Rakt mot hjärtat… I den här svenska familjen levde alla sina egna liv. Pappa Anders hade, förutom sin fru, flera älskarinnor vid sidan om. Mamma Jenny, som misstänkte makens otrohet, var inte heller särskilt moralisk och tillbringade gärna tid med en gift kollega. De två sönerna fick klara sig själva. Ingen brydde sig egentligen om uppfostran, så pojkarna drev runt på egen hand. Jenny menade att skolan skulle ta hela ansvaret för sina elever. Söndagsmiddagen samlade familjen vid köksbordet – men bara för att snabbt och tyst äta, innan alla gick åt varsitt håll igen. Så hade de fortsatt leva i sin trasiga, syndiga men smått söta värld, om det inte en dag hade hänt något oåterkalleligt. När minstingen Dennis var tolv tog Anders med honom till garaget för första gången för att hjälpa till. Medan Dennis nyfiket undersökte verktygen, gick Anders iväg till några bilintresserade vänner på området. Plötsligt vällde svart rök och lågor ut från Anders garage. Ingen förstod vad som hade hänt (senare visade det sig att Dennis råkat tappa en tänd blåslampa på en bensindunk). Folk blev lamslagna. Elden rasade. Någon slängde en hink vatten över Anders, som kastade sig in i lågorna. Alla höll andan. Några sekunder senare kom han ut ur eldinfernot med sin livlösa son på armarna. Dennis var svårt bränd över hela kroppen – bara ansiktet hade han lyckats skydda. Hans kläder var uppbrända. Brandkår och ambulans anlände. Dennis levde! På sjukhuset kämpade läkarna, men chansen att överleva var en på miljonen, sa de. Anders och Jenny rusade i panik till närmaste kyrka mitt i ett ösregn, helt förtvivlade. För första gången i sina liv steg de in i helgedomen och släppte all stolthet inför prästen, fader Severin. Han såg rakt igenom dem och gav dem en svidande sanning: – Vad har ni gjort med kärleken? Hos er ligger den som död på golvet! Han uppmanade dem att be för Dennis vid Nikolaus-ikonen. De bad, grät, lovade att förändra allt. Affärerna vid sidan av avslutades. Livet granskades i minsta detalj. Nästa morgon ringde läkaren: Dennis hade vaknat ur koman. Hela familjen samlades kring honom. Dennis bad viskande sina föräldrar: – Snälla, skilj er inte. De tolkade det som feberdrömmar, men från den stunden märktes en förändring. Allt fokus låg på Dennis rehabilitering. Andra tillgångar såldes, men viktigast av allt – Dennis överlevde! Far- och morföräldrar stöttade med allt de hade, och krisen svetsade familjen samman. Så småningom hamnade Dennis på ett svenskt rehabiliteringscenter, där han blev vän med jämnåriga Maja – en flicka med brännskadat ansikte. Dennis drogs till Majas ovanliga livsvisdom och deras vänskap växte. Efter ett par år gifte de sig och fick tillsammans dottern Stina och några år senare sonen Johan. För första gången på länge kunde alla pusta ut. Då beslutade Anders och Jenny, utmattade av alla prövningar, att gå skilda vägar. Jenny åkte till sin syster i förorten och ville säga farväl till fader Severin. Han påminde henne: – Tacka Gud, inte mig! Han avrådde från skilsmässan, men lät henne gå. Nu levde Anders ensam i deras tomma lägenhet, sönerna med egna familjer och de före detta makarna besökte barnbarnen växelvis för att slippa mötas. Så fann de alla till slut en sorts lugn, var och en på sitt håll…

PÅ BOTTEN

I den här familjen lever alla på sitt eget håll.

Pappa Henrik har, förutom sin fru Eva, också älskarinnor, ibland inte ens samma varje gång. Mamma Eva, som anar hans otrohet, är själv inte särskilt trogen. Hon trivs med att umgås utanför familjen med en gift kollega på jobbet. De två sönerna får klara sig själva. Deras uppfostran engagerar ingen riktigt, så de drar oftast bara runt och slår ihjäl tid. Deras mamma hävdar att skolan har hela ansvaret för barnens uppförande.

På söndagar samlas familjen i köket kring matbordet, enbart för att snabbt och tyst äta innan var och en skyndar iväg på sitt eget håll. Så skulle alla fortsätta i sitt trasiga, men ändå ljuva, syndiga tillvaro om inte något oförlåtligt plötsligt hände.

När lillebror Oskar är tolv år tar Henrik med honom till garaget för första gången som hjälp. Medan Oskar nyfiket undersöker verktyg, går Henrik bort till några bilintresserade vänner nära intill som grejar med sina bilar.

Så plötsligt väller tjock svart rök ut ur Henriks garage, och snart slår lågorna upp. Folk förstår ingenting (senare visar det sig att Oskar råkat tappa en igångsatt blåslampa på en bensindunk). Människorna står paralyserade, rådvilla. Elden rasar. Någon häller en hink vatten över Henrik som kastar sig in i det brinnande garaget. Alla håller andan. Efter några sekunder snubblar Henrik ut ur lågorna med sin livlösa son i armarna. Oskar är bränd över hela kroppen; bara ansiktet är oskadat, kanske höll han det skyddat i händerna. All hans kläder är borta, uppbrunna.

Någon har redan ringt brandkåren och ambulansen. Oskar körs till sjukhuset. Han lever!

Han rullas direkt in på operationsbordet. Efter flera plågsamma timmar kommer läkaren ut till Henrik och Eva och säger med torr röst:

Vi gör allt vi kan och lite till. Just nu ligger er son i koma. Hans chanser att överleva är en på miljonen. Sjukvården räcker inte till här. Men om Oskar har en enastående livsvilja kan kanske ett mirakel ske. Håll ut.

Henrik och Eva tvekar inte. De skyndar sig genom ösregnet till Helga Trefaldighets kyrka. Yr och blinda för allt omkring sig måste de rädda sin son!

Genomblöta kliver de för första gången någonsin in i kyrkan och ser sig blygt om. De närmar sig försiktigt prästen.

Fader vår son håller på att dö! Vad ska vi göra? snyftar Eva.

Jag heter fader Sigvard, säger prästen. Jaså, det ska till ångest för att ni ska vända er till Gud? Hur står det till med synden?

Tja, vi har väl inte gjort något värre än någon annan. Har åtminstone inte dödat någon, mumlar Henrik och sänker blicken för Sigvards genomträngande ögon.

Men kärleken då? Ni har slagit ihjäl er kärlek och den ligger död mellan er. Mellan äkta makar ryms knappast en tråd mellan er kan man lägga ett helt plank och det skulle ändå gå förbi obemärkt! Ack ja, människor

Be till helige Nikolaus om ert barns helande, mina barn, be starkt! Men kom ihåg allt är Guds vilja. Klandra inte Gud. Ibland behöver Han skaka om oss, annars förstår vi aldrig. Ni håller på att förlora er själva. Gör bättring! Allt kan räddas med kärlek.

Henrik och Eva står framför fader Sigvard, genomblöta av regn och tårar. De lyssnar till den bittra sanningen om sina liv, de ser ut som två fula ank-ungar.

Fader Sigvard pekar på ikonen med helige Nikolaus. Henrik och Eva sjunker ner på knä och ber innerligt, lovar förbättring Alla utomäktenskapliga affärer upphör. Allt gammalt rensas bort. Livet vänds och vrids på, bokstav för bokstav.

Nästa morgon ringer läkaren Oskar har vaknat ur koman.

Nu sitter Henrik och Eva vid hans säng. Oskar öppnar ögonen, försöker le mot sina föräldrar, men ansiktet speglar plåga.

Mamma, pappa, snälla skilj er inte, viskar pojken tyst.

Varför tror du det, älskling? Vi är ju tillsammans, invänder Eva och smeker Oskars heta, mjuka hand. Oskar rycker till av smärtan. Hon drar sig tillbaka.

Jag såg det, mamma. Och mina barn kommer att bära era namn, viskar Oskar vidare.

Henrik och Eva utbyter blickar. De tror pojken yrar vilka barn, du kan ju knappt röra dig! Det är ju ett under om du reder dig själv!

Men från den dagen vänder det. Alla resurser läggs på Oskars vård. Henrik och Eva säljer sitt sommarställe.

Garaget och bilen blev förstås aska den där olycksdagen. De hade gärna sålt dem också för att få pengar till Oskars läkande. Men det viktigaste: sonen överlever. Far- och morföräldrar hjälper till så mycket de kan, ekonomiskt och på alla sätt.

Hela familjen samlas kring den gemensamma sorger.

Men till slut tar varje lång dag slut.

Ett år passerar.

Oskar vistas på rehabiliteringscenter. Han kan redan gå, klara sig någorlunda själv. Här lär han känna Elin, en flicka i samma ålder. Hon är också brandskadad. Fast på Elin har endast ansiktet blivit förstört.

Efter flera operationer skäms Elin för sina ärr och vågar aldrig se sig i spegeln. Hon är rädd.

Oskar känner värme och medkänsla för Elin. Trots sitt lidande strålar hon av något särskilt, en sällsynt visdom och sårbarhet. Han vill ingenting hellre än att skydda henne.

De tillbringar nästan all ledig tid tillsammans. De har mycket gemensamt både Oskar och Elin har tvingats uthärda smärta och förtvivlan, trycka i sig bittra mediciner, vänja sig vid sprutor och vita rockar. Samtalsämnena tar aldrig slut.

Tiden går

Oskar och Elin gifter sig enkelt och stilla. De får vackra barn. Först dottern Tove, tre år senare kommer sonen Emil.

När familjelivet med barnen så småningom stabiliserat sig, bestämmer sig Henrik och Eva till sist de går skilda vägar. Allt som hänt med Oskar har slitit dem itu. De orkar inte mer. De är som urvridna trasor, båda behöver lämna varandra för att få ro.

Eva flyttar till sin syster i Märsta. Innan hon reser, besöker hon kyrkan för att be fader Sigvard om en välsignelse. Hon har under de senaste åren ofta tackat honom för sonens räddning. Fader Sigvard påpekar alltid:

Tacka Gud, Eva!

Han ogillar Evas flytt, men säger:

Om du inte står ut längre, åk och vila dig. Ensamhet kan vara nyttigt ibland. Men kom tillbaka! Man och hustru är som en kropp, säger han allvarsamt.

Henrik blir kvar i den tomma lägenheten. Sönerna bor med sina familjer på annat håll.

De gamla makarna träffas enbart när de turas om att besöka barnbarnen så att de slipper springa på varandra.

Och på så sätt har nu alla fått det lite lugnareMen ibland, under de tysta besökskvällarna, möts deras blickar över lilla Toves målade teckningar på köksbordet. Ett slags förståelse har växt fram en respekt för varandras bräcklighet, och en småleende ömhet som stannar kvar, även när dörren gått igen bakom den andre.

Oskar och Elin lever ännu med sina ärr, men har lärt sig att de strimmiga spåren över huden berättar om någonting mer än bara smärta och förlust. I de allra svåraste stunderna minns Oskar sitt löfte, det han gav där på gränsen mellan liv och död: aldrig glömma vad som är skört och viktigt, och att kärlek kan räddas bara den får börja om, från botten och upp.

En kall vinterdag lyfter Oskar sin dotter högt upp i luften. Tove kikar honom i ögonen och säger:
Pappa, du är vacker.
Han skrattar, en fri och klar klang, och Elin fångar ljudet med sin kamerablixt, så att det gnistrar för evigt i albumet.

Och på kvällen, när mörkret faller över snödrivorna där ute och Tove och Emil somnat, tittar Elin på Oskar. Kanske för första gången vågar hon låta honom se alla de känslor som brinner i hennes förvridna men levande ansikte. Oskar sträcker ut sin hand, rör vid hennes kind, och hon vilar sin panna mot hans. Där, i tystnaden, när allt blivit naket och ärligt, förstår de: ibland måste man falla hela vägen till botten för att hitta det som verkligen lyser.

Och någonstans i mörkret hemma hos Henrik, i Märsta hos Eva, och under taklampa där Oskar och Elin slutligen sluter fred med natten brinner ännu ett litet oförklarligt ljus. Ett ljus som aldrig riktigt slocknar, så länge någon minns att, trots allt, vända sig mot varandra.