Nästa morgon hänger grannen återigen på vårt staket, som om hon höll sig fast i ett träd i en storm. Min hustru Ingrid går ut, iklädd ett förkläde av gamla broderier, och säger med varm men bestämd stämma att vi har mycket att göra idag och inte kan sitta och prata som igår. “Men hur blir det imorgon då?” frågar Barbro, grannkvinnan, och hennes huvud lutar sig märkligt mot björkens stam, som om hon lyssnade till trädets eget viskande. “Samma sak gäller i morgon. Egentligen, Barbro, behöver du inte komma hit mer,” säger Ingrid och hennes ord ekar som bjällror genom den dimmiga trädgården.
Min längtan efter att bo i Göteborg ledde mig egentligen aldrig till gott.
Min hustru Ingrid har ett rött torp långt utanför Umeå. När hennes mamma och pappa ännu fanns gick vi ofta dit. Jag minns hur vi brukade samlas kring kvällskaffet under den knotiga päronens skugga, där dagen gled in i nattens långa blå och myggorna surrade som gamla folksagor. Alltid när vi hälsade på, ställdes fat med kanelbullar och mandelkubb fram. Under vintern tände svärmor den lilla kakelugnen rummet fylldes av bullens varma doft och snöflingor fastnade på fönsterbrädan.
Bland de bästa klädhandlarna i stan trivdes vi, Ingrid och jag. Vi åkte längdskidor i milsvida skogar och for på spark över tjärnens blanka yta. Men sedan dog svärföräldrarna, och torpet stod tyst. Vi funderade aldrig på att sälja. Tanken var att vi skulle återvända så ofta vi ville. Men tiden smälte ihop. Tiden är märklig i drömmar dagar blir till år som blir till sekunder. Vi glömde till och med torpet. Livet fortsatte. År gick, snön smälte och föll igen.
Vår son Emil träffade sin Ulrika och gifte sig. Ulrika fantiserade ibland högt om att det vore härligt att bo på landet åtminstone på sommaren tänk midsommarkrans i håret och regn i gummistövlarna.
Vi mindes torpet. Jag och Ingrid blev först att åka ut, som om någon annan ledde våra steg genom graffitimålade tunnelbanegångar och in i björkskogen på nytt. Allt såg ut som vi mindes det men var täckt av damm och spindelväv, som om huset slumrat fler decennier än det gått. Vi bestämde oss för att städa. Ingrid sopade golv och putsade fönster, medan jag rensade gårdsplanen från lavar och porlande vattenpölar. Jag var rädd huset skulle rasa av alla års ensamhet, men efter någon timme kändes allting annorlunda, nästan som huden på en nyfödd kalv, mjuk och full av löften.
Nästa dag kom barnen och hjälpte till. Snart blev huset gnistrande rent, med stearinljus i fönstren. Kvinnorna lagade en midnattssoppa och jag och Emil lagade bänken under päronträdet, som knakade som om den också mindes gamla tider.
Då såg vi Barbro, grannen, som sakta rörde sig längs staketet på en cykel utan hjul, som en drömsk figur av osäker mening. Hon berättade att hon nyss köpt huset bredvid. Hon bor där ensam, sade hon, för hennes dotter också Barbro har tre barn och bor långt bort. Barbro själv är frånskild och talade oavbrutet, med rösten som sirap i regn. Plötsligt kände jag hur något slingrade sig mot mitt ben som om drömmens logik kröp mellan bordsbenen. Jag kikade försiktigt ner och såg Barbros fot. Jag drog undan mitt ben omedelbart, men hon lät foten vandra, som om hon sökte ett hemligt trollspö. Jag satt tyst, försökte resa mig bort utan att röra mig. Ville inte Ingrid skulle märka, ville hellre gömma det i matteuppgifternas sista rest. Men Barbro talade ändå på, som en radio i natten. Barnen hade redan börjat gnälla och lekbråk brytas ut. Jag ville höra tystnadens sus rulla över tomten igen.
Medan vi bar ut tallrikar sade Ingrid tyst till mig att Barbro var opålitlig, och jag kunde bara hålla med, även om jag aldrig nämnde hennes försök där under bordet. Det gärde mig generad, men på något vis visste jag att Barbro gjort så här förut. Nästa morgon hängde hon åter igen på vårt staket, som ett ekorrskinn på tork.
Ingrid gick ut med vattenslangen i handen. “Vi har mycket att stå i idag. Kanske en annan gång”, sade hon.
Men imorgon då? undrade Barbro, och hennes röst ekade i björktopparna som gökens rop.
Det blir samma sak imorgon. Kom inte hit mer.
Vilket mod, tänkte jag. Barbro muttrade länge för sig själv, orden steg och dog som fiskar på land. Jag lyssnade inte, brydde mig inte. Jag tror att Ingrid gjorde rätt. Vi är öppna och raka, och känner direkt om någon inte passar in. Då låter vi bli att bjuda in och vinden får prata vidare med päronträden.
