Tentamen
Nu får det vara nog! Orkar inte mer! Om du inte slutar tjata sönder mitt huvud så kommer jag inte göra tentan alls! Jag bara drar, dyker inte ens upp! Vad gör du då, va?! Tyra slängde ryggsäcken i hallens hörn och drog av sig mössan med ett ilsket ryck.
Mamma svarade inte, bara skakade på huvudet och försvann in i köket.
Tyra drog av sig jackan och tänkte först slänga den efter väskan, men ändrade sig och hängde upp den ordentligt på galgen i garderoben. Suckade tungt.
Alltså, herregud, ännu ett gräl… Och som vanligt om ingenting!
Varför måste mamma alltid lägga sig i med frågor, råd och predikningar? Vad tror hon att Tyra är ett litet barn? Eller tror hon att Tyra är dum?
Hon hade ju såklart koll på att det var dags för lektion med den nya privatläraren idag. Hon behövde verkligen inte få påminnelsen upprepade gånger varje halvtimme!
Fast egentligen överdrev nog Tyra. Mamma tjatade ju inte hela tiden, hade bara lite försiktigt frågat om Tyra kom ihåg att det väntade en ny tredje för i år svenskalärare. Men bara själva känslan av att mamma ville kontrollera henne gjorde Tyra direkt irriterad, och de där vredesutbrotten dök upp så fort minsta lilla gick emot henne.
Efter att ha tvättat händerna stirrade hon på sig själv i spegeln ovanför handfatet.
Vilken prakttjej… Fin och fräsch! Finnar, pappas charmiga lilla snok, och mammas envisa rufsiga röda hår. Hur många gånger hade Tyra inte bett om att få färga det? Men nej mamma höll fast vid att skönhet är inget man får gratis, och försäkrade att Tyra en dag skulle tacka henne för det.
Ja visst! Som om Tyra bryr sig om att tacka! Alla andra ser normala ut, bara hon liknar en fågelskrämma! Flätor… Vem har ens flätor nuförtiden?
Hon kunde inte låta bli att le när hon mindes hur sur mamma blev när hon klippte av flätorna med en trubbig sax från barndomens pyssellåda. Hon kunde riktigt se framför sig hur mamma spärrade upp ögonen och sa: Tyra, varför gjorde du så?
Tja, därför! Alla bestämde över hennes liv, och Tyra hade fått nog! Det var ju hennes liv, hennes regler! Hon gör som hon vill!
Alla tjatar om att man måste lyssna och vara lydig. Men varför? Deras gamla idéer om livet är meningslösa för Tyra hennes liv är något helt annat, som de inte ens kan föreställa sig! De hade ju inte ens internet när de var unga hur överlevde de ens? Och det går ändå inte att förklara för dem att allting blivit annorlunda. Att man inte behöver sitta över böcker i timmar nu. Allt finns ju ett knapptryck bort. Men mamma påstår såklart att det inte är samma sak att internet aldrig kan lära en att vara människa eller umgås. Vad vet hon om dagens värld? Hon borde gå någon kurs om hur man umgås med tonåringar, kanske skulle det hjälpa.
Tyra pillade på skorpan från ännu en vulkan och vred sig lite. Tur att mamma inte såg det. Hon skulle börja skälla, för hon hade ju släpat Tyra till läkare för alla hudproblem, och tog för givet att ärren skulle bli kvar. Men Tyra brydde sig inte. Det viktiga var ju vad som fanns inombords, inte hur man såg ut. Hur förklarar man det för en vuxen?
Föräldrar… Ja, mamma födde Tyra, men det ger henne inte rätt att behandla Tyra som en sak! Tyra är ingen ägodel! Att mamma styr och ställer har gått för långt.
Tyra blinkade mot sin spegelbild. Vad nu, mamma? Hade ingenting att komma med? Det är så går när man pressar Tyra till extralärare och försöker styra in henne på juristutbildning. Tyra hade redan mer koll på juridik nu än mamma någonsin haft. Hade bara mamma varit hälften så påläst hade deras skilsmässa hanterats mycket smartare.
Stolthet verkar mamma inte känna. När pappa drog till en yngre kvinna, delade han upp allt som han ville, och mamma lät det vara. Visst, Tyra fick lägenheten mormor lämnade, och det är väl rimligt men vad fick mamma? Underhåll för barn? Ska det vara allt? Och för alla förlorade år? Tyra såg ju hur de hade det, sista åren. Hon var ju inte längre någon liten Sötfisen som pappa brukade säga. Tyra såg, förstod, genomskådade allt.
Hon såg mammas tysta bitterhet, märkte av pappas trötta likgiltighet varje gång han tackade för middagen, såg det mikroskopiska hemmakontoret där pappa ändå var tvungen att hämta sina kläder varje morgon, mammas klocka som ringde för att hon inte skulle bli liggande kvar när han kom över… Och lättnaden den dagen Tyra fyllde fjorton och sa till dem båda att det var dags att gå skilda vägar. Hur länge skulle det hålla på?
Vuxna är lustiga vi lever bara för din skull, du är meningen med vårt liv. Ren lögn! Alla lever för sin egen skull, punkt! Man bryr sig bara om sina egna intressen Tyra hade flera exempel om någon skulle påstå nåt annat. Till och med när det gällde henne själv, använde mamma och pappa henne som förhandlingsobjekt.
Ta bara den där lägenheten de fick åt henne, där de nu bor ihop men ändå isär. Samma område, men mindre lägenhet. De bytte från tre rum till en tvåa visserligen fint renoverad och inredd. Men mamma förhandlade till sig den enbart som ett sätt att stilla pappas dåliga samvete. Barnet måste få ett vettigt hem! Och pappa ställde upp. Visst, Tyra har större rum än förut. Men de gjorde det för att slippa bråk. Tyra blev liksom en stötdämpare mellan dem…
Hon rynkade pannan, tog ändå fram burken med salva läkaren skrivit ut. Det bevisar inget om mamma hade rätt men salvan fungerade faktiskt, torkade ut och minskade synliga märken snabbt. Och det behövde Tyra idag.
För på kvällen… skulle hon till taket.
Taket det gamla, övergivna höghustaket, hade blivit ett slags ungdomarnas egen plats. Dit hade Elias, skolans ohotat populäraste kille, bjudit med henne för första gången för bara några månader sedan när hon trodde han skämtade, alla visste ju att Tyra spanade på honom, men ingen hade varit elak. Tyra var schysst mot alla, hjälpte till på lektionerna och lånade ut svaren om någon behövde.
När Tyra visade sms:et till sin ovän-vän Sara, fnös hon:
Och? Vad är det för drama? Fråga honom då! Var inte så fånig!
Tyra sa inget, vågade inte beskriva hur mycket sms:et rubbade henne. Men på överenskommen plats dök hon ändå upp. Sen blev allt annorlunda.
Taket hade blivit deras plats. Ja, det var kanske farligt men varje gång Elias tog hennes hand och sa Kolla var du sätter fötterna nu!, blev hon darrig i knäna, hjärtat slog, och hon räknade stegen för sig själv.
Och där uppe omfamnade han henne för första gången, utan att fråga, helt öppet inför kompisarna. Som för att säga: Det här är min tjej! Några av tjejerna från parallellklassen såg inte glada ut, men Elias hade valt Tyra.
Samma kväll, när de blev ensamma kvar, kysste han henne första gången. Och Tyra, som egentligen ville gå på bio med de andra, blev kvar med Elias. Hon visste den kvällen skulle bli speciell.
Hon mindes hans röst ännu: Tyra, jag gillar dig, väldigt mycket. Jag kan inte prata så bra, men ingen annan tjej har betytt så här mycket. Får jag…
Hans läppar, varma och försiktiga… Hon blundade när hon mindes, men då knackade mamma försiktigt på dörren:
Tyra, skynda dig… maten är klar…
Ilskan rann över igen. Alltid samma sak!
Tyra flög ut ur badrummet som en storm. Hennes ansikte liknade den där bilden hon sett på nätet en ilsken kvinna med vingar som fräser.
Vad vill du? Jag vet vad jag ska göra! Sluta tjata! Du jagade bort pappa är det min tur nu? Ska jag också dra? Flytta till pappa! Om du inte slutar…
Men hon hann inte prata klart mamma suckade märkligt och gav henne en örfil.
Gå då! Och när du kommer hem ikväll glöm inte att du har svenska-prov imorgon. Du behöver sova.
Tyra blev ställd. Mamma hade aldrig rört henne tidigare. Men det gjorde inte så mycket Tyra visste att hon gått långt. Det oväntade var att mamma faktiskt hade fått nog.
Men Tyra, ge upp? Skulle inte tro det. Hon tog sin väska, jacka, hörlurar och även om hon ville smälla igen dörren så att hela trapphuset skulle skaka, höll hon sig. Hon tänkte inte ge mamma nöjet att tro att hon var helt hysterisk.
Ute i trappan kollade hon på klockan. Lektionsvägen tur och retur, en timme med läraren, så kunde hon ses med Elias vid sex. Perfekt! Hon skulle till taket, medan mamma fick oroa sig lite. Kunde ha sina fördelar. Pappa svarade ju ändå aldrig på första signalen längre, så Tyra skulle hinna prata ut med Elias kanske hade han ett råd? Hans föräldrar blandade sig aldrig i livet. Han hade egen bankkort med lagom limit, fick köpa sina dyra kläder, och hade fått ta vuxenansvar. Man ska välja sin framtid själv, sa hans pappa. Vilka smarta människor det finns!
Tyra suckade. Inte som hennes egen familj, precis…
Pappa ringde precis som hon skulle in till läraren:
Vad har hänt nu? Mamma säger att du tänker flytta hem till mig?
Åh herre, pappa! Lyssna inte så mycket på henne. Kattis ska föda snart, vad ska jag göra börja passa bäbisar? Jag har mitt liv!
Okej, men bråka mindre med mamma. Annars stryper jag din swish, fattar du?
Det är det jag gillar med dig, pappa. Rak på sak.
Bra, och sluta bråka nu din mamma förtjänar det inte.
Tuutt, tut… och Tyra blev bister. Alltid ställer de upp för varandra när det gäller henne. Konstigt.
Den nya privatläraren föll henne inte i smaken. Han fnyser åt hennes reflektioner om idiom, ger henne istället en bok och säger att hon ska ha läst in de markerade kapitlen till nästa träff. Tyra protesterade först men bestämde sig för att läsa ändå, efter att han gett några bra exempel på varför.
Hon ville inte verka dum Elias var ju klok, hon ville hålla jämna steg. Och alla relationstips på Youtube säger samma sak: Självständig och smart det ska en tjej vara! Självständig hade hon en bit kvar till, men smart kunde man väl jobba på, som mamma alltid sa.
Mamma hade en gång hoppat av universitetet när Tyra föddes. Hon tog först studieuppehåll, sen lades allt åt sidan när Tyra bara var sjuk. Ingen mormor eller farmor att lämna över till, dagis funkade aldrig Tyra var alltid hemma med feber, och ville bara ha mammas armar och närhet. Pappa brukade säga: Hon släpper dig aldrig, det är inte bra, du gör det svårt för henne. Men tillslut intog mamma universitetet på distans medan hon jobbade, och startade sin lilla firma, där hon dekorerade festlokaler. Tyra tyckte om det det var vackert och så kvinnligt på något sätt. Fast på firman var mamma inte alls samma som hemma hon bestämde, lärde upp anställda, visade pondus. Då såg Tyra en styrka hon själv ville ha.
Ändå var mammas omsorg ibland för mycket. Hon tvingade sig själv till att knacka innan hon gick in i Tyras rum, blandade sig inte för mycket, men höll ändå alltid koll, på sitt stilla sätt:
Tyra, hur gick det idag? Är du hungrig? Vad har du för planer?
Så mycket att det blev olidligt!
Ibland exploderade Tyra och skrek, men mamma uppfattade ändå det som barnsliga utbrott.
På vägen från lektionen längtade Tyra till Elias, drömde om att glömma allt, föräldrar, prov och all annan skit. Livet gick ju ändå förbi och de bara gnällde. Tröttsamt var ordet.
Vid skolporten stod inte Elias. Hon dröjde, ringde men inget svar vilket aldrig hänt förr. Hon blev orolig. Något var fel.
Stegen uppför trappan till taket var tunga. Hon brukade flyga upp dit i Elias trygga hand, nu var det som om väggarna blev smalare, luften kallare.
Vinden mötte henne uppe, det var tomt och kallt. Ingen där.
Tyra var på väg att gå när hon märkte en skuggfigur vid kanten. Hjärtat hamrade, och innan hon hann ropa kände hon igen silhuetten.
Elias…
Han satt på kanten, hängde med axlarna. Tyra förstod direkt att det hänt något. Aldrig förr hade han känts så ensam. Han brukade alltid ha koll, men nu såg han ut som om han tappat fotfästet.
Omedvetet kände Tyra samma skräck som mamma måste känna när de bråkar. En uråldrig rädsla att man inte når fram till den man älskar.
Hur är det? frågade hon med samma ton som hennes mamma ofta använt. Samma mjuka oro.
Dåligt, svarade Elias stelt. Jättedåligt, Tyra…
Har något hänt?
Hon frågade inte om, utan konstaterade.
Han nickade.
Kan jag få veta? Jag vet att vi kanske inte är supernära än men vill du prata, så är jag här.
Han såg på henne, på ett sätt som fick henne att rysa.
Tycker du att vi inte är nära? frågade han sårat.
Nej, det var inte så jag menade. Du betyder jättemycket för mig, men jag är osäker på om du känner samma.
Jag har ingen annan än dig.
En flod slog i hennes bröst och hon undrade om han inte hörde hur hårt hennes hjärta slog.
Vadå ingen? Dina föräldrar då?
Han ryckte till, skakade på huvudet, nästan så han tappade balansen.
Försiktigt!
Ja, håll i mig! Eller knuffa bort mig, som de gjorde! De jag trodde var mina föräldrar! Idag berättade de att jag är adopterad. Att jag inte är deras son. Jag har alltid anat, nu vet jag. Hela mitt liv är någon annans jag tog någon annans plats.
Nu grät Elias högt, och Tyra höll i hans kalla hand, rädd för att han skulle släppa taget och hoppa rakt ut.
Hon visste ju så fort masken föll för Elias, var han så sårbar och verklig, och hon skämdes plötsligt för sin egen ilska hemma.
Vad orättvist livet kunde vara det kände hon nu. Tyra förstod plötsligt att hon slagits för sin vuxenhet i onödan. Elias hade blivit vuxen av tvingande förlust men han hade ingen som höll om honom, som Tyra ändå hade.
Elias, jag är rädd, pep hon till slut, och grät.
Han vaknade som ur en dröm och höll om henne.
Det är okej, sa han. Bara gå aldrig, du är allt jag har, Tyra.
Jag bryr mig inte vad de säger eller var du kommer ifrån. Du är DU! Och jag vill att du alltid ska finnas här.
Han skakade på sig: Jag heter egentligen nåt annat… Sebastian. Jag hade ett annat efternamn också.
Spelar ingen roll! Du är samma person! Det är dig jag vill ha!
Men vad ska jag göra? Vart tar jag vägen nu?
Kan du inte gå hem? Slängde de ut dig?
Nej. Mamma grät, bad mig stanna. Men jag slog till pappa…
Varför?
Han försökte hålla kvar mig, skrek att jag inget förstått…
Är du säker på att du vet allt? Varför berättade de just nu?
Elias kröp ihop, stirrade ut i mörkret.
Jag vet inte, sade han till slut.
Det där jag vet inte var en öppning. Ett förslag att ta reda på, istället för att fly.
Vill du att jag följer med hem till dem? Så kan vi fråga dem tillsammans varför de berättade nu. Sen, om du fortfarande vill, så kan vi gå hit igen. Jag hindrar dig inte.
Han bara såg på Tyra. Hon drog honom försiktigt in från kanten.
Kom, vi går.
De gick hem till Elias mamma och pappa. Pratade hela kvällen. Det visade sig att hans biologiska pappa snart skulle släppas ur fängelse, och då riskerade sanningen ändå avslöjas.
Elias adoptivmamma, som tagit hand om honom sedan han var liten, grät. Hon var nära vän med hans riktiga mamma, som dött ung.
De pratade länge. Elias bestämde sig för att inte träffa sin biologiska pappa nu. Han visste inte om han någonsin ville men nu var sanningen åtminstone hans egen.
När allt var klart, var det som om något förändrats i Tyra. Hon och Elias behövde aldrig taket igen. Allt kändes annorlunda och nytt.
När Tyra sent omsider låste upp dörren hemma och trippade in på köket, stod mamma där och såg ut genom fönstret.
Tyra kramade henne hårt bakifrån, gömde ansiktet i mammas hoppiga lockar, drog in doften av älsklingsparfymen. Ett enda ord föddes, renande och läkande på samma gång:
Förlåt.
Och mammas röst var mjuk som aldrig förr:
Du också… Är du hungrig?
Nej, tack. Vet du, jag tror jag klarade ett riktigt viktigt prov idag, mamma…
Vilket då, Tyra? Ni har ju inga tentor förrän om flera veckor?
Det viktigaste av alla, tror jag. Men det berättar jag en annan gång.
Varför då?
För att jag har prov imorgon och behöver sova…
Jag har aldrig tidigare förstått att livet ibland ställer frågor som inte har givna svar, och det är okej att be om hjälp istället för att klara allt själv.
