En stark och sammansvetsad familj kände vi oss verkligen som, en gång i tiden, när vi delade livets bekymmer och glädjeämnen tillsammans. Vi bar varandra genom vardagens vedermödor, och varje familjemedlem visste att ingen börda behövde bäras ensam.
Ibland krävdes det inte stora saker för att skapa en varm och kärleksfull känsla hemma. I vår familj fanns många sådana små berättelser.
Jag och min man var båda rätt korta till växten, mindre än 160 centimeter, medan min far däremot var hela 170, vilket upplevdes som mycket på den tiden. Han bar ofta ett imponerande, yvigt skägg. När far kom in i huset brukade han alltid hälsa: Goddag, hoberna!, och vi svarade i kör: Goddag, Gandalf!.
Vår lilla familj bestod av mig, min make och våra två döttrar. En dag funderade vi på vem som borde gå ut med vår tax, Ludde. För att undvika tråkigt tjafs bestämde vi oss för att leka leken den som säger något först, går ut. Det blev knäpptyst. Småningom började min dotter Märta tyst dra på sig jackan. Efter att ha satt på sig mössa och stövlar var det hon som öppnade dörren och satte Ludde i kopplet. Vi andra tittade på och utbrast närapå samtidigt: Märta, så duktig tjej du är!. Då log hon slugt, kastade av sig ytterkläderna och sa: Ha, jag lurades bara!. Nöjd och belåten blev hon inomhus med oss.
En gång när min gode vän Isak kom hem till far för att fria till mig bröt sig ett skratt genom hela huset. Far kastade sig dramatiskt på golvet och utropade: Äntligen har du kommit, min Frälsare!. Han hade länge burit på den där skämtsamma drömmen, tydligen från barndomen, och nu fick han äntligen använda den.
På morgnarna brukade jag laga frukost åt mitt åttaåriga barnbarn, Astrid. Men om helgerna unnade jag mig att sova en halvtimme längre. En söndag fann jag att någon redan dukat fram te, färskost och två smörgåsar. Astrid hade bestämt sig för att skämma bort sin mormor. Barn kan vara så förunderligt omtänksamma.
En gång reste jag, min man Erik och vår elvaåriga son Anton tillsammans med min bror Olov, hans fru och deras dotter, sjuåriga Stina, till vår mors gamla hemby i Småland. Under bilresan bestämde vi att vi skulle köpa vattenpistoler till barnen. Vi fann några riktigt fina, men snart var det vi vuxna som hade vattenkrig medan barnen kiknade av skratt.
Då jag var sex år gammal brukade mamma och pappa ta mig ut på landet om kvällarna. Farsan tog med sig ett gammalt metspö, där han knutit fast en liten träbit. Vi gick ut på ängarna där han svängde spöt och gnisslade på ett särskilt sätt, så det lät som en mus. Efter ett tag dök en stor uggla upp och försökte fånga träbiten med näbben, men lyckades aldrig. Jag satt där på stenen och såg allt med stora ögon. På så sätt gav pappa mig kärleken till skogen och djuren ögonblick jag bär med mig än i dag.
Något som slog mig senare i livet var att jag och min man Erik aldrig bråkade, vilket många av våra vänner ofta verkade göra. När jag tittade på vårt hem fanns där kläder huller om buller, papper blandat med kaffemuggar på bordet och ibland disk i diskhon. Men istället för att gräla, slog vi oss ner i soffan, höll om varandra och tittade på film tillsammans. Det var bara så vi var: två lyckliga själar i en liten lägenhet i Stockholm.
En annan händelse som fastnat i mitt minne var när jag stod i kö med min dotter Ingrid. Hon bläddrade i tidskrifter och utbrast plötsligt: Pappa, se! En tidning om älvor och Flora på omslaget!. Jag rättade henne: Nej, min lilla, det är faktiskt Bloom, inte Flora. Två tjejer framför oss vände sig då om och stirrade förvånat på mej tydligen ovanligt att en pappa kunde så mycket om sin dotters intressen.
Min man Erik förlorade sin mor tidigt, men blev snabbt som en son för min egen mor, Maj. Jag minns hur vi satt på en liten restaurang en gång, vi båda, våra två söner och Maj, när Erik tackade henne varmt för den kärlek hon gett honom som om han vore hennes egen son.
En dag kom min åttaåriga dotter Elsa springande efter en promenad, full av upprymdhet. Hon sa: Pappa, du skulle ha sett! Det flög en så färgglad fjäril ute, stor som en sparvhök! Alla var rädda för den, till och med pojkarna, de försökte jaga bort den med pinnar men de vågade ändå inte riktigt!. Med andan i halsen fortsatte Elsa: Men jag var inte rädd! Alldeles själv jagade jag bort pojkarna, så de inte skadade fjärilen. Sen viftade jag lugnt med pinnen så den kunde flyga vidare. Sådana fina ögonblick lär oss alla om mod och omtanke.
Så minns jag vår familj, i både smått och stort tider när skrattet klingade högt, livet kändes varmt och tryggt och vi alltid hade varandra, oavsett vad som hände.
