Rakt in i själen… I den här svenska familjen levde alla sitt eget liv. Pappa Anders hade vid sidan av sin fru flera älskarinnor, ibland olika från gång till gång. Mamma Jenny, som misstänkte makens otrohet, höll själv ingen hög moral; hon tillbringade gärna kvällarna utanför hemmet med en gift arbetskamrat. De två sönerna fick klara sig bäst de ville. Ingen tog särskilt ansvar för deras uppfostran. Oftast drev de bara runt. Jenny höll fast vid att skolan bar hela ansvaret för sina elever. Familjen samlades i köket på söndagar – bara för att snabbt, tyst äta och sedan försvinna åt varsitt håll. Så hade de nog fortsatt i sin trasiga, syndiga men ändå sött bedövande tillvaro – om inte det ofattbara hade hänt. …När yngste sonen Emil var tolv tog pappa Anders för första gången med honom till garaget som hjälpreda. Medan Emil nyfiket tittade på alla verktyg, stack Anders över till grannarna som meckade med sina bilar. Plötsligt vällde tjock svart rök och flammor ut ur Anders garage. Ingen begrep någonting. (Senare skulle det visa sig att Emil av misstag vält en tänd gasbrännare på en bensindunk.) Folk stod som fastfrusna. Flera tappade fattningen. Elden rasade. Någon hällde en hink vatten på Anders och han kastade sig in i garaget. Alla höll andan. Sekunder senare kom Anders ut ur lågorna med sin livlösa son i famnen. Emil var svårt bränd, bara ansiktet hade klarat sig – troligen hade han skyddat det med händerna. Alla hans kläder hade brunnit bort. Någon hade redan ringt brandkåren och ambulansen. Emil fördes till sjukhus. Han levde! Läkarna skyndade honom till operationsbordet. Efter timmar i ovisshet kom en läkare ut till föräldrarna och sa torrt: – Vi gör allt vi kan. Just nu är er son i koma. Hans chanser att överleva är en på miljonen. Medicinen är maktlös i detta läge. Men om Emil visar en omänsklig vilja att leva – kanske sker ett mirakel. Håll ut. Anders och Jenny rusade utan att tveka till närmaste kyrka. Ett våldsamt ösregn bröt ut. Obegripligt förtvivlade anade de inget av omvärlden – de måste rädda sin son! Genomblöta klev de för första gången in i kyrkan. Det var stilla och nästan tomt. När de såg prästen gudade de sig blygt mot honom. – Prästen, snälla, vår pojke dör! Vad ska vi göra? – snyftade Jenny. – Jag heter fader Sigvard, mina barn. Jaha, så nu när nöden kräver det söker ni Gud, ja? Hur stora är era synder? – gick prästen rakt på sak. – Tja, vi har inte dödat någon, – svarade Anders under fader Sigvards allvarsamma blick, och sänkte blicken. – Men varför har ni dödat er kärlek? Den ligger som död under era fötter. Mellan kära makar ska man inte kunna dra ett hårstrå, men mellan er kunde man lägga en hel stock utan att det märks! Ack, människor… Be för er sons hälsa till Sankt Nikolaus! Be innerligt! Men minns – allt är Guds vilja! Klaga inte på Gud. Ibland sänder han prövningar för att väcka de förlorade. Annars förstår man inte! Ni riskerar att förlora er själ utan att märka det. Bättra er! Allt kan räddas med kärlek! Anders och Jenny stod drypande av regn och tårar inför den klarsynte prästen, som två fula ankungar, och tvingades lyssna till sanningen om sig själva. Det gjorde ont att se dem. Fader Sigvard pekade mot ikonen av Sankt Nikolaus. Anders och Jenny föll på knä och bad, grät hejdlöst och lovade det omöjliga… Alla utomäktenskapliga affärer fick ett definitivt slut – glömdes bort och suddades ut. Livet granskades och vändes inifrån och ut… Dagen efter kom ett samtal från läkaren: Emil hade vaknat ur koman. Anders och Jenny satt redan vid sängkanten. Emil slog upp ögonen och försökte le svagt mot sina föräldrar, men leendet blev stelt. I pojkens ansikte fanns ett lidande långt bortom barnslighet. – Mamma och pappa – snälla, gå aldrig isär, – viskade han. – Men älskling, varför tror du det? Vi är ju tillsammans, – sa Jenny milt och smekte sonens heta, slappa hand – Emil grimaserade av smärta så hon snabbt drog sig undan. – Jag såg det, mamma! Och mina barn kommer att heta efter er, – fortsatte Emil svävande. Anders och Jenny utbytte blickar. De trodde sonen yrade. Vilka barn? Han kunde knappt lyfta ett finger! Måtte han ens överleva, så var man tacksam. …Men efter det började Emil bli bättre. Alla krafter och medel sattes in på hans vård. Anders och Jenny sålde sommarstugan. Tyvärr brann både garage och bil upp den ödesdigra dagen – annars hade de kunnat sälja även det till förmån för Emils återhämtning. Men viktigast av allt: Emil överlevde! Alla far- och morföräldrar hjälpte till så mycket de kunde. Familjen förenades i sin gemensamma olycka. …Även den längsta dagen har ett slut. Ett år gick. Emil var på rehabiliteringscenter. Han kunde nu gå och sköta det mesta själv. På centret träffade Emil flickan Maja, jämnårig och även hon skadad i brand. Hos Maja var det ansiktet som blivit brännskadat. Efter flera operationer skämdes hon över sina ärr och såg aldrig på sig själv i spegeln – av rädsla. Emil kände stark värme för Maja. Hon utstrålade ljus med sin oväntade livsvisdom och sårbarhet. Han ville skydda henne. Så fort behandlingarna var över tillbringade de all tid tillsammans. De delade mycket – båda hade genomlidit outhärdlig smärta, förtvivlan, fick svälja bittra piller och vänja sig vid nålar och vitklädda sjuksystrar… Deras samtalsämnen tog aldrig slut. Tiden gick… …Emil och Maja gifte sig enkelt. Snart fick de två vackra barn: dottern Alice, och efter tre år sonen Jonas. När alla äntligen kunde andas ut, bestämde Anders och Jenny sig för att gå skilda vägar. Allt som hänt hade slitit ut dem in till märgen. De stod inte ut att leva ihop längre. Paret var seklets tröttaste och mest uträknade – båda ville få lugn och slippa varandra. Jenny åkte till sin syster utanför stan. Innan avresan gick hon till kyrkan för att ta farväl av fader Sigvard. Under de senaste åren hade hon ofta gått till prästen och tackat för att Emil hade räddats. Fader Sigvard rättade: – Tacka Gud, Jenny! Han ogillade hennes flytt: – Men om du måste, så åk. Vila dig. Ensamheten kan vara nyttig för själen. Men kom tillbaka! Man och hustru är ett. – sade han allvarligt. Anders blev kvar ensam i lägenheten. Sönerna med sina familjer bodde för sig. De forna makarna besökte till och med barnbarnen vid olika tider – i smyg, för att slippa mötas. Alla hade det – på sätt och vis – äntligen lugnt…

Author Viral clipsReading 7 minViews 31

Du, lyssna på det här. Det var en sån där familj där alla levde sina egna liv. Pappan, Anders, hade förutom sin fru också en älskarinna. Ibland inte ens samma kvinna varje gång. Mamman, Ylva, förstod att Anders var otrogen men hon var väl inte själv ett under av moral direkt. Hon brukade träffa en gift kollega efter jobbet för att slippa vardagen. Så var det också: Deras två söner fick mest klara sig själva. Uppfostran? Nej, det låg på skolan, sa Ylva alltid, som om hon ville pytsa över ansvaret.

De satt egentligen bara vid köksbordet allihop om söndagarna, och då åt de snabbt och smet iväg till varsitt. Det var liksom deras egen lilla trasiga, men ändå söta, värld. Inget förändrades tills katastrofen slog till.

Minsta sonen, Emil, var tolv när Anders för första gången tog med honom till garaget ute i Sundbyberg, för att hjälpa till. Medan Emil gick och pillade på verktyg så smet Anders över till sina bilentusiastkompisar på andra sidan vägen. Plötsligt började det ryka svart och slå ut lågor från Anders garage. Panik. Det visade sig senare att Emil av misstag tappat en tänd gasbrännare på en dunk bensin.

Alla blev paralyserade. Någon kastade en hink vatten på Anders, och han rusade in genom lågorna. Efter bara några sekunder kom han ut, med Emil i famnenhelt sönderbränd, men ansiktet täckt av sina små händer, det enda som klarat sig. Alla ropade, någon ringde 112, ambulans och brandkår var snabbt där. Emil andades, men var medvetslös.

Han lades direkt på operationsbordet. Långdraget väntande i väntrummet. Till slut kom läkaren ut, rakt på sak: “Vi gör allt vi kan, men nu ligger er pojke i koma. Chansen att överleva är en på miljonen. Skulle han mot förmodan klara sig, då är det ett rent mirakel. Menni måste hålla ut.”

Anders och Ylva fick panik och sprang ut i ösregnet till den lilla kyrkan på hörnet. För första gången i sina liv klev de in där, dyngsura, förtvivlade.

De gick nervöst fram till prästen. “Snälla, vår son dör! Vad ska vi göra?” snyftade Ylva. Prästen, fader Lars, tittade allvarligt på dem och sa: “Oro, då kommer ni till Gud… Är ni redo att erkänna era fel?” Anders svarade svagt, “Vi har inte gjort något sånt hemskt” men blicken vände ner mot golvet.

Fader Lars var inte nådig: “Varför har ni då förstört kärleken? Det finns inget band mellan er, ni är som två främlingar. Ni måste förståallt kan läkas med kärlek. Be nu för Emil, och oroa er inte för om ni ber rätt. Det är Gud som bestämmer, men ibland måste vi ledas den hårda vägen.” Han visade dem fram till ett ikon på Sankt Nikolaus och sa: “Be för Emil, tro på ett mirakel, men kom ihåg, ibland är prövningen det som får oss att vakna.”

De föll på knä där och bad som galna, tårarna blandades med regnet och de lovade vad som helst bara Emil fick leva. Alla otrohetsäventyr och gamla oförätter raderades där och då. Livet vändes ut och in.

Morgonen därpå ringde läkaren: Emil hade vaknat ur koman. Anders och Ylva satt hos honom så fort de fick. Han låg där, tunn som en sticka, ansiktet fullt av smärta men också ljus.

“Mamma, pappa, lova att ni inte skiljer er,” viskade han. “Varför tror du det, älskling?” frågade Ylva och kysste hans hårda, heta hand. Emil grimaserade av smärtan men nickade ändå. “Jag såg det Och när jag blir stor, då ska mina barn heta efter er. Anders och Ylva såg på varandra han har väl feberfantasier, tänkte de då. Vadå “barn”, killen kan ju inte röra sig!

Men från den dagen blev det bättre. Allt de hade, lade de på Emils vård. Anders och Ylva sålde sommarstugan ute vid Väddö. Garaget och bilen gick ju inte att säljade brann upp i olyckan, men viktigast var ändå att Emil överlevde. Far- och morföräldrarna hjälpte till på alla sätt de kunde. Olyckan svetsade ihop familjen, plötsligt höll de ihop.

Tiden gick, och Emil tillbringade ett år på rehabiliteringscenter i Danderyd. Han lärde sig gå igen och kunde sköta sig själv.

Där träffade han en flicka, Tove, som också hade skadats i en brand. Hennes ansikte var bränt. Tove hade gått igenom flera operationer och ville helst inte se sig själv i spegeln. Hon var skygg och ledsen, men Emil såg något ljusare i henne, något skyddslöst och äkta. Han ville bara finnas där för henne.

De satt ihop hela tiden, de snackade och delade sina historier. De visste båda hur smärta kändes, hur det var att dricka stark medicin och inte våga skrika när sprutorna kom Men de hade också gemensamma drömmar.

Tiden flöt förbi. Emil och Tove gifte sig på ett litet, stillsamt bröllop. De fick två fina barn tillsammans först dottern Linnea, och tre år senare sonen Joel.

När det äntligen kändes som att hela familjen kunde andas ut, tog Anders och Ylva ett gemensamt beslut att gå skilda vägar. Allt de varit med om kring Emil hade slitit ut deras kärlek. De var trötta, utmattade, och det var som om hela relationen tömts på innehåll. Båda bara längtade bort från varandra, till lugn.

Ylva flyttade ut till sin syster i Bromma. Innan hon åkte gick hon in i kyrkan en sista gång och fick ett sista råd från fader Lars, som hon ofta pratat med under åren. Han sa alltid vänligt när hon tackade för hjälpen: “Tacka Gud, Ylva, det var inte jag som helade, utan Guds nåd.” Fader Lars tyckte inte Ylva borde resa bort, men sa ändå: “Om du måste gör det. Ibland är ensamheten bra för själen. Men glöm inte, man och hustru är ett, återvänd hem när du kan.”

Anders blev kvar ensam i lägenheten i Stockholms innerstad. Sönerna hade sina egna familjer.

De gamla makarna träffade aldrig barnbarnen samtidigt, utan turades om för att slippa mötas. På sätt och vis, tror jag faktiskt ändå att de hittade lite lugn till slut. Så där svenskt, tyst och stilla.