Dörren till den gamla lägenheten i en av Stockholms förorter öppnades nästan genast – som om värdinnan väntat på besök. I dörröppningen stod en torr gammal kvinna i åttioårsåldern med pigga, skarpa ögon.
“God morgon”, sa den unge mannen artigt med ett litet leende.
“God dag, min gosse”, nickade gumman. “Kom in, stå inte där i draget. Är du från socialen eller något annat ställe?”
“Nej, farmor. Jag representerar ett företag som arbetar med vattenreningssystem. Vi installerar nya apparater. Med dem blir kranvattnet rent som källvatten – precis som förr i tiden, när man kunde dricka direkt från floden utan att vara orolig.”
“Jäklar!” Gumman höjde ögonbrynen. “Så du är en vattenrenare, du som gör flodvattnet rent? Det är ett fint arbete. Stig på.”
Killen torkade omsorgsfullt fötterna på den slitna dörrmattan och klev in.
“Behöver jag ta av mig skorna?” frågade han och tittade på det nysopade linoleumgolvet.
“Nej då, oroa dig inte, min dotter skurar golven. Hon är ung ännu, men jag är en gammal käring. Städning orkar jag inte längre.”
“Åh, så prata inte, farmor! Ni är pigg som en ärta! Till och med med rosiga kinder!” sa killen med sin vanliga, falska artighet. “Var är köket? Jag vill visa produkten.”
“Åh, du smickrar, men det är trevligt. Jag har inte sett mig själv i en spegel på tio år – dottern hänger dem så högt att jag inte ens ser min hjässa. Kom, så visar jag dig ditt äventyr.”
Köket var litet men snyggt. Vattenkokaren glänste, på fönsterbrädet stod några pelargoner och en tallrik med mynta. Gumman satte sig, medan killen började arbeta: skruvade loss, satte fast, hällde vatten i små burkar, visade filtren och kommenterade glatt skillnaden mellan “smutsigt” och “rent” vatten.
“Jag köper din filter, sa gumman plötsligt. “Men först ska vi dricka lite te. Det är inte gott att dricka ensam, men med sällskap blir det som honung. Fem minuter bara.”
Killen tvekade men nickade. Gumman kokade upp det rena vattnet och drog upp teet – doftande, kryddigt, med underliga smaktoner.
“Har du familj, min gosse?” frågade hon och hällde upp.
“Nej, jag är ungkarl.”
“Det är bäst så. För tidigt för barn än. Tycker du om teet?”
“Jättegott. Var köper ni sådant? Jag skulle vilja ha det själv.”
“Alvorna ger mig det på min födelsedag”, svarade gumman med ett leende.
Killen fnös. Han bestämde sig för att skämta tillbaka:
“Och ni då, varför öppnar ni dörren för främlingar? Det är farliga tider – bedragare finns det gott om.”
“Vad skulle jag vara rädd för, min vän? Jag har överlevt mitt. När man är så gammal som jag är det dags att skrämma andra, inte vara rädd själv. Särskilt för sådana som du.”
I samma stund kände killen en underlig lätthet i huvudet. Och… plötsligt började han prata:
“Vem behöver egentligen det här vattnet? Jag köper dessa filter för tio kronor och säljer dem för femtio. Ibland färgar jag till och med vattnet lite för extra effekt. Då betalar de mer. Så här går jag runt hos gamla tanter och lurar dem…”
Han förstod inte själv hur orden kom.
“Se där”, nickade gumman. “Tetet, som jag sa, är magiskt. Alvorna plockar det. Den som dricker det kan inte ljuga.”
Killen hoppade upp.
“Va i… vad har ni gjort?!”
“Inget särskilt. Du sa ju själv att du renar vatten. Nu blir du en riktig vattenande. Vår näck har för mycket att göra – han klarar inte allt själv. Så nu får du hjälpa honom: rena vatten, mata fiskarna, håll efter algerna. Om tio år kanske du får tillbaka din mänskliga gestalt. Tills dess – välkommen till vattnets värld.”
Killen hann inte ens skrika innan han började förvandlas – först till en droppe, sedan till dimma, sedan till ett lätt moln som snabbt samlades till en silverglänsande ström och plaskade ner i en kopparbalong.
“Så där ja”, sa gumman och hällde ut vattnet i diskhon. “Där fick pojken ett jobb. Drömmar går i uppfyllelelse. Den där killen som kom för att byta elmätare dirigerar nu blixtarna över himlen. Luftens element. Och du – vattnets. Ni kan träffas.”
Hon ställdte ifrån sig tekoppen i diskhon och nynnade tyst för sig själv. Sedan tittade hon på sitt eget ansikte i den mörknade spegeln på skänken.
“Varför syns jag inte, varför syns jag inte…” härmade hon den före detta “försäljaren”.
“För att jag är äldre än alla speglar i detta hus. Trehundra år, minst. Dottern vet det, därför hänger hon dem högt – för att inte skrämma någon. Inte alla sanningar behöver man veta på morgonen. Men jag – jag lever. Och jag sköter ordning. Naturkrafterna tycker inte om oreda.”
Gumman gick fram till fönstret, tittade upp mot himlen och log igen:
“Rättvisa måste finnas. Även om man ibland måste koka den i en vattenkokare.”
