Kära dagbok,
Jag har alltid känt att jag borde kunna förlåta och ta emot någon tillbaka, men det verkar som om tiden bara låter mig vänta.
Tänker du att jag kommer springa efter dig? Jag har redan en hel bunt med sådana som dig på min spargris.
Så köp då din egen bunt på spargrisen och låt mig vara i fred.
Vem är du egentligen för någon?
Det finns ett gammalt svenskt talesätt: Det som är klart för en nykter är också tydligt för den som är berusad Men om du har vuxit upp i en förort av Stockholm där alkohol är lika vanlig som snö i februari, kan du lika gärna vända på det. Jag tror att det egentligen borde låta så här: Det som är tydligt för en nykter är också tydligt för en berusad i handling. När man dricker talar man ofta det man verkligen menar och beter sig ibland helt annorlunda.
Min väninna Lovisa, som hela sitt liv bott i en något nedgången villa i en förort, hade nog kunnat omformulera ordspråket helt på egen hand. Hon har alltid sett på sprit som något som rensar bort alla invanda ramar. Så efter ett par glas blir man inte förlorad, utan man blir mer sig själv.
Ta min pappa som exempel. Han har aldrig gömt något för familjen, han har aldrig blivit högljudd eller arg. När han drack, var det lugnt och tyst, och även i berusad form kunde han hålla ordning runt sig. När han återigen drack för mycket, märkte mamma och jag att han ofta åkte till sommarstugan på Värmdö med en låda sprit, levde i ett schema av vaknade drack somnade under hela veckan. När han kom hem, var det som om inget hade hänt och familjen fortsatte som vanligt.
Jag minns också grannen i gården, vars man nästan gick omkring i lägenheten som en tjurig spök. Hon hade ibland barnen hos mig när hon behövde en paus, och hon klagade hur lyckligt lottad hon var att ha en lugn man. Men jag visste att mamma en gång haft en annan kärlek, som hon dumpade just för att han var för berusad.
Jag har alltid fått höra av min mamma att om en kille blir för full, så är det inte en permanent grej vi lever i en tid då alla dricker, spelar eller har någon annan typ av beroende för att släppa stressen. Men om någon börjar göra dumma saker under påverkan, så är det dags att släppa honom utan någon chans till återvändo. Jag har aldrig gett någon chans, och det har gjort att jag fick ett ryktet om mig som en kvinna som inte tolererar alkohol på något sätt.
Det faktum att jag, som många andra, då och då vill ta ett glas vin eller en öl i gott sällskap, blir ibland ignorerat av ryktesspridarna. Man får inte dricka i närheten av henne så enkelt är det. Kanske är det därför min tredje pojkvän, som jag gick ifrån efter att han betedde sig otäckt när han var full, försäkrade mig om att han aldrig dricker någonsin. Det var en lättnad, för jag har sett nog många olika nivåer av drickande sedan min barndom.
Men så här ser det ut när man får en kille som inte har några sådana problem. Om han har andra fläckar på sin historia får man reda på dem när man lever tillsammans, och om något blir för mycket kan man gå sin egen väg. Inga förväntningar på att man ska springa mot ett altare direkt. Man kan kolla på varandra, se hur man beter sig i vardagen så enkelt.
Jag har lärt mig att Nico, min nya pojkvän, är just den där inte-drickaren. Det passade mig. Jag har sett hur livet kan gå i olika riktningar beroende på hur man hanterar alkohol. Men ändå, vad händer om han får några nya idéer? Vi får se när vi flyttar ihop, och om något inte känns rätt kan vi gå skilda vägar utan att någon av oss blir pressad att stanna.
Allt började på en liten afterwork i en studentkrog i Lund efter att vi alla klarat våra tentor. Jag var färdig med sista terminen, och Kolja, som hade tagit examen ett år innan, var med i samma krets av vänner. Där är man alltid redo för lite snaps, snacks och snabba idéer som låt oss leka sanning eller konsekvens. En klasskamrat tvingade mig att sjunga i karaoke, med argumentet att jag alltid vägrade gå dit. Jag protesterade tyst Jag bryr mig om er, men en mikrofon på min hals är bara för Halloween.
Till slut tog jag mikrofonen och klarade en vers innan någon snappade den ur mina händer. Jag tänkte: Det är min tur, jag får ta min beskärda del. En annan kompis, Kattis, såg mig som den enda som kunde hjälpa till med att låna ut sina anteckningar, så jag gick tillbaka till mitt rum med en hög av böcker.
Samtidigt dansade en del av gänget i en liten cirkel, och någon började plötsligt spela en lek. Det var Kalles bästa vän, Marina, som plötsligt föreslog att han skulle kyssa Maja, en annan student som var förälskad i Kalle. Kalle, fortfarande nykter som en nyplogad glasruta, tog steget och kysste Maja intensivt, och låg kvar i den kyssandet så länge hon svarade. Jag såg på, förvirrad, och kände hur någon inombords sprängdes. En flaska läsk sprutade mot dem, och jag slängde en förbannelse innan jag rusade ut ur rummet, rakt på gatan.
Kylan i vinterkvällen slog emot mitt ansikte och jag kände tårarna hota. Jag trodde att jag äntligen hade hittat lycka. Men så hördes Kalles rop: Lovisa! Vänta! precis när en taxi bromsade framför mig. Jag hoppade in på baksätet, berättade min hemadress och kände en lättnad när jag fick tag på min väska med nycklar och telefon. Mamma såg genast att något var fel, men utan att fråga hällde hon mig upp en kopp hett te och satt bredvid mig tills jag lugnade mig.
Hon sa alltid: Allt blir bra, det blir mjöl, du får baka kanelbullar av det. Jag tror hon menade att livet så småningom blir sötare, men så mycket mjöl skulle ändå räcka till hela mitt liv om jag bara fortsatte att mala det.
Jag sa till mamma: Jag ska gå hem, hämta mina saker från hans lägenhet i Södermalm och flytta. Hon svarade: Varför frågar du om lov? Det är ditt hem, ingen har drivit bort dig, du har alltid kunnat komma tillbaka.
Kanske hade mamma kunnat bli strängare, men med deras stöd kände jag mig stark nog att gå vidare. När jag kom till lägenheten öppnade jag dörren med min nyckel och hörde Nicolais första ord: Var har du varit hela natten? Jag svarade: Det är inte ditt problem längre. Jag gick in i sovrummet, packade mina kläder i en stor rutiga väska och planerade att ta en taxi hem, låta det förflutna vara som en mardröm.
Nicolas röst följde mig: Du tror du kan bara gå härifrån? Du tror du kan sluta med ett ord? Jag svarade: Du kysste min klasskamrat, och du tror att det är ett brott? Det var bara en kyss, en uppgift jag fick.
Han protesterade: Om någon hade bett dig att sitta på någons knä eller dansa naken skulle det också vara okej? Jag svarade: Det är ingen jämförelse. Jag fick bara uppdraget att kyssa någon, och jag har gjort det.
Samtalet eskalerade, och han skrek att han skulle jaga mig som en råtta. Jag svarade med samma fras han använt: Jag har en hel bunt av sådana som dig på min spargris. Och han svarade: Köp din egen bunt och håll dig borta från mig.
Han frågade: Vem är du för någon? Jag svarade: Jag är precis den du behöver.
Det visade sig att jag faktiskt behövde gå vidare. På bara ett halvår hade jag hittat en ny kärlek, den fjärde gången som faktiskt verkade rätt. Kalle, min gamla vän, dyker fortfarande upp på gatan ibland och försöker övertyga mig om att jag bara fantiserade, men han är fortfarande en god själ som gärna förlåter och tar mig tillbaka.
Vem lider egentligen? Kalle? Jag tror jag gjorde rätt genom att lämna honom. Jag har lärt mig att ibland måste man släppa taget, även om det känns som att man kastar en del av sig själv i mörkret.
Jag är trött, men ändå lättad. Jag ska sova nu, med tanken på att morgondagen kanske bär med sig en ny sorts frihet.
Lovisa.
