Riktiga barnet – Lena, du anar inte! Jag och Mattias har bestämt att vi ska åka till Turkiet igen nästa år! – Styrpappan strålade av lycka. – Han säger att han absolut måste tillbaka till det där hotellet med havsutsikt. Ja, vad ska man göra när det gäller den egna sonen? Hur han liksom omedvetet poängterade att just han är “riktiga” sonen. – Vad roligt för er, – svarade hon och mindes hur bra allt varit innan den där Mattias dök upp, – Riktiga sonen… Du har alltid sagt att vi är en familj. Att det inte spelar någon roll om man är riktig eller inte. Det hade han sagt. Att hon var hans dotter, och att det inte spelade någon roll om hon var hans biologiska barn eller inte. – Nej nu tycker jag du överdriver… Du är min dotter, det råder inga tvivel om det! Du vet att jag älskar dig som min egen. Men Mattias… Han märkte inte ens hur han bekräftade det hon just sagt. – Mattias är min son. Och jag verkar bara vara någon bekant. – Lena, vad menar du? Jag har ju sagt att du är som min egen! – Som min egen… Men har du någonsin tagit med mig till havet? Under alla de femton år du kallat dig min pappa? Det hade han inte. Artur sa ofta att det inte fanns någon skillnad mellan henne och Mattias, men Lena hörde hur mycket mer han gjorde för sin son – skillnaden var enorm. – Det har inte gått, Lena. Du vet hur tajt det varit med pengar förut. Du är vuxen nog att veta vad två veckor på ett femstjärnigt hotell kostar… Det är dyrt. – Jag förstår, – Lena nickade, – Utgifter. Lite för dyrt med mig. Men för Mattias, som du lärde känna för ett halvår sen, vill du ta bostadslån för att köpa honom en lägenhet så han har någonstans att ta sin fru. Det är väl småsummor när det gäller sonen? – Jag köper ingen lägenhet. Vem har sagt det? – Folk som vill väl. – Hälsa de där välmenande människorna att sluta sprida skvaller. Lena mjuknade lite. – På riktigt, köper du ingen? – Självklart inte. Men! Gissa vart vi ska på lördag? – Han svarade själv: – Gokart! Han körde visst till och med racing på universitetet, själv är jag bara med för sällskapet. – Gokart, – upprepade Lena, – Låter spännande. – Verkligen! – Kan jag följa med? – frågade hon innan hon hann tänka efter. Artur, som inte ville att hon skulle följa med, började svamla: – Eh… Lena… Du kommer bara tycka det är tråkigt. Helt ärligt. Det är en sån där… grabbgrej. Jag och Mattias behöver lite pappas-och-sons-tid. Det gjorde ont… – Så… det kan vara kul för dig men inte för mig? – Inte riktigt så… – Artur vred på sig, – Men vi har hela livet missat tillsammans och vi försöker ta igen förlorad tid. Vi vill gå själva. Förstår du? Förstår du. Det där “förstår du” var den mest hånfulla frasen i deras nya ordförråd. Man skulle förstå att blodsband var viktigare än det andra. Man skulle förstå att hennes plats nu var utanför. Mattias var verkligen bra. Uppvuxen utan pappa, eftersom hans mamma valt att inte berätta om honom för Artur, hade han ändå lyckats med allt och överallt. Smart, snygg, snäll. – Pappa, jag hjälpte till på hundhemmet idag. Lagade inhägnaderna. – Pappa, har du sett mitt examensbetyg? Högsta betyg! – Pappa, kolla, jag lagade din mobil. Han var inte bara en son. Han var den perfekta sonen. Samma kväll, när Artur suttit en stund till på besök hos Lena och sen gått hem till sig, gick hon igenom gamla fotografier… Artur och hennes mammas bröllop (mamman som gått bort för fem år sedan, och lämnat Lena och Artur ensamma). Här var de på landet… Här gick Lena ut grundskolan… Inget skulle bli som förr. *** – Lena, är du vaken? Jag har en fråga. Viktigt, – styrpappan dök upp redan klockan åtta på morgonen. – Vad är det för panik nu då? Lena drog håret bakåt med ett diadem och satte på kaffemaskinen. – Om lägenheten till Mattias. – Så det är sant ändå? – viskade hon. – Tyvärr, ja… det är sant. – Så du ljög för mig. – Ville bara inte göra dig ledsen. Men jag skulle behöva ditt råd! Jag tycker vi borde skynda oss. Han kommer ju vilja gifta sig förr eller senare. Medan han är ung måste vi fixa ett boende. Du vet ju hur det var för mig… – Ta ett bolån då, – svarade Lena stel, som helst slapp diskutera att Mattias skulle få lägenhet. Den där Mattias hade det verkligen ordnat! – Jo, jo, jag vet. Men du vet min kreditvärdighet… Mattias behöver hjälp. Han förtjänar att få något av sin pappa, som han aldrig haft. – Så vad är det du vill? – Kan du hjälpa mig? Om jag ber snällt? – Beror på med vad. – Jag förklarar. Jag har två miljoner. Det räcker till insatsen. Men banken ger mig inget lån. Men till dig ger de, du har rent register. Vi skriver allt på dig, vi tar lånet ihop. Jag betalar givetvis allt, jag lovar. Illusionen om att “det inte finns någon skillnad mellan er” var slut. Det finns skillnad. Det är inte Mattias som får ta risken, precis. – Så Mattias får lägenhet och jag får lån? Är det så? Artur skakade på huvudet och såg helt sårad ut, som om det var Lena som föreslagit det. – Vad säger du! Jag betalar ju allt… Det enda jag behöver är att någon kan stå på lånet. Du kan tänka på det… – Vet du, Artur, jag funderar inte på om jag ska ta lån eller inte. Jag funderar på att du inte längre ser mig som din dotter. Nu har du en son. Honom känner du i ett halvår, mig i femton år, men det är tydligen inte det som betyder något, utan att han är riktig. – Det är inte sant! – Artur blev röd, – Jag älskar er lika mycket! – Nej. Inte lika mycket. – Lena, det är orättvist! Han är ju riktig… Ridå. Hon var inte hans dotter längre. Bara godtagbar, så länge han inte hade någon “riktig”. – Jag förstår, – Lena försökte hålla tonen vänlig, – Jag kan inte, Artur. Jag måste ju någon gång köpa eget själv. Banken ger mig inte två lån. Artur verkade först nu inse att hon också saknade eget boende. – Ja just det, du behöver ju också… – han kollade snabbt på klockan, – Men du kan väl hjälpa mig så länge du ändå inte köper själv. Jag har ju två miljoner. Det gäller bara några år. – Nej. Jag skriver inget på mig. Hon hoppades inte längre att Artur skulle förstå. – Okej, – sa han, – Om du inte kan hjälpa mig som dotter… så får jag lösa det själv. Om han någonsin egentligen sett henne som sin dotter spelade nu ingen roll. Nu fanns Artur bara på bilderna. En kväll, när hon bläddrade i sitt flöde, såg hon det. Ett flygplatsfoto. Artur och Mattias. Båda i ljusa jackor. Artur hade handen om Mattias axel och texten under bilden: “Far och son reser till Dubai. Familjen är det viktigaste.” Familjen. Lena la ifrån sig mobilen. Plötsligt mindes hon ett ögonblick från barndomen, långt innan hennes mamma gifte sig med Artur. Hon var fem år. De levde knapert, hennes docka hade gått sönder och hon grät. Hennes riktiga pappa sa då: “Lena, gråt inte över sånt där trams. Stör mig inte!” Honom fick man aldrig störa. Han var mest intresserad av flaskan. På sätt och vis har Lena aldrig haft någon pappa. Men hon trodde att Artur ersatte honom… Snart gjorde Artur ett nytt försök att övertala henne. – Lena, jag har tänkt… vi måste göra något åt ditt misstroende… – Vilket misstroende, Artur? Jag sa: nej. – Du förstår inte riktigt situationen. Mattias… han har aldrig haft en pappa. Det måste jag kompensera för. Han behöver ett hem. Och du behöver inte göra något mer än stå med på pappret, du riskerar inget. – Skönt om någon ville kompensera mina hål… Det gjorde oväntat Artur upprörd. – Lena, sluta nu! Jag orkar inga bråk. Jag älskar dig, det vet du! Men förstår du… Mattias är min riktiga familj. Får du egna barn förstår du. Ja, jag älskar er på olika sätt, men du är ändå viktig för mig. – Viktig. Som tillgång. – Sluta Lena! Du överdriver. – Du gick över till honom på ett halvår, Artur, – Lena sa lugnt, – Jag ber inte dig välja. Och valet är redan gjort. Du har själv sagt: Mattias är din riktiga. Och jag… har aldrig varit det. Sex månader gick. Artur hörde aldrig av sig igen. En dag när hon bläddrade i sitt flöde såg hon en ny bild. Artur och Mattias. De stod i fjällmiljö. Artur i trendiga skidkläder. Bildtext: “Lär pappa åka snowboard! Han är kanske lite gammal för sånt här, men med en son klarar man allt!” Lena tittade länge på bilden. Hon sträckte sig för att jobba klart rapporten när det plingade till i telefonen. Okänt nummer. “Hej Lena. Det är Mattias. Pappa gav mig ditt nummer men vågar själv inte ringa. Han bad mig säga att han löst lägenheten utan dig, och att han tänker på dig. Han vill gärna att du kommer över i maj. Han kan inte riktigt förklara varför, men han ber dig så mycket.” Hon började skriva svar, raderade och skrev om flera gånger. “Hej Mattias. Hälsa Artur att jag är glad att allt är bra för honom. Och att jag också tänker på honom. Men jag kommer inte. Jag har egna planer för maj. Jag ska till havet.” Hon nämnde inte att hon köpt biljetten själv, att havet inte låg i Turkiet – utan på Gotland. Och att hon åkte med en vän, inte med sin pappa. Lena skickade meddelandet, och kände att hon kanske ändå kan vara lycklig – utan honom.