Jag är rädd att förlora dig
Här bor jag, log Linus och öppnade dörren till lägenheten.
Kom in, jag kommer strax.
Jag, Agnes, tvekade på tröskeln.
Osäkert såg jag mig omkring, mitt hjärta dunkade lite extra, och jag tog inte ens av mig skorna med en gång.
Något störde mig
När Linus kom tillbaka ut i hallen, frös paniken till i mitt bröst.
Det kändes som om tiden stannade, kroppen började skaka och utan att säga ett ord rusade jag ut genom dörren.
Agnes, vart ska du?!
Linus stirrade förvånat på den öppna dörren.
Vid hans sida stod Märta, hans stora schäfertik.
Han hade inte alls räknat med att kvällen skulle sluta så här.
Hon bara stack?
Och sa inte ens varför?
undrade Viktor skeptiskt när Linus berättade allt för honom över en öl på Bishops Arms.
Inte ett ord.
Hon såg ut som om hon sett ett spöke, sen bara sprang hon.
Linus lyfte upp ölglaset, granskade det tankfullt och ställde ner det igen.
Jag fattar ingenting Varför gjorde hon så?
Vad blev hon så rädd för?
Det kan finnas tusen skäl.
Har du testat att fråga henne rakt ut?
Skulle gärna gjort det, om hon bara svarade.
Sen igår kväll har jag försökt nå henne, men hon svarar inte alls.
Har du gått hem till henne?
Nä.
Jag har ju bara följt henne till porten ibland, har ingen aning om vilken lägenhet det är.
Jättekonstigt, verkligen.
Ja, och dessutom var allt så lovande och så slutade det med en sån dum situation
Men det är kanske inte över än?
Du ger väl inte upp så lätt?
Jag vet inte, Viktor.
Det känns faktiskt som att hon har bestämt sig Vad annat kan det vara.
Ni ses väl på jobbet på måndag.
Då får du prata med henne.
Sen får vi se vad som händer.
Första gången jag träffade Linus var på en proppfull spårvagn genom Göteborg.
Ingen reste sig för att erbjuda mig plats förrän han, med sitt snälla leende, reste sig.
Efter det stod han bredvid mig hela vägen, log mest och såg drömsk ut.
Jag tyckte också att han verkade trevlig, men hade aldrig väntat mig att vi skulle ses igen.
Jag var ny i Göteborg och hade precis börjat på ett nytt jobb.
När chefen, Ingmar, en dag kom in på kontoret med mig och presenterade mig för det nya gänget, såg Linus ut som om han inte riktigt trodde att jag var verklig.
Agnes, log jag och sträckte fram handen till honom.
Han tog min hand, men såg helt paff ut.
Linus Trevligt, sade han väldigt tyst.
Inombords mullrade dock känslorna för oss båda.
För Linus, har han berättat senare, var det som om något stort just fötts i hans bröst den där morgonen.
Vi jobbade tätt ihop och det räckte alltid med en blick över skrivbordet för att glöda hela dagen.
Efter jobbet brukade jag ta en promenad.
En kväll stod han på samma hållplats och frågade lite tafatt:
Alltså, det här kanske låter konstigt, men Vill du följa med ut och ta en kaffe?
Eller kanske bio?
Jag log och tackade ja.
Vi drack te på ett litet kafé vid Linnéplatsen, promenerade i den tomma parken sent om kvällen, och Linus följde mig hem.
Kvällen var bättre än något jag kunnat drömma om.
Hemma väntade hans Märta otåligt, så Linus fick ta en lång kvällspromenad till.
Hela natten låg han sedan vaken drömde om framtiden, barn, helger på landet, fikor i köket.
Allt det där man hoppas på när det är på riktigt.
Tre månader gick och de var de bästa i mitt liv.
Middagar på restauranger, skratt i sommarregnet, filmkvällar och promenader vid Öresund.
Linus var min trygga punkt, mitt lugn.
Det fanns bara en hake.
Märta.
Den där stora, mjuka schäfertiken som han älskade så mycket och som alltid behövde sitt.
Han bodde själv, så det var bara han som kunde gå ut med henne.
Linus föreslog ibland att vi skulle gå ut alla tre.
Jag blev stel, bytte snabbt samtalsämne eller tackade nej:
Kan vi inte bara vara vi två?
Om vi ska ta en fika eller gå på bio är det ju svårt att ta med Märta.
Jo, visst sade Linus försiktigt.
Sen friade han.
Jag ville verkligen, men samtidigt drog jag ut på tiden när han bad mig flytta in.
Jag har lovat hyresvärden att bo kvar året ut, skyllde jag på.
Det känns fel annars.
Jag kan betala hyran de två sista månaderna.
Följ med hem, få se min lägenhet och träffa Märta, snälla.
Hon är verkligen underbar.
Jag tvekade, men försökte övervinna min rädsla för hans skull.
Jag älskade ju Linus.
Här är mitt hem, sa han glatt när vi klev in.
Jag blev stum.
Hjärtslagen ökade i takt med att Märta kom emot oss.
Rädslan, så uråldrig och ofrånkomlig, tog tag i mig.
Jag kunde inte stanna en sekund till.
Ut, ut och jag rusade därifrån.
Linus blev kvar med Märta och en mängd obesvarade frågor.
Jag kan förstå det nu.
Han ringde, men jag vågade aldrig svara.
På jobbet på måndagen såg han ut som ett vrak.
Han väntade på mig vid spårvagnshållplatsen varje morgon, men jag kom gående istället med håret rufsigt och tårarna rinnande.
Agnes, vad har hänt?
Varför sprang du?
Varför svarar du inte när jag ringer?
Jag håller på att bli galen!
Förlåt mig, Linus.
Har du ångrat dig?
Älskar du inte mig längre?
Jag måste få veta jag orkar inte undra längre.
Snälla, säg!
Linus, vi kan inte bo ihop, viskade jag och bröt ihop i gråt.
Men varför?
Har jag gjort något?
Eller handlar det om Märta?
Jag torkade tårarna och såg honom i ögonen:
Jag är rädd för hundar.
Alla hundar.
När jag var sex år attackerade en berusad grannes bullterrier mig på lekplatsen.
Det sitter kvar.
Jag kan inte rå för det.
Jag visste inte, du har aldrig berättat
Nej jag skäms för min rädsla.
Att ens tänka på det gör mig illa till mods.
Men Linus, jag fixar inte att bo under samma tak som en så stor hund.
På gatan går det bättre, jag kan gå omvägar eller hålla mig nära folk.
Men hemma, där finns ingen utväg.
Jag vet att det är knäppt Jag försökte, Linus, men det gick verkligen inte.
Men Agnes
På riktigt, vi måste in nu, annars kommer vi för sent till jobbet, sade jag och torkade bort resten av tårarna.
Skit i jobbet, Agnes.
Menar du allvar?
Du vill inte bo ihop bara på grund av Märta?
Det är inte Märta, det är min skräck.
Panikattacker.
Jag försökte övervinna det jag ville verkligen men det går inte.
Efter jobbet satt Linus och jag på ett fik och han berättade allt för Viktor.
Jag älskar henne, hon älskar mig.
Men vi kan inte bo ihop.
Kan det bli mer orimligt?
Du tänker väl inte ge upp Märta?
frågade Viktor.
Nej!
Märta är min familj.
Men jag vill inte heller förlora Agnes.
Då får du försöka hjälpa henne Det är ingen allergi, det går faktiskt att träna bort rädslor.
Hon har gått till psykolog, men det blev inte bättre.
Fast hon vill försöka.
Det är mer än någon annan skulle göra.
Många skulle sagt: hund eller jag.
Då får du börja försiktigt.
Ta promenader tillsammans.
I skogen, där ni är ensamma och kan ta det lugnt.
Tror du det funkar?
Linus såg hoppfull ut.
Det är värt ett försök.
Märta är ju världens snällaste.
En lördag möttes vi utanför mitt hus.
Linus hade lånat en väns Volvo XC60.
Varifrån har du fått bil?
Lånade den av en kompis, den har hundbur längst bak och du sitter bredvid mig, lovar.
Jag satte mig, nervös men beslutsam.
Vi åkte ut till Delsjön.
Märta skällde glatt men stannade snällt i bagaget tills vi bytte till stövlar och började promenera.
Vad tycker du?
försökte Linus starta samtal.
Det är vackert här
Vi gick tyst i mossan, Linus kastade boll till Märta så att hon höll sig sysselsatt.
Jag var ständigt på min vakt, men försökte andas lugnt.
Agnes, vet du alla hundar är olika, precis som människor.
Det som hände dig var förfärligt, men inte Märta eller någon annan är likadan, sade Linus vänligt.
Jag vet.
Jag försöker verkligen
Han kastade iväg bollen, Märta rusade efter.
Vill du testa kasta själv?
Bara en gång?
Jag skakade, men blundade, grep bollen, slängde iväg den och Linus jublade.
Bra, Agnes!
Märta, hämta!
Allt gick bra, ända tills Märta började skälla högljutt nära strandkanten, bollen låg och guppade på en stor, blöt tuva.
Märta vågade sig inte ut på vattnet.
Linus sa:
Hon är rädd för vatten.
Räddare än du för hundar, tror jag.
Hittade henne som valp i en å för sex år sen det sitter väl kvar.
Han stegade raskt ut, men plötsligt sjönk han ner halvägs, dy och vatten till midjan.
Jag fick panik.
Linus!
Går det?!
Det är nog dåligt här fan, det är riktigt kärr.
Nu gällde det.
Märta skällde högt men vägrade följa efter.
Jag stod som förstenad, men visste att jag måste göra något.
Med darriga händer letade jag efter en gren, hittade till slut en stark en och kastade ut den mot Linus.
Han grep den med båda händerna.
Jag drog för allt vad jag var värd, men kunde inte själv.
Då kom Märta fram, slöt sig vid min sida.
Tillsammans drog vi, och sakta, sakta kom Linus över marken igen.
Vi låg utmattade i mossan, alla tre.
Linus skrattade genom tårarna och kramade oss båda.
Vad skulle jag göra utan er?
Ni har räddat livet på mig.
Jag såg på Märta, grät och log samtidigt.
Jag är fortfarande rädd, men en sak är jag ännu mer rädd för att förlora dig, Linus.
Jag kramade både honom och Märta hårt.
Efteråt kröp vi upp i soffan med varm choklad, såg på gamla Astrid Lindgren-filmer.
Märta låg och trampade på våra fötter.
Och vi alla visste att vår största rädsla nu var gemensam: att förlora varandra.
