Jag är född och uppvuxen på landet, och hade alltid ett vänligt och respektfullt sätt mot alla. När jag fyllde arton, bestämde jag mig för att flytta till Stockholm för att leta efter ett jobb, trots att min familj försökte avråda mig. De tyckte att det fanns gott om arbetstillfällen hemma i byn, men jag var envis och stod fast vid mitt beslut.
Min mamma, som tagit hand om mig ensam efter att pappa gick bort alldeles för tidigt, ville egentligen inte att jag skulle lämna hemmet. Jag fortsatte mina studier och utbildade mig till bilmekaniker, och skickade nästan alla mina intjänade kronor hem så att mamma skulle ha det bra. Jag gifte mig så småningom, men efter fem år tog vårt äktenskap slut. Min fru var missnöjd med vår ekonomi och ville inte stanna kvar. Trots detta hade jag ett gott rykte bland både vänner och släkt.
Livet i Stockholm blev dock aldrig riktigt min grej. Jag blev besviken över att så många saker kunde köpas för pengar istället för att lösas med samarbete och omtanke. Det jag längtade efter var ett enklare liv med mer betydelse.
När jag pratade med mamma i telefon brukade hon uppmuntra mig att flytta tillbaka till byn, där det fanns gott om jobb. Hon föreslog till och med att jag skulle försöka få kontakt med vår gemensamma vän, Svea. Jag hade känslor för Svea, men även mitt andra äktenskap med en kvinna från Stockholm slutade efter ett par år på grund av ekonomiska bekymmer.
När jag fyllde fyrtio, tog jag beslutet att flytta hem till byn, och började arbeta på sågverket. Den förändringen gav mig en enorm glädje. Jag insåg äntligen det fina med att leva i en gemenskap där folk verkligen bryr sig om varandra och där man kan lita på sina grannar. Jag träffade Svea igen och vi gifte oss. Kort efter fick vi vårt första barn.
Det viktigaste var att min mamma blev oerhört lycklig över att jag kom hem. Jag insåg vad det betyder när man säger: Där det finns människor, finns det värde. Omgiven av värmen och stödet från byn fann jag äntligen en verklig tillfredsställelse och en känsla av mening i livet.
