Robert och Linnéa har varit vänner ända sedan de stapplade in på dagis tillsammans. Deras familjer bor vägg i vägg i ett radhusområde utanför Uppsala, vilket fick deras föräldrar att träffas över bryggkaffet och bestämma att ungarna lika gärna kunde sättas i samma klass på lågstadiet. Inte nog med det, de lyckades till och med övertala lärarinnan, fröken Björk, att låta Robert och Linnéa dela bänk. Det finns ju så många busiga pojkar, någon måste ju kunna skydda Linnéa om någon är elak, menade Linneas mamma och himlade på sitt pedagogiska sätt. Barnen jublade och traskade iväg till skolan med ryggsäckarna studsande och en känsla av att skolan knappast kunde vara svårt.
Men när läran i tredje klass satte igång, märkte Linnéas mamma något annorlunda. Plötsligt ville flickan aldrig gå till skolan; hon såg ut som om syslöjden blivit obligatorisk varje dag och grät vid frukostbordet. En morgon bönade hon till och med om att få byta skola. Hennes mamma höjde på ögonbrynen och ringde upp Roberts mamma och insåg att även där hemma gnällde sonen över skolan.
Det tog inte länge förrän även Robert började be om att få byta skola, och en dag upptäckte hans mamma blåmärken på hans armar när han skulle duscha efter idrotten. Nu gick det troll i de svenska radhuslängorna: mammorna bestämde sig för att tillsammans ta ett snack med skolan.
Fröken Björk mötte dem i korridoren med sitt mildaste leende och bedyrade att allt var som det skulle. De kanske har bråkat utanför skolan? föreslog hon snabbt, men knappt hade hon yttrat meningen förrän en skock barn stormade in i klassrummet. Mitt bland slamret såg mammorna hur ett gäng killar drog Robert i kläderna och en bit bort fick Linnéa sin jacka bortsparkad.
Mammorna slet loss sina barn ur bråket. Läraren försökte också lugna ner stämningen men barnaskaran struntade i både vuxna och ordningsregler. En flicka spurtade iväg och hämtade rektorn, fru Holm och först då blev det tyst.
Robert och Linneas mammor gjorde det klart för både läraren och rektorn: det här tänkte de inte acceptera. Antingen pratar ni allvar med bråkmakarnas föräldrar, eller så anmäler vi detta till polisen, proklamerade de, så svenskt artigt det nu går med skamsen ilska. Rektorn lovade givetvis att kalla alla föräldrar till samtal nästa dag.
På vägen ut suckade rektor Holm och meddelade att det där var barn till de där rika familjerna i området. Ingen lyssnar på lärarna och ungarna tror de är kungar. Hon lade till, med låg röst, att deras föräldrar aldrig bryr sig och dessutom donerat pengar när skolan fick nytt golv så ingen vågar egentligen sparka ut ungarna.
Dagen efter kom Linnéa och Roberts mammor till skolan klockan åtta, laddade som inför ett hallonsyltstest på julmarknaden. Bråkstakarnas föräldrar satt redan där och lyckades överträffa sina barn i ohövlighet. De fyllde rummet med sin arga röstvolym och vägrade lyssna. Även rektor Holms vänliga röst hjälpte föga, och efter några minuter dramatiska suckar reste sig de fina föräldrarna, svängde med sina dyra väskor och sa: Det här är ju trams, stör oss inte! innan de försvann.
Inget beslut togs, och rektor Holm var lika uppgiven som om kaffet var slut på lärarrummet. Vad ska man göra? Deras föräldrar hjälpte till med takbytet. Vi kan ju inte bara slänga ut ungarna.
Hemma blev det samtal i soffan med varm Oboy. Barnen berättade om killgänget som trakasserade hela klassen, och om man vågade gå ensam i korridoren riskerade man att få på moppo. Robert och Linnéa hade blivit misshandlade tillsammans vilket retade upp bråkstakarna ytterligare.
Efter mycket grubblande och prat över kanelbullarna beslutade sig familjerna: de bytte skola. Rektorn slutade samma termin och sade att hon inte orkade mer. Vissa problem i det svenska skolsystemet fixar inte ens hallonbåtar och diplomatiskt fika.
