Herrn, kan du inte trängas så där? Fy, det luktar från dig va?
Ursäkta, mumlade mannen och tog ett steg åt sidan.
Han mumlade vidare för sig själv, missnöjt och lite sorgset. Där stod han och räknade småmynt i sin hand. Antagligen saknade han några kronor. Jag kunde inte låta bli att titta närmare på hans ansikte. Det var märkligt, han såg inte ut som någon som super.
Förlåt, det var inte meningen att vara otrevlig, sa jag till honom. Något hindrade mig från att bara vända och gå.
Det är ingen fara.
Han lyfte blicken. Hans ögon var så oerhört blå. Inte ens på ungdomens tid hade jag sett ett par sådana inte urblekta alls. Han såg ut att vara lika gammal som jag, ungefär. Det var riktigt speciellt.
Jag tog varsamt hans arm och ledde honom bort från den lilla kön till kassan.
Har det hänt nåt? Behöver du hjälp? frågade jag och kämpade mot rynkan i pannan.
Plötsligt förstod jag vad det var som luktade. Bara gammal svett, inget annat. Han sa ingenting, stoppade mynten i fickan och såg obekväm ut. Han ville inte berätta speciellt inte för en främmande, hygglig och välklädd kvinna.
Jag heter Margareta. Vad heter du själv?
Mattias.
Behöver du någon hjälp då? Jag insåg i samma stund att jag nästan påtvingade mig.
På en lodis, av alla personer. Men han vände bara snabbt på de där blå ögonen och undvek sedan att se på mig. Nåväl. Jag vände mig för att gå, men då pressade han plötsligt fram:
Jag behöver jobb. Vet du nåt nåt att hjälpa folk här i Åkersberga med? Med någon renovering eller gårdsjobb. Det är ju ett stort och bra samhälle, men jag känner ingen här. Ursäkta…
Jag lyssnade, och till sist hade Mattias börjat mumla för sig själv igen, generad. Jag funderade. Kunde man släppa hem en okänd man? Jag hade precis tänkt byta kakel i badrummet sonen hade lovat fixa det, bara jag inte hyrde in nån klåpare. Men han är ju alltid upptagen på jobbet…
Kan du lägga kakel? frågade jag Mattias.
Det kan jag.
Vad tar du för ett badrum på tio kvadrat?
Han såg förvånad ut över storleken på badrummet.
Jag får kolla. Men ge vad du tycker är rimligt.
Mattias gjorde jobbet otroligt noggrant och snyggt. Han frågade först om han fick duscha jag uppskattade hans hänsyn. Jag gav honom några av min avlidna makens gamla kläder, och sina egna tvättade han. Under en hel helg rev han ut gammalt kakel och satte upp nytt rent och prydligt. Verktygen torkades av och lades tillbaka precis som de låg från början. När söndagskvällen kom glimmade den nya kaklet vackert på väggarna. Jag var lite nervös när Mattias blev klar. Han verkade ju hemlös. Skulle jag låta honom sova kvar? Det kändes konstigt. Men att köra ut honom mitt i natten ännu konstigare.
Hela lördagen sov jag knappt låste in mig i sovrummet och lyssnade. Men Mattias slocknade, utmattad, på soffan.
Kom och titta på badrummet, Margareta! ropade han.
Det fanns inget att klaga på. Allt gjordes perfekt.
Så, Mattias, vad hade du för yrke? undrade jag, när jag beundrade hans jobb.
Fysiklärare. Uppsala universitet.
Oj då! Och ändå så duktig på hantverk?
Var och en bör kunna fixa sitt eget hem. Så tycker åtminstone jag.
Jag log, tog fram pengarna jag förberett. Jag snålade inte, gav lika mycket som jag planerat till en firma. Han tog emot, stoppade ner dem i fickan utan att räkna, och gick för att ta på sig.
Stopp! Tänker du bara gå nu? Jag lät nästan upprörd.
Vad skulle det vara annars? sa han, lyfte åter de där omöjligt blå ögonen mot mig.
Du har jobbat hela dagen. Du har bara druckit te, ät nu åtminstone!
Mattias såg besvärad ut, men log till sist och tackade ja.
Jag åt en bit rökt lax med honom fast jag sällan åt så sent. Det gick inte att neka – han var så trevlig att prata med. Vilken klok och charmerande man! Men någonting sorgset hängde kvar kring honom, lite förlorat. Som om det aldrig riktigt gick bort, inte ens med ett varmt samtal eller en dusch. Kanske behövde det bara tid.
Mattias, vad var det egentligen som hände dig? Förlåt om jag frågar.
Han tvekade och svarade:
Om jag berättar blir det bara som en hjältesaga, patetiskt och dramatiskt. Jag har hört så många sådana historier de här åtta åren. Men min saga var på riktigt. Varför undrar du?
Jag tycker bara det är konstigt en sådan man som du, i en sådan situation
Han såg på mig länge. Sedan reste vi oss samtidigt från matbordet. Det blev en rörelse, plötsligt stod vi nära. Vad som hände sen skedde av sig självt. Inte hade jag kunnat tro att något sånt skulle hända vid femtiotre trodde passion var för de unga. Men det blev kärlek, sådan med hetta och nerv.
Senare berättade han för mig att det var åtta år sedan han försökt rädda en av sina begåvade men olycksdrabbade elever ur ett trassligt kompisgäng. Pojken ville ut men kunde inte. Mattias, klassföreståndaren, gick och försökte resonera med ledaren en vingtvåårig typ utan samvete. De började bråka och flera var över honom. Men Mattias hade hållit på med judo hela sitt liv, så han klarade att slå ner dem. Men ledaren kastades tyvärr så hårt mot en betongvägg att han bröt ryggen och dog. Mattias ringde själv både ambulans och polis, säker på att hans enda brott var möjligtvis övervåld i nödvärn. De var ju ändå många mot en.
Han dömdes till tolv år, kom ut fyra år tidigare för gott uppförande.
Det finns folk som lever där med, sa han lugnt om fängelset.
Men väl hemma fanns ingen kvar att komma hem till. Mamman var död, hade sålt sin lägenhet och bott hos sin bror, vars fru genast deklarerade:
Den där f.d. fången ska aldrig sätta sin fot här!
Hans egen fru hade sedan länge lämnat honom för en annan. Då lämnade Mattias Uppsala och drog till Stockholm, men där gick allt emot honom. Ingen ville anställa någon från anstalt. Han försökte ta småjobb hos folk i orten han hamnat i av en slump, men möttes av misstänksamhet och ibland aggressivitet. Till slut fanns varken plats eller pengar för att bo bekanta han först bott hos bad honom hövligt att flytta.
Hur länge har du bott så här? frågade jag, såg Mattias cigarettglöd lysa i mörkret.
Ungefär två veckor nu.
Han rökte mina cigaretter jag hade en ask liggande som bara kom fram vid yttersta nöd. Han ville gå och köpa egna, men jag sa nej. Jag kunde inte sluta undra hur det var att bo ingenstans i två veckor.
Tätt intill, i mörkret, vågade Mattias berätta sanningen. Han sov i min säng. Ingen idé att hymla.
Har du nåt legitimation då?
Jodå, skrattade han. Men ingen adress. Det ställer till det för mig.
Mattias stannade. Snart blev allt bättre jag ordnade en tillfällig adress, han fick arbete. Inte inom sitt gamla yrke direkt, men han började på järnhandeln och var glad för det lilla. På helgerna, han jobbade två dagar på, två dagar av, tog han extrajobb som privatlärare och fick efterhand flera elever. Vi levde på i något som kändes som frid och kärlek i två och en halv månad. Sen kom min son på besök. Han märkte genast situationen, och bad mig följa med ut.
Mamma, du måste bli av med honom, sa han bryskt.
Va? svarade jag häpet. Vi brukade aldrig blanda oss i varandras liv.
Jo, bli av med honom. Du behöver inte en luffare. Varför tror du han håller sig till dig? Han har ingenstans att bo. Och du är naiv!
Jag gav Karl en örfil.
Lägg dig inte i mitt liv!
Du verkar glömma att jag är ditt enda barn. Jag vill inte dela arvet med någon okänd man. Tänk om du gifter dig han får del av allting.
Så du har redan börjat ärva mig? Vad tror du finns att ärva? Jag överlever nog dig, du ska se!
Mamma, tvinga mig inte att agera. Jag låter dig inte vara ifred då. Jag skyddar mina egna intressen. Du kan inte skylla på mig. Hade du träffat en hygglig man med pengar hade det varit okej. Men nu
Så det handlar bara om stålar? Vad har du blivit för en son egentligen?
Jag har sagt mitt. Kommer om en vecka. Då ska han vara borta. Annars vet du vad som händer.
Jag gick in i huset med tårar i ögonen.
Var han polis? frågade Mattias tyst.
Förlåt, berättade aldrig
Du behövde inte. Han är åklagare. Han är bra, men otroligt försiktig och han oroar sig för mig.
Vad ska du göra? undrade Mattias lugnt.
Jag satte mig vid bordet, kände mig helt låst. Jag ville inte lämna Mattias, men ville inte heller skapa problem med Karl.
Det börjar bli vår har du tänkt ut nåt? ska jag säga min idé? föreslog Mattias.
Jag nickade, stilla gråtande. Han märkte min förtvivlan.
Jag har lyckats spara ihop lite. Inte till en tomt här, men kanske två mil utanför. Vi tar en bod först, sen bygger vi. Du behöver inte oroa dig för pengar eller jobb jag ordnar mig, undervisar vidare. Bygger oss ett hem, vad säger du?
Jag blev tyst av rörelse. Mattias blev osäker.
Du är ju van vid bekvämlighet, men det här är bara tillfälligt. Sen bygger jag upp något riktigt för oss.
Mattias, jag har också sparpengar. De kan gå till bygget, sa jag eftertänksamt.
Jag ber dig inte, svarade han.
Och du behöver inte, jag erbjuder! Det är ju till oss.
Mattias tog mitt huvud i sina händer, kramade mig och kysste mig lätt på huvudet. Jag kände värmen, tryggheten och kärleken. Vem hade kunnat tro att det skulle komma i vår ålder?
Allt gick snabbt. Handpenningen skrevs under. Mattias insisterade på att huset skulle stå på mig, men jag vägrade.
Jag har redan bostad. Att de körde ut oss betyder inte att jag inte har nåt. Däremot har du inget. Jag har en arvinge! sa jag, fnittrande och tänkte på Karls ord.
Vi fick el till boden, Mattias kavlade upp ärmarna och började bygga. Mina pengar räckte inte långt, så han gav järnet med privatundervisningen. Han ordnade arbetsbord så att det inte syntes att han undervisade från en byggbod. Allt gick till huset, sten för sten. På varma sommarkvällar bredde vi ut en filt på tomten och låg och såg på stjärnorna.
Vad känner du nu? frågade Mattias, höll om mig tätt.
Jag känner ett andra andetag, svarade jag.
Det är ju jag som fått ett andra liv, skrattade han. Du ska känna min kärlek istället!
Och det gjorde jag. Jag kände den verkligen.
Jag åkte hem för att hämta grejor. Hösten närmade sig och jag behövde kläder och filtar, porslin och saker. Hemma satt Karl och rökte i köket.
Tjena, grabben! Jag är bara inne en snabbis. Hur är det?
Han såg på mig på min solbrända, smalare, förändrade jag.
Vad är det med dig, mamma? Du hör aldrig av dig.
Det är du som är upptagen! När du ringer så hörs vi.
Varför är du aldrig hemma?
Jag bor inte här, är bara förbi för att hämta några saker, hoppas det går bra?
Karl sa ingenting. Han såg på mig. Något hade förändrats, jag var lättare, gladare, lyckligare.
När vi är klara med huset, bjuder jag hem dig, sade jag och satte fart att packa. Kramade honom snabbt på kinden och bar vidare.
Mamma, vad har hänt dig? ropade han.
Jag vände mig om och log.
Andra andetaget, Kalle. Och kärleken förstås! Hejdå älskling, ropade jag, skrattade högt och sprang ut.
Tiden var knapp idag skulle vi bygga trappan.
Och där, på en åker utanför stan, lärde jag mig att det aldrig är för sent att börja om. Allt kan hända, om man bara vågar släppa in kärleken.
