Jag vet inte hur jag ska leva vidare. Jag är rädd för ensamheten och hjälplösheten i ålderdomen… Historien om en kvinna som överlevde allt och blev ensam
Ibland känns det som om mitt liv är en lång film utan lyckligt slut. Jag är 62 år. Jag sitter vid fönstret i min lilla etta i utkanten av Uppsala och tittar på bilarna som åker förbi och tänker på hur snabbt allt har gått. Allt har försvunnit. Kvar är bara jag – med oro inom mig och rädsla för morgondagen.
För fjorton år sedan delades mitt liv i ett “före” och “efter”. Först dog min pappa – han kämpade mot cancer, och varje andetag av honom var som en hammare mot hjärtat. Några månader senare gick min lillasyster bort – samma sjukdom, samma hopplösa helvete. Och sedan hände något jag aldrig hade förväntat mig: min mamma fick plötslig demens. Hon kände inte igen ansikten, förväxlade dag med natt, gick vilse i sin egen lägenhet. Från att ha varit en vuxen blev hon ett hjälplöst barn. Och min man… Han klarade det inte. Han lämnade mig. Han sa att han var trött på att leva med skuggan av kvinnan han en gång älskade. Han gick till en yngre, fri, bekymmerslös. Jag blev ensam – med en sjuk mamma och en dotter från ett tidigare äktenskap som hatade mig.
Hon förlät mig aldrig för det andra äktenskapet. När jag gifte mig igen var hon elva och hon verkar ha burit på en ilska alla dessa år. Vi blev främlingar. Jag hade ingen hjälp att vänta. Vännerna drog sig undan, bekanta slutade ringa. Jag överlevde. Jag höll på att bli galen av smärta och trötthet, men jag tillät mig inte att bryta ihop. Endast regelbundna besök hos psykologen höll mig flytande. Mamma var som ett nyfött barn – jag matade henne med sked, bytte blöjor, badade henne, sjöng vaggvisor när hon grät om nätterna. Vi gick igenom allt: stroke, höftfraktur, svår operation. I sex år levde jag på gränsen.
Sen var hon borta.
Det verkade som om jag skulle kunna andas ut. Men nej. Istället för lättnad – tomhet. Och med dottern – bara smärta. Ständiga anklagelser, klagomål, beskyllningar: att jag hjälper för lite med pengar, att hon inte kan unna sig semester eftersom hon inte hittat ett “riktigt jobb”, och det är såklart mitt fel. Det är mitt fel att hennes styvfar lämnade. Mitt fel att jag inte stöttade henne när hon hade det svårt. Mitt fel att jag födde vid fel tidpunkt, med fel person.
Jag överlät lägenheten till henne. Hur mycket tårar, nerver och sömnlösa nätter det kostade mig vet bara min psykolog. Sedan upptäckte de också cancer hos mig. Ett helvetiskt besked. Kemi. Operation. Och bråk. Dottern flyttade in hos mig ett tag – inte av medkänsla, utan för att det var osäkert om jag skulle överleva. Tyst, arg, likgiltig. Kroppen var där, men inte själen.
Det har nu gått sex år sedan dess. Min hälsa, tack Gud, har stabiliserats. Jag arbetar igen, gläds åt småsaker, hittar långsamt tillbaka till mig själv. Dottern gifte sig, fick en underbar liten pojke. De bor separat. Vi har kontakt, men jag känner hela tiden hur skör den här relationen är. Det räcker med ett felsteg och bron rasar.
Jag lever. Men det känns som om det inte är fullt ut. För inuti finns ensamheten. På kvällarna kommer jag hem och tystnaden slår mot öronen. Under pandemin blev den känslan outhärdlig. Vänner – några flyttade, andra försvann in i familjen. Ingen ringer längre. Ingen att berätta drömmar för. Ingen att klaga till om smärtan i benet. Ingen frågar: “Har du ätit idag, Lena?”
Jag minns hur jag en gång var behövd. Hur jag lagade middagar, strök skoluniformer, stickade strumpor, sprang till sjukhusen, samlade dokument, satt uppe nätter vid min sjuka mammas säng. Och nu – tystnad. Ingen väntar. Ingenstans väntar man. Och det skrämmer mig. Skrämmer mig så att jag ibland vaknar i kallsvett med tanken att jag en dag ska falla i badkaret och ingen kommer att veta. Att jag en dag bara försvinner, och världen märker det inte.
Jag är rädd för framtiden. Rädd för att bli den gamla damen med tom blick, som sitter vid porten bara för att höra någon röst. Jag vill inte ha medlidande. Jag söker inte sympati. Jag vill bara vara viktig för någon. Om så bara lite.
Tack, om du har läst ända hit. Då betyder det att jag blivit hörd idag. Det betyder att jag fortfarande inte är helt ensam.
