Elsa har varit tillsammans med Henrik i fem år, och alla runt omkring henne verkar tycka att det är dags att ta nästa steg. Trots det, och trots att Henrik friade till henne för ett halvår sedan, tvekar Elsa inför tanken på giftermål. Henrik hade tålamod i början, men nu känner han av hennes obeslutsamhet. Hennes föräldrar påminner henne ofta om att, vid 25 års ålder, borde hon redan vara gift.
Sanningen är att Elsa inte känner att Henrik är rätt man för henne. Även om de har ett stabilt och fint förhållande, kan hon inte skaka av sig känslan av att något saknas. På sistone har Elsa fått starka känslor för sin kollega, Erik. Men Erik är redan i ett förhållande och har tydligt visat att han inte har några planer på att gifta sig. Den här osäkerheten för dem närmare varandra, och Elsa börjar undra om han är den hon egentligen söker.
Trots Henriks allt tydligare press kan Elsa inte ta steget att gifta sig med honom. Till slut sätter Henrik en gräns: de ska gifta sig antingen till vintern eller till hösten. Motvilligt går Elsa med på att gifta sig till vintern, men den tunga känslan av sitt beslut gör att hon lämnar Henrik och söker tröst hos sina föräldrar.
Samtidigt gifter sig en annan kollega med sin flickvän, och Elsas intresse för Erik avtar. Nu befinner hon sig i ett slags tomrum, fortfarande väntande på någon hon hoppas ska vara hennes stora kärlek. Hon tvivlar på om hon verkligen förstår hur man uppskattar en god relation, eller om hon bara tvekar för att hennes magkänsla säger att Henrik inte är den rätta. Elsa fortsätter att söka, med förhoppningen om att hitta den som hon är menad att vara med, samtidigt som hon är osäker på om en sådan person ens existerar för henne.
Livet lär oss att det viktigaste är att vara ärlig mot sig själv att våga lyssna till sitt hjärta även när andra har starka åsikter. Ibland betyder mod att vänta på det rätta, även om vägen blir ensam för en stund.
