– Matilda, nej! – Mammas rop fick flickan, som var runt sex år gammal, att snabbt dra tillbaka handen. – Rör inte honom, kom hit! Han är inte särskilt vacker, eller hur? Katten, som Matilda just hade klappat, tittade sårat på flickans mamma, suckade och drog sig åt sidan. Han hade ofta hört sådana ord från människor och förstod vad de betydde. Katten såg verkligen inte ut som bäst: under sin rödbrun päls stack här och var ut skarpa kanter och hans revben framhävdes tydligt under den korta pälsen. Svansen såg mer ut som en tunn, knutig pinne. Trots sin benighet hade han ett stort huvud med frusna öron, en onaturligt bred nos och ögon, djupt sorgsna och brett isär.
Niklas såg sig omkring. Han hade också hört kvinnans rop och försökte nu lista ut vem det var riktat till. Han fick syn på katten som satt under en bänk och stirrade tomt framför sig. Inte vacker… Han visste att många ansåg samma sak om honom. Tidigare hade han hört hur tjejer från hans grupp viskade: – Niklas är en bra och rolig kille, och så skicklig i matte! Men tjejer, föreställ er – hur kan man få barn med honom? Barnen kommer ju att se likadana ut, lika fula! Bland dem var även Elvira. Hon hade sagt något till sina väninnor och de skrattade. Niklas rodnade, vände om och lämnade rummet. Det verkade som att de inte hade märkt det.
Unga människor kollar ofta i spegeln för att upptäcka och framhäva sina bästa attribut, som ett bländande leende, en smilgrop på hakan eller kinderna. Men vad skulle Niklas framhäva? De utstående öronen? De många fräknarna som spridit sig över hela hans ansikte? De breda kindbenen eller den spetsiga hakan? De odefinierbara ögonen under de tunga ögonlocken, krympta av glasögonens tjocka linser? Nej, inget exceptionellt hos honom, det var därför han undvek speglarna.
Med honom var allt uppenbart, men för katten var det synd om. Nej, han liknade inte de där mysiga huskatterna som med sitt blotta närvaro kunde skapa värme och trygghet i ett hem. Men är det hans fel? Han har varit otursförföljd sedan födseln – ingen riktig bostad, ingen näringsrik mat. Och nu detta utseende… – Så, jag har ju tur jämfört med honom, tänkte Niklas. – Jag har ett hem och en mormor som bara drömmer om att laga god mat åt mig. Jag har en framtid, kanske inte som jag vill, men det finns där! Men vad har du?
Han satte sig på bänken där katten gömde sig. Katten, som kände människans närvaro, tänkte vanemässigt dra sig undan, för säkerhets skull, men hörde plötsligt Niklas säga: – Hej du, luffare? Känns det också mörkt för dig? Kom och sätt dig bredvid mig, här fryser du inte lika mycket om tassarna. Vi delar vår ensamhet.
Katten lyssnade skeptiskt på Niklas, dess öron ryckte av intellektuell spänning: – “Vad vill han mig? Vad är hans syfte? Måste han nödvändigtvis prata med just mig, en sådan missanpassad? Eller försöker han bara dämpa min vaksamhet för att sedan såra mig mer? Men ändå – låt honom prata. Det är trots allt mig han pratar med!”
Och katten gjorde inget motstånd när varma händer lyfte upp honom från marken och satte honom bredvid sig på bänken.
– Du och jag, katten, är lika på något sätt, – sa Niklas lågt. – Inte bara utseendemässigt. Ja, vårt utseende är kanske lite konstigt, vart och ett på sitt sätt. Men vi är också lika inuti. Vi möter inte glada leenden, folk pratar inte gärna med oss, och det vore märkligt om du eller jag bjuds in till en fest för skojs skull. Därför har vi vant oss vid ensamhet. Och vet du vad som är värst av allt? Det verkar som om denna ensamhet kommer att vara hela livet!
Katten lyssnade noga på Niklas, tittade honom stadigt i ögonen, och jamade försiktigt: – Men du bjöd mig till ditt sällskap! Nu är vi två, vi pratar. Jag vet inte varför du gör det, men tro mig – det är så oväntat och så trevligt! Efter bara några minuter med dig är jag till och med beredd att offra korvskinnet jag gömt bland tegelstenarna vid ingången till källaren! Men nu var det inte så bra att jag gjorde det – de andra katterna kommer att äta upp det!
– Du är säkert hungrig, katten? – gissade Niklas. – Självklart, hungrig! Om du kan vänta här några minuter, så kommer jag tillbaka med lite mat till dig. Väntar du här tills jag är tillbaka?
– Nej! – jamade katten. – Jag följer hellre med dig och väntar vid butikens dörrar!
Niklas kastade en blick på kassörskan – en medelålders kvinna, trevlig. Troligtvis en god, omtänksam mor för sin familj… Katten, som hade väntat på Niklas vid entrén, följde med honom tillbaka till bänken och åt med stor glädje upp båda påsarna med kattmat. Även om det var billig mat så kändes det som om han aldrig tidigare hade ätit något så gott. Han tvättade snabbt av sitt ansikte och hoppade på nytt upp på bänken, bredvid sin nya vän. Den slumpmässiga måltiden hade brutit barriären av misstro, och nu var det katten som talade, medan han försiktigt kurrade till Niklas.
Niklas hörde kattens kurra och dimman i hans själ skingrades. De dystra tankarna försvann någonstans, hjärtat värmdes av kattens enkla men uppriktiga tacksamhet. Med känslan i sig lade han handen på kattens stora huvud och klappade försiktigt den. Katten stelnade till av lycka och när Niklas försiktigt kliade honom bakom örat, sträckte han ut sig på bänken och pressade sig mot honom med ryggen; – Så här ser lycka ut! – skrattade han sin nyfunna vän i ansiktet. Hans ansikte var inte längre ful, men snarare sött och tillgivet.
– Jag ser att du också vet hur det känns när ingen vill se dig, – sa Niklas med ett sorgset leende. – Jag kommer inte att överge dig. Låt oss sitta här lite till och sedan gå hem till mig. Jag tror att mormor inte kommer att ha något emot det, hon är inte alls som den där kassörskan i butiken. Ska du följa med mig?
– Till och med till stupstocken, till och med till elden! – jamade katten ärligt och såg hängivet i ögonen på den enda person han älskade.
– Kryp under jackan, det börjar regna. – Niklas öppnade sin jacka och katten smet snabbt in i värmen utan att vänta på en andra inbjudan. – Åh, min själ börjar värmas, – sade Niklas med ett leende, – Jag trodde aldrig den skulle återhämta sig efter att ha hört deras hån över mig…
Regndropparna med sina våta snöflingor föll märkligt nog inte på de två vännerna – ett paraply, ljust och feminint, fälldes upp över dem. Niklas vände sig om – bakom bänkraden stod Elvira och höll upp paraplyet, skyddande dem från det usla vädret.
– Dumma Niklas, – log hon.
Niklas rynkade pannan och hittade modet att mjukt skjuta paraplyet åt sidan: – Snälla, Elvira. Jag hörde dina vänner skratta åt mig, och sedan efter dina ord.
– Det är synd att du inte hörde just de orden, – log flickan. – Jag sa till dem att jag skulle vilja ha en hel hög med barn, och att du skulle vara deras pappa! Minst tre, två pojkar och en flicka. Men varför tyckte de att det var roligt?
– Och en katt! – stack katten ut huvudet underifrån jackan.
– Och visst, en katt också! – skrattade Elvira.
