Vuxnas tentamen
Linnea, varför följer du inte med oss och firar att projektet är avslutat? frågade Erik med ett leende och blinkade åt henne.
För att, min kära vän, jag ska på dejt ikväll, svarade Linnea lite generat.
Det var som tusan! Erik blev förvånad. Han hade känt Linnea i fem år nu, hon var ensamstående mamma och verkade aldrig leta efter någon. Märkligt. Eller kanske gjorde hon det, men Erik hade bara inte lagt märke till det. Nåväl, då ska vi inte hålla dig kvar. Lycka till! sa han och vände sig mot de andra i teamet. Ska vi gå?
Ja!
Nu går vi!
Självklart! hördes från flera håll, och de började röra sig mot kaféet.
Erik gick tillsammans med de andra och log, men längst inne nöp det till av svartsjuka. Fast vad fanns det att vara svartsjuk över? Mellan honom och Linnea hade det aldrig varit något bara vänskap och arbetsrelationer.
Det här var oväntat, tänkte Erik.
* * *
Den dagen kom han hem betydligt senare än vanligt. Så fort han klev över tröskeln kastade sig barnen över honom med ropet: Pappa är hemma, pappa är hemma!. Och efter barnen kom hans fru.
Äntligen, Erik!
Hon kramade om honom och gav honom en puss.
Vi hann med en promenad och byggde ett fantastiskt skepp i parken. Men du bara jobbar och jobbar, sa Emma och skrattade.
Jag måste ju dra in pengar, muttrade Erik. Och det är väl inte förbjudet för mig att jobba över ibland!
Självklart inte, höll Emma med.
Och du behöver inte förhöra mig på det här viset, tillade han bistert.
Om någon då hade frågat Erik varför han betedde sig så hårt och fortsatte älta ämnet, hade han inte kunnat svara. Han visste inte själv.
Är det något som har bitit dig? undrade Emma ännu med ett leende.
Och plötsligt förstod Erik varför han betedde sig så dumt. Han ville sudda bort hennes leende och få henne att må lika dåligt som han själv gjorde just nu.
Nej. Jag är bara trött. Kan du värma middagen? svarade han utan att se på henne, och när Emma gick mot köket sjönk han ner på bänken i hallen och satte ansiktet i händerna.
Vad är det jag håller på med?, tänkte han förskräckt.
* * *
Några dagar senare hade känslan lagt sig, och Erik tänkte att allt bara berodde på att han ville att hela gruppen skulle fira projektets slut tillsammans och så blev han besviken när Linnea tackade nej.
Nu jobbade de på ett nytt projekt, och Erik gick helt upp i det.
* * *
Linnea, du kanske måste stanna lite ikväll, sa han en dag. Jag behöver dina beräkningar.
Tyvärr, men ikväll ska jag till mamma, svarade Linnea och skakade på huvudet. Det är viktigt för mig. Jag kommer in tidigt i morgon och fixar det då.
Okej, nickade Erik. Vi säger så.
Innerst inne retade det honom. Hur kunde hon prioritera något annat än projektet just nu?
Är din mamma sjuk, eller? frågade han.
Ja, lite så, mumlade Linnea och sänkte blicken.
Jag förstår, nickade Erik. Självklart fick hon gå om hennes mamma var sjuk.
Men senare fick Erik höra av kollegorna att Linneas mamma egentligen inte var sjuk. I själva verket hade Linnea bara hittat på en ursäkt för att slippa stanna.
Vadå? Skulle hon inte hem till sin mamma? frågade Erik förvånat när kollegan Sara berättade.
Jo, men hon åker inte ensam hon åker med sin nya kille, sa Sara. Hon gick tvärs över rummet till fönstret och vinkade åt Erik att komma.
Han ställde sig bredvid. Utanför såg de Linnea som möttes av en man utanför kontoret. De tog varandra i handen och gick till hans bil, satte sig och körde iväg.
I det ögonblicket sköljde en stark svartsjuka över Erik. Inte bara en stickande känsla utan hela kroppen.
Herregud! Hon har verkligen gått vidare! snurrade det i hans huvud.
Nåväl… sa han och försökte låta oberörd. Vi slutar klockan 18 då får alla gå hem och göra vad de vill.
Han satte sig vid sitt skrivbord och försökte arbeta, men det gick inte alls att fokusera.
* * *
Dag blev till vecka, och Erik blev allt mer nervös. Han förstod inte riktigt vad som hände med honom.
Först var det bara ett litet obehag så fort Linnea sa något eller skickade ett meddelande, dunkade hans hjärta snabbare. Precis som när han var nykär i Emma en gång.
Kan jag ha blivit förälskad?, tänkte Erik. Och den tanken var både skrämmande och löjeväckande. Han tvingade bort känslan. Han var ju vuxen fyrtio fyllda, med familj. Han älskade sin fru. Eller det gjorde han inte längre. Inte så. Nu var det respekt, förtroende, tacksamhet. Den där stora, brinnande, dumdristiga, underbara kärleken hade försvunnit. Kanske gör den det för de flesta…
Med tiden blev obehaget värre. Han började märka att han sträckte på sig när Linnea klev in i rummet, småpratade först, frågade om hennes åsikter. Efteråt ältade han samtalet om och om igen som om det fanns en dold mening i varje blick.
En dag slog en tanke honom:
Vad hade hänt om jag hade träffat henne innan barnen kom?
Tanken slog till som ett blixtnedslag.
Han insåg ja! Han skulle ha lämnat allt. Inte direkt, men steg för steg. Hittat på en anledning, smugit iväg. Offrat hus, trygghet, hela invanda livet för möjligheten att vara med henne.
Skuldkänslorna kom rusande en plötslig våg som tvättade bort all självbehärskning.
Han såg på familjefotot på skrivbordet. Emma, barnen, semester på en Västkuststrand. Alla ler. Han också. Allt är bra. Så varför känns det som att han lever någon annans liv?
Erik kunde inte förstå sig själv. Varför nu? Varför just Linnea? De hade jobbat ihop i tre år, och ändå hade han aldrig känt något särskilt. Varför kunde han plötsligt inte släppa henne?
Världen inom honom rasade. Värderingar han alltid litat på började svikta. Han ville inte svika någon. Ville inte mista sin familj. Ville helst inte förstöra det han byggt upp. Men känslorna kunde han inte kontrollera.
* * *
Den morgonen vaknade han tidigt. Rummet låg i mörker, bara en smal remsa ljus trängde in bakom gardinen.
Erik låg och stirrade i taket.
Linnea fanns i hans huvud. Hela tiden. Även nu, mitt i hemmets lugn, kändes hennes närvaro som en liten tagg djupt inne.
Han tänkte på dagen innan. Hon hade gått hem tidigt igen. Och varje gång hon gick kändes det som något gick sönder i honom.
Jag håller på att förlora mig själv om jag inte gör något nu, förlorar jag allt. Inte på en gång, men steg för steg blir jag kallare, elakare, en främling för barnen, för Emma, för mig själv. Och det är för sent att vända om tillslut.
Han gick upp, tog på sig, gick ut i köket. Bryggde kaffe, lutade pannan mot fönsterrutan och såg ut över gatan. Lugnt, grått, ödsligt. Då tog han sitt beslut.
* * *
Hur? Ska du byta avdelning? Kollegorna samlades runt Erik, även Linnea var där.
Det har blivit så. De har problem i en annan avdelning, och jag ska lösa det, svarade han.
Men det är väl bara tillfälligt?
Självklart, tillfälligt, nickade Erik, fastän han visste att det där tillfälliga alltid är det mest varaktiga.
Först hade han tänkt säga upp sig helt. Men det hade varit dumt han hade gott rykte på företaget, tjänade bra med svenska kronor, och framtidsutsikterna var goda.
Så han bad om överflyttning. Bara för några månader. Han behövde bryta cirkeln, få distans till Linnea. Få varje ord, varje blick från henne att sluta snurra i hans huvud.
Han ville inte bli den som kastar bort allt för en känsla. Inte en sån som försvarar sig med jag är också bara människa. Han visste att det skulle gå över. Det skulle göra ont i början, men sedan skulle smärtan ebba ut.
På kvällen sa han till Emma:
Jag vill vara mer med dig och barnen. Inte jobba över jämnt.
Emma såg förvånad ut.
Menar du det?
Ja. Jag har missat för mycket. Med barnen. Med dig.
Hon svarade inte, men hennes leende slog an något inom honom, varmt och välbekant.
Han började ta med barnen till lekparken, hämta dem från skolan, delta i familjeaktiviteter han förr ryggat för. Han pratade med Emma om mer än vardagsbestyr om tankar och oro, om sina dagar. Han engagerade sig i hennes liv också.
Ibland undrade han: Varför har jag inte gjort detta innan? Varför har jag sett det som en börda, inte en chans att verkligen lära känna den som står mig närmast?
Han slutade inte att tänka på Linnea. Men nu kom tankarna allt mer sällan. Ibland såg han henne på jobbet och kände en svag ilning inget mer. Bara minnet av vad han valt bort och att han var tacksam för det.
* * *
Erik! Hallå, Erik!
Han hörde sitt namn ropas bakom sig på köpcentrumet, på väg mot leksaksaffären. Han vände sig om och såg Linnea.
Men Erik, var har du varit? Hela gamla teamet har undrat var du tagit vägen! Det har gått ett helt år!
Erik log. Han kände glädje över att se Linnea, men ingen smärta.
Hej Linnea. Vad roligt att träffa dig!
Hur mår du? frågade hon.
Bara bra. Nej, faktiskt riktigt bra, sa han, och han menade det.
Varför kom du aldrig tillbaka till oss? frågade hon igen. Du var den bästa chefen.
Ville ha förändring, svarade Erik kort. Och du?
Jag? Linnea log stort. Jag har gift mig. Han är en bra man. Stabil, varm. Min dotter gillar honom också.
Erik nickade. Ingen svartsjuka bara förvåning. Som att möta en gammal vän som rest bort och återvänt som någon annan.
Jag är glad för din skull, sa han ärligt.
De stod och pratade en stund om företaget, gamla kollegor, om allt som hänt. Ingen av dem föreslog att fortsätta prata över en fika. Båda förstod att det var ett avslut eller kanske starten på något nytt, men inte tillsammans.
När de skildes åt gick Erik vidare, köpte presenten och körde hem. Först då insåg han: han kände inget längre. Ingen smärta, ingen oro, ingen lust att kasta allt över ända.
Han såg framåt rödljuset, människor som skyndade över gatan, barn med föräldrar. Och för första gången på mycket länge kände han att han var där han skulle vara.
Inte i någon idealbild, ingen romantisk fantasi utan i sitt eget, verkliga, ibland svåra men ändå äkta liv.
* * *
Linnea och Emma stod bredvid varandra på löpbanden. De hade gått i samma träningsgrupp länge och brukade träffa på varandra på passen.
Hur gick ert möte? frågade Emma.
Linnea ryckte på axlarna.
Det var inget särskilt. Han önskade mig lycka till, det var allt… Så du vann, sa hon och log. Din man är en fantastisk person, la hon till.
Jag vet, svarade Emma. Och det har jag alltid vetat.
Hon log och blinkade åt sin vän.
