Räknat fel
Lovisa kommer förbi ikväll, vid sju ungefär. Är det okej?
Emelie la ifrån sig borsten och vände sig mot maken, som pillade med tv-dosan. Mattias nickade utan att släppa blicken från fotbollsmatchen.
Såklart, det är ingen fara.
Emelie log tyst och återvände till spegeln. Hon gillade att maken Mattias och hennes lillasyster kom överens så bra. Lovisa tittade förbi ofta, ibland flera gånger i veckan, stannade länge och lägenheten fylldes av skratt och prat. Emelie brukade lyssna medan de diskuterade en ny tv-serie eller gnabbades om någon politisk fråga, och kände sig lyckligt lottad. Trygg man, en älskad syster, ett stabilt hem. Precis som på film, fast på riktigt.
Ibland stack dock något till inom henne. Småsaker, egentligen. Hur Mattias lutade sig närmare Lovisa när hon berättade om jobbet. Hur systern lätt rörde vid hans arm när hon skrattade åt hans skämt. Hur de dök in i viskningar i köket och tystnade när Emelie kom. Hon försökte slå bort sådana tankar. Dumheter. Det är Lovisa, hennes egen lilla syster, som hon hjälpt med läxor sedan skoltiden. Och Mattias, hennes Mattias fem år tillsammans. Snart förresten, bröllopsdag.
…Den där ödesdigra kvällen gick Emelie tidigare från jobbet. Hon ville hinna förbi ICA och köpa ingredienser till en extra festlig middag, så att nästa kväll, deras årsdag, skulle bli något alldeles speciellt.
Nyckeln gled oväntat lätt i låset. Hon klev in i hallen och blev stående. Luften kändes tjock och ovanligt tung i lägenheten. Långt in från vardagsrummet hördes viskande röster.
Emelie gick genom hallen, sköt upp dörren och frös fast på tröskeln.
Lovisa satt bekvämt i Emelies favoritfåtölj, som om den alltid varit hennes. Mattias stod vid fönstret, ryggad ännu längre bort när Emelie kom in, som om han ville smälta samman med väggen.
Vad har hänt? försökte Emelie le, men rösten lät främmande. Är det något på gång?
Lovisa såg upp. Emelie kände inte igen systern. Hon letade efter den mjuka, lite osäkra Lovisa som alltid bett om råd eller krupit upp hos henne efter uppbrott men nu satt där bara en främmande kvinna, kallt triumferande i blicken.
Jo, det har hänt. Jag väntar barn, och Mattias är pappan, sade Lovisa lugnt. Plocka ihop dina saker nu, jag blir kvar här istället.
Hon la handen på magen ännu platt, dold under den vida skjortan.
Emelie stod blixtstilla. Från gatan hördes en avlägsen tutning, grannen hade på TV:n. Utanför rullade världen vidare, men Emelie kunde inte andas.
Vad sa du? kom det hest.
Du hörde. Lovisa lutade sig bakåt. Mattias och jag har redan bestämt oss. Vi orkar inte smyga mer.
Emelie sökte Mattias blick. Han undvek henne, axlarna ihopfallna, fingrar knogvita där de höll i fönsterbrädan.
Mattias, hon gick närmre. Kan du se på mig?
Han vände sig om, och Emelie såg bara en sliten, lättad blick. Inte skuggan av ånger.
Emelie, han spred ut armarna Så blev det, förlåt.
Så blev det? Fem år ihop, och så blev det?
Ingen dramatik nu, Lovisa rynkade på näsan. Vi är vuxna. Kärleken tog slut, sånt händer. Men mellan mig och Mattias är det på riktigt.
Hon kallade honom Mattis. Samma smeknamn Emelie själv brukade använda.
Hur länge? fick Emelie fram. Hur länge har ni hållit på?
Lovisa såg på Mattias, ryckte på axlarna och log snett.
Ett år kanske. Eller mer. Spelar ingen roll.
Ett år. Alla kvällar Lovisa bara skulle förbi. Alla tisslande skämt i köket. Alla blickar Emelie tagit för syskonkärlek.
Jag trodde du var min syster, hörde hon sig själv säga, men nu stadigare. Jag trodde att du älskade mig.
Det gör jag, Lovisa log med en kylig nonchalans så Emelie blev yr. Men jag älskar mig själv mest. Och Mattias. Du har alltid varit så tråkig, Emelie. Så duktig och präktig. Man tröttnar, vet du.
Emelie rusade fram, grep tag i Mattias skjorta och tvingade honom att möta hennes blick.
Säg att hon ljuger! Säg att det här är något vansinnigt skämt!
Mattias försökte lossna ur hennes grepp, men Emelie höll fast, tyget spändes.
Emelie, släpp, du förstår ju…
Nej, jag förstår ingenting! Fem år, Mattias! Fem år av förtroende! Jag tackade nej till jobbet i Malmö för din skull, satt vid din mammas sjukhussäng en månad, och du…
Hennes hand grep en kudde från soffan och kastade på honom. Han vek undan i sista stund.
Och ni låg i min säng! Din usling!
Lugna dig, Lovisa reste sig och smätte till skjortan. Måste du spela över så här? Skärp dig.
Darrande vände sig Emelie mot henne, slet ner en ram från hyllan ett foto på dem tre från förra nyårsafton, där de stod med armarna om varandra framför julgranen, skrattande, familj.
Jag har tagit hand om dig! Fotot for i väggen så glaset sprack och ramlade ner. Jag hjälpte dig med läxorna när mamma jobbade, skyddade dig i skolan! Och du…
Snälla nån, Lovisa himlade med ögonen. Måste du älta dina gamla uppoffringar? Mattias har alltid velat ha någon yngre, någon mer spännande. Jag är åtminstone ärlig, inte smygande falsk.
Ärlig? Emelie började skratta, stelt och vasst, så Mattias ryggade bak. Ett år bakom min rygg och det kallar du ärligt?
Hon tog tag i den tunga kristallaskkoppen de fått av Mattias mamma till inflyttningen, höjde handen.
Emelie, lägg ifrån dig den! Mattias kastade sig fram men var för sen.
Askoppen slog i vitrinen, glas föll i bitar på golvet.
Och det är inte slut än, andades Emelie. Svettdroppar på pannan. Inte på långa vägar.
Hon började riva ner böcker, prydnader, reseminnen från hyllorna.
Sluta! Mattias försökte hålla i henne.
Rör mig inte! Lägg aldrig mer ett finger på mig!
Lovisa drog sig tillbaka mot dörren, för första gången svag i rösten.
Snälla, kan vi prata om det här? Du måste faktiskt lämna lägenheten nu, vi har ett barn på gång, vi har familj att ta hand om.
Jag måste lämna? Emelie stannade mitt i kaoset och stirrade på Lovisa så blicken brände. Jag?
Plötsligt kände hon bara kyla och klarhet genom smärtan.
Ni glömde visst en liten detalj, ni har räknat fel, Emelie drog handen genom håret. Den här lägenheten köpte jag, innan vi ens gifte oss. Jag står på kontraktet. Mattiassa du inte det till din älskling?
Lovisa sneglade på Mattias, som hade blivit grå i ansiktet och såg ner i golvet.
Vad spelar det för roll? Lovisa försökte men lät tveksam. Vi väntar barn, har familj, vi behöver bostad mer än du.
Familj? Emelie snörpte på munnen. Bygg er familj någon annanstans. Nu vill jag att ni båda lämnar mitt hem.
Du kan inte bara slänga ut oss! Lovisa röt. Jag är gravid, för guds skull!
Det skulle du tänkt på innan du gick till sängs med min man, sa Emelie och öppnade dörren på vid gavel. Ut.
Mattias försökte närma sig, bad:
Emelie, vi kan väl ordna det här på något sätt? Jag har ingenstans att ta vägen, alla mina grejer är här… Jag tar det till tinget annars!
Gör som du vill, svarade Emelie. Lägenheten är min, köpt före äktenskapet. Du har inget att hämta här, du kan hämta dina saker sen. Jag ringer när det passar mig.
Men…
Ut! sade hon, så kallt och rakt att Mattias stelnade. Ta din gravida älskarinna och försvinn från mitt hem.
Lovisa ryckte åt sig väskan och rusade mot dörren, slängde över axeln:
Mamma får höra hur du betett dig. Det här kommer du få ångra!
Vi får se.
Emelie slängde igen dörren och lutade sig flämtande mot den, tårarna rann och hela kroppen skakade.
…Tre dagar senare ringde mamma själv. Emelie svarade och satte sig för att höra det värsta.
Älskling, mammas röst lät trött. Lovisa har berättat. Hennes version, förstås.
Mamma, jag…
Låt mig tala klart. Jag lyssnade klart på henne. Sen sa jag att hon inte är välkommen förrän hon kommit till sans och ber dig om ursäkt på knä.
Emelie drog efter andan.
Så du…du är på min sida?
Självklart. Lovisa har betett sig förskräckligt, och Mattias är inte bättre. Håll ut, gumman. Skriv papper på skilsmässan och börja om på nytt. Du har din lägenhet, han får ingenting. Du är stark, du klarar det.
Emelie sjönk ner mot väggen och grät, men för första gången kände hon sig inte ensam i striden. Hon hade mamma vid sin sida ett oväntat stöd när hon behövde det som mest.
