Riktiga barn – Lena, du kan inte ana! Matvey och jag har bestämt oss för att åka till Turkiet nästa år igen! – styrfars ögon lyste, – Han säger att han måste tillbaka till det där hotellet med havsutsikten. Vad ska jag göra, han är ju min egen son! Hur han omedvetet poängterade att det var just den “riktiga” sonen. – Vad roligt för er, – svarade hon, och tänkte på hur bra allt varit innan Matvey dök upp i bilden, – Riktiga barn… Och du har alltid sagt att vi är en familj. Att det inte spelar någon roll om man är riktigt barn eller inte. Det hade han sagt. Att hon var hans dotter, att det spelade ingen roll. – Nu börjar du igen… Men Lena! Du är min dotter, det finns inget att diskutera! Du vet att jag älskar dig som om du vore min egen. Men Matvey… Han märkte själv inte att han bekräftade hennes ord. – Matvey är sonen. Och jag är visst bara en bekant. – Men Lena, vad säger du? Jag menar ju att du är som min egen! – Som din egen… Men har du någonsin tagit med mig till havet? Under alla dessa femton år du kallat dig min pappa? Det hade han inte gjort. Artur brukade säga att det inte var någon skillnad mellan henne och Matvey, men Lena hörde alltid hur mycket mer Artur gjorde för sin son – och visste att skillnaden var enorm. – Det var inte möjligt, Lena. Du vet ju själv hur det var med pengar då. Du är väl inte ett barn – du fattar ju vad två veckor på ett femstjärnigt hotell kostar… Det är dyrt. – Jag förstår, – nickade Lena, – Kostnader. Det är för dyrt att ta med mig. Men Matvey, som du bara känt i ett halvår, honom vill du redan köpa en lägenhet till så han kan ta dit sin fru? Det antar jag räknas som småutgifter, om det gäller “riktiga” barn? – Jag tänker inte köpa någon lägenhet. Vem har sagt det? – Förtroendevärda personer. – Hälsa de där “förtroendevärda” att sluta sprida rykten. Lena livade upp en aning. – Är det verkligen inte sant? – Såklart inte! Men förresten – gissa vart vi ska på lördag? – och han svarade själv, – Gokart! Matvey körde till och med några tävlingar på universitetet, och jag följer mest med för sällskapets skull. – Gokart, – upprepade Lena, – Låter spännande. – Såklart! – Får jag följa med? – frågan slank ur henne innan hon hann tänka. Artur, som egentligen inte ville att hon skulle med, skyndade sig att säga: – Eh… Lena… Du kommer bara tycka det är tråkigt. På riktigt. Det är liksom… lite av en grabbgrej. Matvey och jag pratar ofta om sådant som är mellan far och son. Det kändes som ett knivhugg. – Så… för dig är det kul, men inte för mig? – Inte riktigt så… – Artur vred på sig, – Det är bara det att vi inte setts på hela livet och försöker ta igen förlorad tid. Vi vill gå själva. Förstår du? Hon förstod. “Förstår du” var det mest hånfulla ordet i deras nya vokabulär. Man skulle förstå att det riktiga alltid var viktigare än det låtsas. Förstå att hennes plats nu var utanför. Matvey var verkligen bra. Uppvuxen utan pappa – för att hans mamma aldrig berättade för Artur om barnet – hade han, trots allt, lyckats med allt och överallt. Smart, snygg, snäll. – Pappa, jag hjälpte till på hundhemmet. Byggde om hundgårdar. – Pappa, visste du att jag gick ut med högsta betyg? – Pappa, kolla! Jag har lagat din telefon. Han var inte bara son. Han var den perfekta sonen. Samma kväll, efter att Artur suttit hos Lena en stund och sedan gått hem, satt hon och bläddrade bland gamla foton… Arturs och hennes mammas bröllop (mamman som dog för fem år sedan och lämnade Lena ensam med Artur). Här är de på landet… och här när Lena tog studenten… Inget skulle någonsin bli som förr. *** – Lena, sover du? Jag måste fråga en sak – det är viktigt, – styvpappa dök upp hemma hos henne redan klockan åtta. – Vad är det som är så viktigt? Lena drog bort luggen med ett hårband och satte igång kaffemaskinen. – Det om lägenheten till Matvey. – Så det var sant ändå? – hon suckade. – Tyvärr, det är sant. – Och du ljög för mig. – Ville bara inte göra dig ledsen. Men jag måste fråga dig! Det brådskar. Han ska ju gifta sig förr eller senare. Och innan han blivit för gammal borde man ordna något eget åt honom. Du vet ju själv hur det var för mig… – Så ta ett bolån då, – sa Lena stelt, som om hon absolut inte ville diskutera Matveys boende. Han hade verkligen tur, den där Matvey. – Ja, ja, jag vet. Men du vet ju hur min kreditvärdighet är… Men Matvey måste få hjälp. Han förtjänar att hans pappa, som varit frånvarande hela hans liv, ordnar en lägenhet. – Och vad är det du vill? – Kan du hjälpa mig? Om jag ber dig? – Beror på hur. – Jag förklarar. Jag har två miljoner. Det räcker till kontantinsatsen. Men banken beviljar mig inget lån – men dig gör de det. Du har ju rena papper. Vi tar lånet i ditt namn, jag betalar – självklart. Illusionen att “det inte finns någon skillnad mellan er” gick helt i kras. Det fanns skillnad. Det är inte Matvey som får bära hela bördan. – Så Matvey får en lägenhet, och jag får ett lån? Är det så? Artur skakade på huvudet med en sårad min, som om Lena var den som föreslagit det. – Men vad säger du! Jag ska ju betala… Jag ber dig inte betala. Det behöver bara stå i ditt namn. Fundera på saken… – Vet du, Artur, det är inte lånet jag tänker på. Jag funderar på att du inte ser mig som din dotter längre. Nu har du en son. Honom har du känt i ett halvår, mig i femton år. Men det betyder tydligen inget – det viktiga är att han är riktig. – Det är inte sant! – utbrast Artur, – Jag älskar er lika mycket! – Nej. Inte lika mycket. – Lena, det är orättvist! Han är ju min egen… Ridå. Hon var inte hans dotter längre. Hon var fosterbarnet – bekvämt, accepterat tills den verklige dök upp. – Jag förstår, – sa Lena artigt, – Jag kan inte, Artur. Jag behöver också köpa lägenhet en dag. Får ändå inte lån nummer två. Som om han kom på först nu att även hon saknade bostad. – Ja, just det, du behöver ju också… – han rättade till klockan, – Men tills du ska köpa själv, kan du hjälpa mig nu. Jag har två miljoner – det är bara några år det rör sig om. – Nej. Jag sätter inte något i mitt namn. Hon hoppades inte längre att Artur skulle förstå. – Okej, – sa han, – Om du ändå inte kan hjälpa mig som dotter… då löser jag det själv. Hade han någonsin egentligen sett henne som dotter, spelade nu ingen roll. Från och med nu såg hon Artur endast på gamla bilder. En kväll, när hon bläddrade igenom flödet såg hon det. Ett foto från Arlanda. Artur och Matvey. Båda i ljusa jackor. Artur har handen på Matveys axel, och under bilden står det: “På väg till Dubai med pappa. Familjen är viktigast.” Familjen. Lena la bort mobilen. Hon kom plötsligt ihåg ett ögonblick från barndomen, långt innan mamma träffade Artur. Hon var fem år. De levde knapert. Hennes docka hade gått sönder – den hon fått av mormor. Hon grät, och hennes biologiske pappa sa bara: “Men Lena, varför lipar du för en sån bagatell? Stör inte!” Honom fick man aldrig störa. Hans intresse låg mest i flaskan. Man kan säga att Lena aldrig haft någon pappa. Hon trodde att Artur hade ersatt honom… Snart försökte Artur övertala henne igen. – Lena, vi måste göra något åt din misstro… – Vilken misstro, Artur? Jag sa ju: nej. – Du förstår inte situationen. Matvey… han kände inte till mig. Han har aldrig haft en pappa. Jag måste “ta igen det”. Han är vuxen. Behöver eget boende. Och det kostar dig inget, du behöver bara stå med, jag lovar att du inte förlorar en krona. – Vem ska ta igen det jag har förlorat… Det irriterade honom oväntat. – Lena, nog nu! Jag vill inte ha bråk. Jag älskar dig, på riktigt! Men förstå… Matvey är min riktiga familj. Får du egna barn en dag, kommer du förstå. Ja, jag älskar er olika, men det betyder inte att du är oviktig för mig. – Behövd. Som resurs. – Kom igen, Lena! Du överdriver. – Du bytte till honom på ett halvår, Artur, – sa Lena, – Jag ber dig inte välja. Och valet är redan gjort. Du har varit ärlig: Matvey är din egen. Jag har aldrig varit det. Sex månader har gått. Artur har inte ringt. Inte en gång. En dag, bläddrande i samma flöde, såg hon ett nytt foto. Artur och Matvey. De står framför fjällen. Artur i trendig skidoutfit. Bildtext: “Lär pappa snowboarda! Han är lite gammal för att börja, men med sonen klarar man allt!” Lena tittade länge på bilden. Hon sträckte sig efter datorn för att jobba klart rapporten när det plingade i mobilen. Okänt nummer. “Hej, Lena. Det är Matvey. Pappa gav mig ditt nummer, men vågar inte ringa själv. Han vill säga att han löst lägenhetsfrågan utan dig, och att han oroar sig för dig. Han undrar också om du vill komma och hälsa på till Valborg. Han kan inte riktigt förklara varför, men han önskar det väldigt.” Hon skrev svar, raderade, skrev om. “Hej, Matvey. Hälsa Artur att jag är glad för hans skull. Och att jag tänker på honom också. Men jag kommer inte. Jag har egna planer på Valborg. Jag reser till havet.” Hon nämnde inte att hon köpt semesterresan helt själv, att “havet” inte var i Antalya utan Skåne. Och att hon åkte med sin vän, inte med någon pappa. Lena tryckte på “skicka”. Och insåg att hon kunde vara lycklig även utan honom.