6 mars
Jag sitter här i min lilla fina etta mitt i centrala Stockholm. Sedan min man gick bort för fem år sedan har det varit mycket jag fått ta hand om, men livet har ändå blivit rätt trivsamt. Jag har dessutom ärvt en tvårummare av min faster, i en lite mindre omtalad stadsdel men planlösningen är bra. Den hyres ut till unga hyresgäster, ordningsamma och skötsamma. Varje månad går jag dit, tar emot hyran (allt sköts förstås med Swish eller banköverföring, 9 000 kronor) och kollar så att allt är i ordning. Det har aldrig varit några problem.
När min son Erik gifte sig med sin Linnea beslutade de att själva hyra något litet tills de kunde lägga handen på en bostadsrätt. Jag motsatte mig aldrig det. Långsiktigt hade jag ändå tänkt låta dem ta över fasterns lägenhet sälja, renovera, göra om och skapa sitt eget hem om de ville.
När deras lilla Alva kom till världen året efter bröllopet, blev jag ännu mer övertygad om att det var dags att ordna överlåtelse-pappren på bostaden till Erik. Men för en vecka sedan ändrades allt.
Den kvällen var min 60-årsfest, något jag verkligen ville fira. Jag hade bokat ett mysigt rum på en restaurang på Söder, bjudit alla nära och kära, självklart även Erik och Linnea.
Jag har alltid kommit hyggligt överens med Linnea, även om hon är ganska känslosam och kan säga hårda saker lite för snabbt. Jag tänker att det hör ungdomen till; ortspråket säger ju att man inte ska bära på gamla surdegar. Men den här gången, inför hela släkten och vännerna, förändrades min känsla inför henne totalt.
Erik och Linnea kom till restaurangen med Alva. Linnea var snabb med att förklara att de kanske inte skulle stanna länge, eftersom ljudnivån var för hög för ett litet barn. Det förstod jag, det var inget att bråka om.
Men när de skulle gå och Linnea inte hittade sin mobil började hon bli stressad. Jag gick efter henne för att hjälpa till. För att underlätta ringde jag upp hennes nummer från min egen mobil.
Plötsligt tystnade sorlet bland gästerna och från ett av fönsterbrädorna började ett ilsket morrande, ylande och skällande eka ljudet av en ilsken hund! Blickarna vändes mot Linnea, som blossade röd i ansiktet och snabbt rusade för att stänga av ljudet. Hon plockade upp mobilen, avslutade samtalet, och under några sekunder kändes det som om alla i rummet stirrade, först på henne och sedan på mig.
John, min bror, försökte snabbt lätta upp stämningen med ännu ett skåltal, men stämningen hade ändrats det gick nästan att ta på hur den där “något blev knas” smugit sig in i rummet.
Resten av kvällen märkte jag hur folk tisslade och viskade om Linneas kreativa val av ringsignal hennes svärmors samtal, alltså mitt, utmärktes med hundskall och morr. Dagen efter ringde jag Erik, för att höra om han varit medveten om signalen. Han viftade bort det, sa att det inte var något att hänga upp sig på.
Sedan dess har jag knappt haft någon kontakt med dem. Tankarna på att ge dem lägenheten har jag lagt på is. Jag väntar fortfarande på en ursäkt en enkel förklaring på varför just mitt nummer skulle associeras med en ilsken hund. Om de faktiskt tänker på mig så… ja, deras val. Men nog känns det tungt ändå. Jag längtar efter att de bara skulle säga förlåt, eller bara låtsas som vanligt men nu får tiden avgöra när, eller om, vi hittar tillbaka till varandra.
