare gick pappan bort. Nu också mamma. Staffan la en bit mjölkchoklad vid varje sten, och till mor också en bit Västerbottenost. Från bilderna log de tyst mot honom och han förde ett tyst samtal.
Han mindes pojkstreck med brodern, och fisketurer i gryningen med sin far som svingade metspöet som en cowboy i soluppgången. Mamma, som brukade ropa genom hela byn: Staffan, det är mat! så att flickorna fnissade men han ville inget hellre än att höra det igen.
Han strök över korsets kant på Ingrids grav; jorden fortfarande svart och färsk. Förlåt, mamma Hade kunnat vara bättre. Vi bor ju inte ensamma nu, men ändå är allt så ensamt. Ni var världens bästa. Tack för allt. Förlåt, Vasja
Han gick hemåt, rev av ung grässtrå, tuggade på de saftiga ändarna. Möter första bästa, Sören, Iras son, redan berusad klockan nio en vardagsmorgon, står där och vacklar som en gran i storm.
Nämen, Staffan! Igen?
Ja, hälsade på gamla, sade Staffan drömtrött.
Klart man får fira, det är ju internationella sköldpadds-dagen!
Jaså? Staffan log snett. Sören, ta hand om din mor. Hon finns inte för evigt, tänk på det.
Han gick vidare, och Sören ropade bakom honom:
Jaha. Ha det då, Staffan.
Ja, hej då, sade Staffan utan att vända sig om, och drömmen smälte ut i lingonröda skuggor mellan barndomens björkar.
