Regn och lycka
Efter en het sommar kom den kalla och blöta hösten med genomträngande vindar och oupphörligt regn.
På väg hem, trött på vinden och det ihållande duggregnet, gick Elin in i en affär för att vila från ovädret och samtidigt handla något till middagen. Det var varmt, ljust och torrt därinne. Hon gick långsamt mellan hyllorna och tittade på förpackningarna.
Elin fyllde en hel korg med varor. I grönsaksavdelningen tog hon en citron och en klase druvor. Hon föreställde sig hur hon skulle sitta med benen i kors på soffan framför TV:n, dricka varmt te med citron och plocka mogna druvor. Kanske skulle hon till och med ta ett glas vin för att värma sig snabbare.
Hon stannade framför hyllan med korv och falukorv och funderade på vad hon skulle välja. Just nu kunde hon äta både det ena och det andra. Hon hade inte ätit en smula sedan morgonen. Elin svalde och sträckte sig efter korven – den behövde inte kokas. Hennes hand mötte en annan hand som sträckte sig efter samma korv.
Elin drog tillbaka handen, vände på huvudet och såg en lång, snygg man bredvid sig. Trendig frisyr med svart hår och lätt gråsprängda tinningar, bruna ögon, fylliga rosa läppar. Och dessutom klädd i en svart rock. Precis som hon tyckte om.
“Förlåt”, sa mannen och visade sina vita, jämna tänder i ett leende.
“Hollywood kan gå och lägga sig. Som ur en modetidning. Går sådana killar verkligen i en vanlig ICA-affär för att köpa korv?” tänkte Elin. Hon blev varm i kroppen av hans leende. Med svårighet lyckades hon slita blicken från honom och gick därifrån. “Stirrade som en get på en ny grind”, skällde hon på sig själv på väg mot kassan.
Hon såg sin spegelbild i glasdisken med drycker och blev förskräckt. “Herregud, vilken rufsig syn. Vad tänkte han om mig? Men vad spelar det för roll. Han är inte för mig.” Hon lade upp varorna på bandet. Någon bredvid henne lade upp samma saker, plus korven.
Hon måste ha tittat för länge på de främmande varorna, för plötsligt hörde hon:
“Vi verkar ha liknande smak, tycker du inte?”
Elin såg den snygge killen igen och hans vita leende.
“Vad har smak med saken att göra? Det är bara vanliga matvaror. Hälften av kunderna har nog samma sak”, sa Elin och vände sig bort. Hon mindes hur hon såg ut – som en genomvåt höna.
“Jo, det stämmer nog”, instämde han.
“Jag är alldeles tovig av vinden, och han ser ut som om han precis kommit från frisören.” Hon föreställde sig hur det skulle kännas att röra vid hans hår och ryckte genast till sig. “Ser en snygging och börjar dregla? Glöm det. Han är inte för dig.”
Elin packade ner varorna i en påse, betalade och gick mot utgången utan att titta på honom. Utanför slog en vindby mot hennes ansikte, som om den hämnades för att hon flytt in i skydd. Hon hade glömt hur det var ute. Dörren öppnades bakom henne.
“Ja, vädret är inget för promenader. Bor du här i närheten?” frågade killen som kommit ut efter henne.
“Varför undrar du?” sa Elin försiktigt.
“Jag har bil. Jag kan skjutsa dig.”
Elin visste inte vad hon skulle svara. “Han vet säkert hur hans utseende påverkar kvinnor. Han ser inte ut som en galning”, tänkte hon. “Och hur många galningar har du träffat i ditt liv?” frågade hennes inre röst. “Han är den första”, erkände Elin. “Och då? Ska du gå i regnet? Var inte dum, säg ja innan han åker.”
“Även om han är en galning, så är han i alla fall snygg.” Tanken fick henne att skratta lite. De gick ner från trappan, och han öppnade dörren åt henne.
“Varsågod. Ge mig påsen, så lägger jag den i baksätet.”
Inne i bilen var det varmt, torrt och tyst. Mannen satte sig bredvid henne, startade bilen, och motorn brummade mjukt som en tam varelse.
“Vart ska jag köra dig?” frågade han och såg på Elin.
“Kvarngatan 16. Det är åt stationen till.”
“Jag vet var det är”, sa han och körde iväg.
Elin stirrade rakt fram och såg hur vindbyarna fick folk att hålla hårt i sina jackor, vände upp och ned på paraplyer och blåste av huvor. Hon sneglade då och då på hans hand på ratten. Han körde lugnt, utan ryck, med ett fast grepp om ratten. Så vacker, så perfekt. “Gillar du honom? Drömmer du? Han kör dig hem, och sedan ser du honom aldrig mer”, tänkte Elin sorgset.
“Jag heter Viktor, och du?”
Elin funderade på att svara något spydigt, men insåg att det skulle låta barnsligt. Varför var hon så sur på honom? Var det hans fel att han var snygg?
“Elin”, sa hon.
“Vackert namn. I dagis gillade jag en tjej som hette Elin. Jag lovade att gifta mig med henne.”
“Gjorde ni det?”
“Alltså… det var ju dagis.”
Först nu upptäckte Elin den tysta musiken i bilen. Hade den spelat hela tiden? Eller hade hon bara tänkt på hans utseende och inte lagt märke till något annat?
Hon hörde inte bara musiken utan kände också doften av läder och något annat. Hon verkade få tillbaka sina sinnen. Hon vred lite på sig för att sitta bekvämare.
“Vilken trappuppgång?” frågade Viktor.
Elin såg sitt hus. Så snabbt de kommit. Hon hade redan vant sig vid tanken på en lång åktur. “Drömmare. Glöm det”, beordrade hon sig själv.
Bilen stannade, och Elin klev ur mitt i en vindby.
“Vill du inte ha din påse?” ropade Viktor, klev ur och kom fram till henne med den.
“Tack”, sa Elin, tog påsen och gick mot porten utan att möta hans blick.
Hon fumlade länge med nycklarna innan hon äntligen fick upp dörren och slank in. Då såg hon att bilen fortfarande stod kvar. Han väntade på att hon skulle komma in.
“Herregud, hur ser jag ut?” tänkte Elin och såg sig i hisspegeln. “Såna män är inte singlar. Han är garanterat gift med en lika snygg tjej och har barn som är kopior av honom. Han gav mig skjuts. Glöm det.”
Hon gick till affären varje dag på väg hem, men såg honom aldrig mer.
Två dagar senare stod hans bil utanför hennes port. Först trodde hon att hon misstagit sig. Hon hade inte kommit ihåg numret, men bilen såg likadan ut, och magkänslan sa att det var hans. Hon hade ju väntat, hoppatsHon log in genom regnet med hjärtat fyllt av lättnad och insåg att ibland är det bästa sättet att hitta lyckan att låta det förflutna gå och se framåt mot nya möjligheter.
