Rädd att förlora dig
Här bor jag, log Lennart och gestikulerade in Elsa över tröskeln till sin lägenhet.
Kom in du, så ska jag bara ordna en grej.
Elsa steg in, blickade sig osäkert omkring i hallen och tvekade med skorna.
Det var något som gnagde i henne
När Lennart återvände till hallen möttes han av en blick fylld av skräck.
Elsas händer började skaka.
Hon hann inte ens försöka förklara innan hon abrupt rusade ut genom dörren.
Elsa, vart ska du?!
Lennart stod häpen kvar, såg ut mot den öppna ytterdörren, tillbaka på Märta som satt intill honom…
Kvällen han föreställt sig så fin blev nu allt annat än han hade väntat sig.
Hon bara stack, utan ett ord?
undrade Viktor skeptiskt när Lennart berättade vad som hänt för sin bäste vän.
Inget sagt, bara sprang.
Och hon såg ut som om hon sett ett spöke.
Lennart tog en klunk folköl, stirrade drömmande på glaset och ställde ned det igen.
Jag förstår ingenting Varför gjorde hon så?
Vad skrämde henne så?
Det kan ju vara mycket.
Men frågade du inte rakt ut vad det var?
Jag hade ju frågat.
Om hon bara svarat i telefon.
Sen igår kväll får jag inget svar.
Har du gått hem till henne?
Nej.
Jag lämnade ju bara Elsa vid hennes port, vet inte ens vilken lägenhet hon bor i.
Riktigt märklig situation.
Säg det Allt började så bra och nu känns det fånigt och tomt.
Allt är nog inte slut än.
Varför ger du upp redan?
Det känns som hon har dragit sig ur.
Kommer inte på något annat.
På måndag träffas ni.
Då får du fråga själv.
Ta reda på hur det ligger till.
Lennart träffade Elsa första gången på en överfull buss genom centrala Uppsala.
Ingen ville flytta på sig, men han reste sig för henne.
Sedan stod han bredvid, kunde inte dölja sitt leende hela vägen.
Elsa gjorde intryck på honom.
Han hade gärna tagit kontakt, men han hade bråttom till jobbet och var aldrig den som inledde konversation på offentlig plats.
Och vad skulle han ens säga?
Hej, jag heter Lennart.
Här har du mitt nummer, ring mig ikväll? Kändes så dumt och förutsägbart.
Så när Lennart steg av, väntade han inte ens på henne.
Han gick direkt mot sitt kontor.
Men hela vägen kändes det som om någon följde honom.
Han vände sig inte om för han visste: man fantiserar ofta när man önskar något så innerligt.
Du bara inbillar dig…
muttrade han tyst till sig själv.
Visst ville han tro på ögonblicklig passion, på förälskelse i första ögonkastet, men sådant händer bara i romaner.
Han försökte förtränga minnet av den vackra okända när han satt vid datorn men Elsas ögon dök hela tiden upp i tankarna, hennes leende flöt förbi så fort han öppnade sin mejl.
Så när chefen Torbjörn Olsson kom in på kontoret med just den flickan och presenterade henne: Här är vår nya kollega, ta väl emot henne, trodde Lennart för ett ögonblick att han blivit tokig.
Men så insåg han att Elsa var verklig, att de skulle arbeta ihop.
Han började skaka.
Elsa, log hon och gick fram till honom.
Hon hade redan hälsat på de andra.
Lennart.
Trevligt att träffas.
Det blev inte mycket mer sagt.
Han var för förvånad och rörd.
Men inom honom brann något nytt en okuvlig längtan, en växande värme.
När de under dagen råkade springa på varann, ville han ge henne allt plocka ner stjärnor, dyka efter pärlor, bestiga Kebnekaise och bära henne över fjäll och åkrar.
Han kunde göra vad som helst för Elsas uppmärksamhet.
Den kvällen träffade han Viktor i Stadsträdgården där de brukade rasta sina hundar.
Lennart berättade om Elsa med sådan inlevelse att Viktor insåg allt direkt.
Du är förälskad, Lennart!
Tror du?
Helt säker.
Så var det för mig också, med Helga.
Jag bara visste direkt.
Så känner jag också.
Varje gång jag ser henne vill jag aldrig mer lämna hennes sida.
Då får du bjuda ut henne.
Ta henne till ett fik, eller bio.
Tror du hon tackar ja?
Du måste försöka.
Väntar du för länge kommer någon annan.
Men om hon redan har någon?
Då blir det så pinsamt.
Då är ni kollegor, men du måste försöka.
Sämsta som kan hända är att inget förändras.
Bäst: allt förändras.
Lennart vågade.
Efter jobbet mötte han Elsa vid hållplatsen, log, rodnade, men samlade sig:
Du, det är inget särskilt egentligen, men vill du hänga med till ett kafé eller på bio ikväll?
Elsa log och tackade ja.
De drack kaffe på ett litet kafé, promenerade tills gryningen genom ett tomt Uppsala, och han följde henne hem till porten.
Kvällen blev ännu bättre än i drömmen.
Väl hemma tog han en lång promenad med Märta eftersom han missat kvällsturen, sedan låg han vaken hela natten och fantiserade om ett liv ihop med Elsa bröllop, barn, helgutflukter till landet.
Att dessa drömmar snart skulle vara verklighet, kändes självklart.
Tre månader gick.
Det var de bästa månaderna i hans liv.
Middagar på restaurang, romantiska biokvällar, kyssar på Stora torget i ljumt regn, helt ovetande om världen omkring.
Elsa var fantastisk.
Snäll, glad, varm, rolig.
Och samtidigt så försynt och ordentlig.
Lennart tackade lyckan att de hade funnit varann.
Fast
Det fanns ett problem.
Efter deras dejter måste Lennart alltid ta ut Märta.
Han levde själv, så det var ingen annan som kunde.
Han försökte ibland föreslå att Elsa följde med dem på promenad, men hon blev alltid stel, vände bort blicken och tackade nej.
Kan vi inte gå själva?
Kanske drar vi vidare till ett fik eller till bio.
Det funkar ju inte med hund.
Ja, du har rätt, höll Lennart med.
Sedan gjorde han det friade, och bad Elsa flytta in.
Hon sa ja till giftermål, men drog hela tiden ut på det här med att flytta ihop.
Men Elsa, vi ska ju inte gifta oss förrän nästa år men vi kan ju bo ihop redan nu.
Det känns så tryggt när du är hos mig.
Jag har lovat min hyresvärd att bo kvar året ut, vill inte svika henne
Jag kan betala hyra för de sista månaderna.
Följ med hem, jag visar dig lägenheten, och du får träffa Märta.
Jag vet att ni kommer gilla varandra.
Elsa såg plötsligt nedstämd ut, men hon ställde ändå upp.
Hon älskade Lennart och ville försöka bekämpa rädslan…
Här bor jag, log Lennart och släppte in Elsa över tröskeln.
Sätt dig i soffan så ska jag fixa en kopp kaffe.
Elsa klev långsamt in, kastade snabba blickar omkring sig.
Något gnagde…
När Lennart steg ut i hallen igen såg han henne förstenad av skräck, händerna skakade och innan han ens han fråga, rusade Elsa ut och nerför trapphuset.
Elsa, vänta!
Lennart stod häpen kvar vid öppen dörr Märta nosade undrande vid hans fötter Aldrig kunde han tro att kvällen skulle sluta så här.
Han försökte ringa, men Elsa svarade inte.
Då ringde han Viktor, berättade allt.
Efter samtalet bestämde Lennart sig: på måndag skulle han prata med Elsa på jobbet.
På måndag morgon stirrade han ut på de immiga bussfönstren vid Stadshuset, spanade efter Elsa bland strömmen av människor.
Men hon syntes inte till.
“Och om något har hänt henne?”
Han var på väg att be chefen om ledigt för att kunna leta när han såg henne komma gående.
Håret hängde löst, kinderna våta av tårar, ögonen djupa av sorg.
Elsa, vänta!
Hon stannade, vände sig om och såg honom.
Hennes ansikte föll.
Elsa, vad är det?
Varför stack du?
Varför svarar du inte i telefon?
Jag har oroat mig hela helgen.
Förlåt, Lennart.
Vad har hänt?
Det är fem minuter till jobbet börjar, kan vi prata i kväll?
Har du ångrat dig?
Vill du inte gifta dig?
Eller bo med mig?
Lennart tog hennes hand bestämt.
Jag står inte ut att vänta.
Snälla, säg nu, varför sprang du därifrån?
Förlåt, Lennart, men vi kan inte bo tillsammans, viskade Elsa, och brast i gråt.
Men varför?
Vad har jag gjort?
Ingenting.
Men vad då?
Elsa torkade tårarna och såg honom rakt i ögonen:
Jag är rädd
För vad, älskling?
Jag är rädd för hundar.
Va?
Märta?
Men hon är snällare än någon människa!
Tankarna rusade: “Så det var ändå hunden…”
Det är inte särskilt Märta jag är rädd för, det är…
alla hundar.
När jag var sex år blev jag biten av en bullterrier
Det har du aldrig berättat.
Nej, för det gör för ont att minnas.
Jag satt på lekplatsen och en full gubbe hetsade sin hund på mig för att få tillbaka bänken jag satt på.
Någon räddade mig i sista stund.
Sedan dess kan jag inte vara nära hundar.
Men Elsa…
Nu måste vi gå till jobbet.
Vi kan inte stå här och älta relationer när vi har kunder att ta hand om.
De får vänta.
Elsa, jag förstår att du har en traumatisk upplevelse, men det finns ju hundar överallt ute.
Där är du ju ändå inte rädd?
Jo.
Men ute kan jag byta trottoar, hålla mig till folk, hålla avstånd.
Men att bo tillsammans med en stor hund det klarar jag inte.
Det handlar inte om dig eller Märta, det handlar bara om mig.
Men snälla det är ju inte rimligt.
Lennart, jag försökte verkligen.
Jag ville.
Ville så gärna, men panikattackerna tar över.
Jag trodde jag kunde bemästra det.
Men jag klarar det inte.
Så här är det, alltså, suckade Lennart till Viktor senare.
Jag älskar henne, hon älskar mig, men vi kan inte bo ihop.
Vad ska jag göra?
Du släpper väl inte Märta i alla fall?
sa Viktor.
Absolut inte!
Hon är min familj.
Men Elsa är mitt liv.
Då får du kämpa för lyckan.
Hur då?
Rädsla för hundar är ingen allergi.
Man kan jobba med den.
Kanske söka hjälp hos en psykolog?
Det har hon redan gjort.
Fungerade det inte?
Nej.
Elsa säger att hon ska försöka något mer, men kan inget lova.
Då finns det hopp.
Hon VILL förändra detta.
Ingen ultimatum, ingen kräver dig välja mellan er.
Hon vill kämpa.
Så hjälp henne.
Om inte du, vem då?
Men hur?
Börja med korta skogspromenader.
Där är ni bara tre, ingen annan.
Det kan bli steg ett.
Tror du det funkar?
Lennart tände ett hopp.
Varför inte?
Sakta märker hon att Märta är snäll, inte farlig.
Det är värt ett försök.
Har du skaffat bil?
undrade Elsa när hon såg Lennart vid en Volvo vid hennes port.
Lånat av en vän.
Och nu ska vi alla tre åka ut i naturen…?
Elsas ansikte blev vitt.
Märta är i bagageluckan, skyddad.
Du sitter längst fram med mig.
Det händer inget.
Okej…
men om jag vill hem går vi direkt?
Lovar.
En timma senare rullade Volvon ut på en glänta vid skogen.
Lennart hjälpte Elsa ur bilen, släppte ut Märta och viskade ett kommando så Märta höll avstånd.
Så vackert här, sa han, försökte le.
Visst är det…
De bytte till stövlar efter regndagarna.
Sedan gick de in i skogen.
Lennart kastade boll med Märta, så att Elsa slapp ha henne tätt intill.
Hur känns det, Elsa?
Jag vet inte svårt att säga, svarade Elsa och höll blicken mot Märta, som kom springande ur blåbärsriset.
Älskling, lyssna en hund är inte en annan.
Hundens ägare avgör.
Märta skulle aldrig skada någon.
Jag vet…
Du behöver inte vara rädd.
Och jag tror att efter några turer i skogen kommer du känna dig tryggare.
Lennart kastade bollen djupt in i grönskan.
Märta flög efter.
Vov-vov!
skällde Märta glatt.
Elsa ryckte till, darrade av oro.
Är hon arg?
Nej, Lennart log och höll om henne.
Hon är bara lycklig, hon hittade sin boll.
Märta kom tillbaka, släppte bollen framför Lennarts fötter och backade.
Vill du försöka kasta?
sa Lennart varsamt.
Jag vågar inte…
Stäng ögonen, kasta!
Bara en gång.
Elsa grep bollen, knep ihop ögonen och kastade iväg den så långt hon kunde.
Bra gjort!
skrattade Lennart.
Märta, hämta!
Märta kutade iväg, sedan hördes hennes skall längre bort.
Hon är så klok.
Hon förstår allt!
Lennart, tror du det är dags att gå hem?
viskade Elsa.
Visst, vi ska snart…
Märta, kom!
Men Märta kom inte, hon fortsatte skälla.
Jag går och kollar, sa Lennart.
Vänta här?
Nej, jag följer med!
De kämpade sig genom tät sly tills de såg Märta, som skällde förtvivlat på bollen, vilken låg och flöt i vattenytan.
Då förstår jag, log Lennart.
Vad då?
undrade Elsa ängsligt.
Märta är livrädd för vatten.
Hon vill men vågar inte ta bollen.
Tur att vi tog stövlar.
Märta är rädd för vatten?
Jag trodde hundar aldrig var rädda.
De har sina saker.
När Märta var valp räddade jag henne ur Fyrisån.
Sedan dess inget vatten.
Regn går bra, pölar går hon runt.
Jag hämtar bollen
Men Lennart, är det inte farligt?
Tänk om det är ett träsk?
Nej, Elsa, det är bara en vattenpöl efter regn.
Lennart vände sig mot hunden:
Märta, nu slutar du skälla.
Jag hämtar bollen.
Han trampade ut och sjönk plötsligt till knäna i sörjan.
Märta ökade skallet, nu av oro.
Går det bra?
ropade Elsa.
Ja, det är bara djupare än jag trodde.
Han fick tag på bollen, men när han vände om sjönk han djupare vattnet nådde midjan, leran sög fast stövlarna.
Lennart, du står still.
Varför går du inte?
Det är…
jag sitter fast.
Elsa, du hade rätt.
Det är träsk.
Jag kommer inte loss.
Märta gläfste oroligt vid kanten.
Hon kunde inte hjälpa.
Elsa blev stel av skräck: Lennart fast i gyttjan, Märta nära…
Hur skulle hon våga gå nära en stor hund?
Hon tog mobilen för att ringa SOS, men ingen täckning.
Naturligtvis…
Hon visste inte vad hon skulle göra.
Kunde hon ens komma nära en hund?
Då började Märta yla, såg på Elsa, nästan som om hon bad om hjälp.
Elsa vek sig bakåt, beredd att fly, men så tänkte hon: Hur kan jag lämna Lennart nu?
Hur kan jag svika den jag älskar?
Elsa!
Hjälp!
Hitta en lång gren!
Hon stapplade iväg, hittade en stor gren och skyndade sig tillbaka.
Sträckte ut pinnen, Lennart grep den hårt.
Hon drog av all kraft men han satt fast.
Då kom Märta till undsättning nosade fram Elsa, ställde sig intill och hjälpte henne dra.
Nu, när de stod axel mot axel, försvann Elsas rädsla för nu räknades bara Lennarts liv.
Tillsammans lyckades kvinna och hund dra Lennart ur gyttjan.
Blöta, sjudande av ångest men levande, la de sig utmattade i gräset.
Vilka hjältar ni är…
sa Lennart och kramade först Elsa, sedan Märta.
Ni räddade mitt liv.
Jag var så rädd!
Säg inte att du fått ännu en fobi?
log han trött.
Jo.
Jag är så rädd att förlora dig.
Den rädslan är starkare än alla andra.
Elsa såg på Märta, kramade henne, riktigt hårt.
Tack, Märta.
Tack för att du var där.
Senare, efter varm dusch och kvällsmat, låg alla tre på soffan, såg film om hundar, timme efter timme.
Allt Elsa ville den kvällen var att vara nära dem.
Och Lennart och Märta trivdes lika bra för nu visste de alla: den största rädslan de delade var att någonsin förlora varandra.
