En blixtrande solstråle trängde igenom gardinerna och lyste upp de spända ansiktena vid middagsbordet, men inte ens den kunde smälta iskylan som hängde i luften i det rymliga vardagsrummet.
— Agnes och jag vill bo här ett par år, sa Markus bestämt och försökte dölja skakningen i rösten. — Det hjälper oss att spara till en egen lägenhet.
Agnes, som satt bredvid, fingrade nervöst på dukens hörn. Mittemot dem stelnade Markus mor, Elin Bergström, med en kniv i handen, som om hon tänkte skära inte bröd, utan hela idén. Pappan, Lars-Göran, sög tankfullt på sitt te och undvek att möta någons blick.
— Bo här? Elin lade långsamt ner kniven. — Med den här… din *fru*?
— Ja, mamma. Med min fru, betonade Markus. — Vi är trötta på att hyra. Det är bara tillfälligt tills vi har sparat till ett bolån.
— Vi har plats, sa Lars-Göran plötsligt och sköt undan tekoppen. — Två rum står tomma. Varför inte hjälpa ungarna?
Elin gav sin man en blick full av förebråelse:
— Har någon frågat *mig*? Skall jag behöva tolerera en främmande kvinna i mitt hem?
— Agnes är inte främmande, sa Markus och kände ilskan bubbla inom sig. — Hon är min familj.
— Familj! fnös modern. — Det här är en nyck, Markus. Jag ser rakt igenom henne. Tror du hon älskar dig? Hon vill ha vår lägenhet, dina pengar, din del!
Markus knöt nävarna. Den här diskussionen hade hänt förut. Sedan den dag han träffat Agnes hade hans mor hatat henne – utan förklaring, utan anledning. Kanske var det för att Agnes var den som brutit den gamla ordningen, där Markus alltid stått under moderns kontroll.
— Mamma, sa Markus och försökte låta lugn, — en tredjedel av den här lägenheten är min enligt farmors testamente. Jag har rätt att bo här.
Elin blev kritvit:
— Hotar du mig? Din egen mor? Det är *hon* som har fått dig att säga så, va? Lärt dig att utpressa!
— Nog nu, Elin, avbröt Lars-Göran med höjd röst. — Markus har rätt. Det är hans hem också.
— Då får han bo i *sin* tredjedel! Elin reste sig. — I förrådet! Eller på balkongen!
Markus stod långsamt upp. Hans tålamod var slut:
— Okej. Vill du inte ha det på det här sättet säljer jag min del. Och tro mig, jag hittar grannar som får dig att ångra dig. Tänk dig att leva bredvid någon som spelar hög musik dygnet runt… eller en samlare av ormar?
— Du vågar inte, väste Elin.
— Du har en vecka att bestämma, sa Markus och gick mot dörren. — Sedan ringer jag mäklaren.
I hallen stannade han och försökte dämpa skakningarna. Han hade aldrig tidigare utmanat sin mor så. Men för Agnes skull, för deras framtids skull, var han redo att gå hur långt som helst.
När han kom tillbaka till deras hyreslägenhet såg han rädslan i Agnes ögon.
— Hur gick det? frågade hon, redan med svaret i hans mörka min.
— Som vanligt. Pappa är med oss, mamma emot. Men jag sa till henne: antingen bor vi hos dem, eller så säljer jag min del.
Agnes rynkade pannan:
— Markus, kanske det inte är värt det? Vi klarar oss…
— Nej, avbröt han. — Jag ger mig inte. Hon måste acceptera dig.
En vecka gick utan svar. På åttonde dagen ringde Markus till mäklaren:
— Jag vill sälja min tredjedel. Fort och billigt.
Tre dagar senare dök de första *köparna* upp – två män med tatueringar och en stank av billig sprit. Lars-Göran hälsade dem med ett leende:
— Kom in! Titta gärna! En andel i en fin lägenhet, mitt i stan!
— Var blir *vår* tredjedel då? grymtade en av dem och såg sig om i vardagsrummet. — Ska vi sova i badkaret?
— Det är en juridisk fråga, blinkade Lars-Göran. — Tekniskt sett ägs hela lägenheten gemensamt.
Elin, som hörde oväsendet, kom ut från sovrummet:
— Vad är det här för några? Hennes röst skalv av ilska.
— Köpare, älskling, svarade Lars-Göran lugnt. — De är intresserade av Markus andel.
— Ut! skrek hon. — Ingen ska bo i *mitt* hem!
Nästa dag kom ett annat par – excentriska typer som pratade om sin samling av tropiska skalbaggar. Elin bleknade när de nämnde “ofarliga spindlar stor som en handflata”. Tredje besöket var ännu värre: en man som kallade sig en “nattlig meditationsexpert” – med trummor.
På fjärde dagen gav Elin upp och ringde sonen:
— Tänker du *verkligen* sälja till några galningar?
— Jag varnade dig, sa Markus kallt. — Du fick en chans.
— Okej då, pressade hon fram. — Din Agnes får komma. Men jag har regler!
På kvällen kom Markus ensam för att diskutera villkoren. Agnes stannade hemma – han ville inte att hon skulle utsättas för mer.
— Säg dina regler, sa han och mötte hennes blick.
— Inga av hennes saker i vardagsrummet eller köket. Hon städar efter sig när hon lagar mat. Och inga gäster!
— Och här är mina villkor, sa Markus och korsade armarna. — Agnes och jag tar sovrummet och arbetsrummet. Vi använder hela lägenheten lika mycket som ni. Och framför allt – du slutar förolämpa henne. Ett enda elakt ord, och jag säljer utan varning.
Elin bet ihop men nickade:
— Okej. Men det är tillfälligt.
Flytten skedde en vecka senare. Agnes och Markus tog med sig det allra nödvändigaste, medan möblerna stod kvar i den hyrda lägenheten. Lars-Göran hjälpte till att bära in lådorna:
— Här är ert rum. Gör det hemtrevligt.
— Tack, pappa, sa Markus och omfamnade honom.
Elin stod avsides med armarna i kors. Agnes försökte nå ut:
— Hej, Elin. Tack för att vi får bo här.
— Ingen orsak, väste Elin och försvann ut i köket.
Redan första dagen började ett kallt krig. Elin undvek Agnes, pratade bara via Markus eller Lars-Göran. Hon gömde bestick, satte på dammsugaren klockan sju på morgonen när de sov och kontrollerade demonstrativt att allt var städat efter Agnes matlagning.
Agnes försökte ignorera det. Hon städade, tvättade, lagade middagar i hopp om att vinna respekt. Men en dag hittade hon sin anteckningsbok söndersliten i soporna. En annan gång var hennes ansiktskräm uttryckt i handfatet.
— Hon hatar mig, erkände Agnes efter två månader. — Kanske vi borde flytta?
— Nej, sa Markus. — ViOch så stod de där, hand i hand, medan vinterhimlen långsamt bleknade till vår, och visste att deras kärlek var starkare än alla skuggor från det förflutna.
