Jag har redan i tankarna packat en väska med det allra nödvändigaste för att fly med mitt barn från min man och hans föräldrar i den här byn. Nej, jag tänker inte ägna mitt liv åt deras getter, kor och ändlösa rabatter. De tror att bara för att jag gifte mig med Oskar, så har jag automatiskt skrivit på för att bli obetald arbetskraft på deras gård. Men det ser jag inte så. Det här är inte mitt liv, och jag vill inte att min son ska växa upp i den här träskmarken, där det enda nöjet är att diskutera hur mycket mjölk kon Blomma gav.
När jag först kom hit efter bröllopet verkade allt inte så illa. Oskar var omtänksam, hans föräldrar, Margareta och hennes man, verkade snälla. Byn såg pittoresk ut: gröna fält, frisk luft, tystnad. Jag trodde till och med att jag kunde vänja mig. Men verkligheten satte snart allt på sin plats. En vecka efter flytten räckte Margareta mig en hink och skickade ut mig för att mjölka getterna. *”Du är en av oss nu, Elin, du måste hjälpa till!”* sa hon med ett leende som fortfarande ger mig gåshud. Jag, en stadstjej som aldrig har hållit i något tyngre än en laptop, skulle lära mig att mjölka getter på en kväll. Det var mitt första varningsskott.
Oskar visade sig inte ha minsta tanke på att försvara mig. *”Mamma har rätt, här jobbar alla”*, sa han när jag försökte protestera. Och sedan började mitt nya liv: upp före gryningen, mata djuren, rensa rabatterna, städa huset, laga mat åt hela familjen. Jag kände mig inte som en fru, utan som piga. Och om jag vågade be om en ledig dag, himlade Margareta med ögonen och började med sina föreläsningar: *”På min tid arbetade kvinnor från morgon till kväll utan att klaga!”* Oskar teg, som om det inte angick honom.
Min son, bara tre år gammal, blev min enda ljuspunkt. När jag ser på honom vet jag att jag inte vill att han ska växa upp här, där hans framtid antingen blir att arbeta på gården eller flytta till en stad där han blir en främling. Jag vill att han ska gå i en bra förskola, lära sig, resa, se världen. Här? Här finns inte ens ordentlig internetuppkoppling för att ladda ner tecknade filmer åt honom. När Margareta fick veta att jag ville anmäla honom till en målarkurs i en närliggande by, fnös hon bara: *”Varför då? Bättre att han lär sig mjölka, det är nyttigt!”*
Jag försökte prata med Oskar. Försökte förklara att jag kvävs här, att det här inte är vad jag drömde om. Men han rycker bara på axlarna: *”Så här lever alla, Elin. Vad vill du ha?”* Och nyligen fick jag veta att Margareta redan planerar hur vi ska utöka ladugården och skaffa en ny ko. Och naturligtvis kommer allt arbete återigen hamna på mig. Det var droppen.
Jag har i hemlighet börjat spara pengar. Inte mycket, men till en biljett till stan räcker det. Jag har en väninne i Malmö som lovat hjälpa med boende och jobb. Jag föreställer mig redan hur vi kliver på bussen, lämnar den här byn, getterna, korna och Margaretas eviga kritik bakom oss. Jag drömmer om en liten lägenhet där det bara finns vår gemenskap, där jag kan arbeta och min son växa upp under normala förhållanden. Jag vill känna mig som en människa igen, inte en arbetsmaskin.
Självklart är jag rädd. Jag vet inte hur livet i stan kommer att bli. Kan jag hitta ett jobb? Räcker pengarna? Men en sak vet jag: jag stannar inte här. Varje gång jag ser min son leka på gården tänker jag på att han förtjänar mer. Det gör jag också. Jag vill inte att han ska se sin mamma böja sig under den här bördan, förlora sig själv för andras förväntningar.
Margareta sa nyligen att jag är *”för fin”* för byn och aldrig kommer bli en av dem. Vet du vad? Hon har rätt. Jag vill inte bli en av dem. Jag vill vara mig själv – Elin, som drömde om en karriär, resor, en lycklig familj. Och jag ska göra allt för att ta tillbaka det livet. Även om det betyder att jag måste packa en väska och fly med mitt barn till en plats där ingen tvingar oss att mjölka kor.
