Jag minns det som om det vore igår, fastän många år har gått sedan dess. På den tiden bodde jag ensam i en trivsam etta mitt i Stockholms hjärta. Min man hade gått bort redan för fem år sedan, och jag hade dessutom ärvt en fin tvåa i ett lugnare område av min faster. Den var kanske inte lika centralt belägen, men mycket välplanerad. Jag hyrde ut den till några unga, skötsamma hyresgäster; varje månad tittade jag förbi för att ta emot hyran i svenska kronor förstås och se till att allt stod rätt till. Under två års tid lämnade de inget att klaga på.
När min son sedan gifte sig, ville han och hans hustru som förstås hade ett vackert svenskt namn, kanske Linnéa stå på egna ben. De hyrde ett eget boende och började lägga undan till ett framtida bolån. Jag sade inget emot, även om jag från början tänkt låta dem ta över tvåan så småningom, när deras familj blev större de kunde sälja, renovera eller göra vad de ville med den.
Ett år efter deras bröllop fick de en son, min lilla ögonsten till barnbarn. När han kom till världen kände jag mig än mer säker på att det var dags att föra över bostaden officiellt till min egen son. Men förra veckan, kort efter min 60-årsdag, förändrades mina tankar i ett slag.
Jag hade valt att fira min födelsedag ordentligt hyrt en festlokal på en trevlig restaurang, bjudit in många vänner och släktingar, och såklart min son och hans fru. Min relation till Linnéa har alltid varit vänlig, även om hon ibland talar först och tänker sen. Språket kan snabbt hetta till, men jag har alltid sett det som ungdomlig oförmåga och aldrig tagit illa vid mig. Men sättet hon försatte mig i en besvärlig sits inför alla gäster den kvällen, förändrade något i mig.
När min son och Linnéa dök upp på festen, hade de lille Alrik med sig. Bruset i restaurangen gjorde honom orolig, så Linnéa sa att de nog skulle behöva gå efter ungefär en timme. Jag förstod det, små barn kan ju inte vara uppe hur länge som helst.
När det var dags för dem att gå kunde Linnéa inte hitta sin telefon. Vi gick tillsammans och letade, och jag slog hennes nummer för att försöka hjälpa till. Gästerna började visst undra vad vi höll på med det blev tystare, nästan stelt, och i det ögonblicket ljöd plötsligt ett vansinnigt skall och ylande, som från en ilsken hund, någonstans från fönsterblecket. Alla vände sig förskräckt om och såg på Linnéa, som blossade röd över hela halsen, rusade mot fönstret och slet åt sig mobilen för att snabbt stänga av ljudet.
Det var tydligt att många tyckte detta var märkligt att hennes ringsignal, när jag ringde, var ett hundskall. Min bror agerade snabbt och började spela musik, och utropade ett nytt skål till min ära, men stämningen förblev märkligt ansträngd hela kvällen.
Därefter hörde jag hur gästerna tisslade och diskuterade Linnéas mycket “unika” ringsignal och vad den kunde betyda. Nästa dag frågade jag min son om han tänkt på det här tidigare, men han viftade bort det som inget att bry sig om.
Sedan dess har jag haft mindre kontakt med dem. Planen att ge bort lägenheten till dem har jag lagt på is, för nu. Jag vill åtminstone höra några uppriktiga ursäkter från både Linnéa och min son det känns inte så mycket begärt. Om de vill likna mig vid en hund i sitt hem, ja, det får stå för dem. Men själv väntar jag ännu på att vår relation åter ska få sin värme och respekt.
