Prata med mig, Bullis
Var inte rädd, Bullis! Det är ingen fara! De skriker lite till, sen lugnar de ner sig Kanske…
Signe kramade sin trofasta vän hårdare och knep ihop ögonen. Hon borde inte vara rädd. Hon var ju stor nu. Det hade mormor Ingrid sagt. Fem år gammal är man inte liten längre. Alla behandlade henne som stor. Hon hade till och med slutat gråta när hon fick sprutor, för det var ju pinsamt. Men med Bullis, hennes nalle, fick hon vara liten igen. Han hade fått följa med från första dagen i livet. Lite klumpig, men det bästa Signe hade. För Bullis kunde man berätta vad som helst. Han sprang inte iväg och skvallrade till fröken, som hennes bästis Saga ibland gjorde. Han tittade bara med sina runda ögon och sa inget. Men förstod, det gjorde han. Och när allting kändes otäckt, som nu, så tröstade han. Han var mjuk och snäll, helt enkelt. Mamma och pappa var förstås hennes också, men när de skrek på varandra blev de liksom vassa och taggiga. Signe tänkte på sagan om Törnrosa där häcken av taggar växte mellan husen och ingen kunde komma nära varandra, fastän de försökte ropa. Hon förstod inte varför mamma och pappa bråkade. De var ju vuxna, och vuxna skulle väl kunna prata med varandra? Så sa mormor Ingrid. Eller var bråka vuxnas sätt att bli riktigt ledsna på, så som det ibland blev för barn? Signe hade bara känt småsorger, men nu visste hon att det fanns stora, riktigt farliga sådana. Om små sår kunde få henne att tappa suget på glass och bara vilja gråta, hur var det då med de stora?
Signe öppnade försiktigt ögonen igen och lyssnade. Nu var det tyst. Det betydde att mamma gråtit färdigt i badrummet och pappa var kvar i köket, arg. Dags för Signe. Hon reste sig från golvet bakom sängen, där hon gömt sig, och suckade. Rummet som mamma hjälpt henne att välja var så fint; rosa överkast, vit säng, klädskåp fullt med hennes bästa klänningar. Leksakshyllorna svämmade nästan över. Man ville verkligen aldrig lämna det här lilla rummet. Särskilt nu när det var så tyst. Men Bullis stirrade på henne och Signe snörvlade:
Jag förstår! Jag går nu. Du väntar här.
Hon la nallen på kudden och gick ut. Först till mamma. Det var alltid svårast. Badrumsdörren var stängd, precis som alltid då. Signe knackade försiktigt.
Mamma?
Vad är det?
Får jag komma in?
Mamma öppnade och satt, som alltid, på badkarskanten.
Vad är det gumman? Måste du på toa?
Nej. Jag ville bara vara hos dig. Signe drog efter andan och vågade sig in. Hon tyckte inte om det här, för mamma skulle börja gråta mer, krama henne hårt, försäkra att allt skulle ordna sig. Och hon skulle också gråta inte mest för att hon tyckte synd om mamma, utan för att hon visste att det kanske inte blev bra. Inte riktigt. Som Saga sa “Det är kul ett litet tag, sen blir det bråk igen”.
Signe torkade tårarna och såg på mamma.
Men varför?
Vad då varför, lillhjärtat?
Varför skriker ni på varandra? Om ni inte tycker om varandra längre, kanske ni borde hålla er undan? Det sa mormor Ingrid när jag och Saga bråkade. Om ni inte är nära, blir det inget bråk.
Mamma Helena stelnade och såg på sin dotter. Att Signe märkt något av deras bråk hade hon inte trott. Barn skulle väl inte förstå?
Signe… Vad menar du? Jag älskar ju pappa
Du ljuger mamma.
Signe!
Om du älskade honom skulle du inte skrika så. Du skriker inte på mig!
Helena visste inte vad hon skulle säga. Hur förklarar man för ett barn att vuxenkärlek är komplicerad? Att skrik inte alltid betyder hat, eller… kanske gör det? Så enkelt: varför? Vad skulle hon svara?
Man ska tänka efter hur man är mot andra. Så säger mormor Ingrid! Signe torkade mammans kinder från salta tårar.
Brukar mormor Ingrid säga så? Helena sneglade leende genom tårarna.
Ja! Och det stämmer. Jag och Saga bråkar mindre nu. Bara när hon skvallrar för fröken Karin.
Du har blivit så stor… Helena kramade om dottern.
Nej, mamma, jag är liten. Om jag var stor, viskade Signe, då skulle jag inte vara så rädd.
Vad är du rädd för? Mammas panna rynkades.
Att nästa gång ni skriker, så går någon av er. Till någonstans där det är tyst. Man kan ju inte vara där det är dåligt? Visst tycker du inte om det, mamma?
Nej… Men menar du att vi skulle lämna dig? Är du rädd att vi går ifrån dig?
Ja… Tårarna bubblade upp. Då är det bara Bullis kvar. Och tänk om han försvinner igen? Som när han fastnade i taxin? Vem tar hand om mig då? Jag har frågat mormor Ingrid, men hon är för gammal för att vara mamma åt mig!
Signe! Min älskling, sluta! Jag kommer aldrig gå ifrån dig! Du är mitt barn!
Men… när ni skriker, då glömmer ni ju bort mig, eller hur?
Nej, vi glömmer inte… Helena stannade mitt i orden, för insikten träffade henne: Signe hade rätt. Ingen tänkte på henne då. Orden de slungade mot varandra i vredesmod var som piskrapp, förstörelse av allt som var mjukt mellan dem. När hade det blivit så här?
Med Göran hade hon mött i korridoren på universitetet. Hon rusade in i honom, lite klumpigt, på väg till tentan, glasögonen hans flög all världens väg.
Ursäkta! ropade hon i farten och hann precis in till provet.
Senare när hon gick därifrån, dansade hon av lättnad tentan gick ju toppen. Och där stod han igen, kisande och log.
Hej, du snabba tåg! Har du lika bråttom nu?
Han kallade henne alltid sitt tåg. “Puffar och småsurar du igen?” Den där tiden skrattade barnmorskorna åt honom när Helena låg på BB:
Puffa inte nu, mitt tåg! Tryck på!
När slutade han kalla henne så? När kom första irritationen? De första bråken?
Mamma?
Ja hjärtat?
Är ni så ledsna tillsammans? Är ni arga på varandra?
Helena snurrade de blonda lockarna på dottern. Krumelurer, precis som Göran hade.
Bara inte mitt stripiga hår på henne! brukade hon säga. Flickor ska ha lockar, annars är det ingen ordning.
Och nu, Signes veteblonda lockar och klara ögon som brackvatten i Bohuslän. Vacker, redan nu. Allt blivit som hon ville, och ändå, så mycket mer sorg. Vad var det mamma sagt en gång? Det viktigaste var att välja rätt pappa åt sitt barn. Göran hade verkligen varit precis rätt.
Men nu. Hon rös till. Vart hade alla de där värmande blickarna tagit vägen? Numera var det Signe som fick dem, inte Helena.
Var är min prinsessa? Kom, jag har köpt choklad till dig! ropade Göran när han kom hem.
Efter att ha lekt med Signe hela kvällen gick han och satte sig med hörlurar på och såg film. Helena smög runt, plockade undan, la barn. I bilen sjöng han med Signe, och svarade knappt när Helena försökte säga något. När Vinterkräksjukan slog till och Signe låg med feber, orkade hon knappt sova, och när Helena själv grät av trötthet, då röt Göran:
Sluta gråta, det hjälper ju inte! Ta dig samman! Ska du vara en sån mamma?
Och något inom Helena gick av. Hon blev som en utblåst julstjärna. Sedan dess, hur mycket dåligt hade det blivit? Glädjen fanns, där någonstans; förlovningar, bröllop, första egna lägenheten, tårtan Göran bakat (som ingen orkade äta upp för att den var så söt) och den där kvällen de satt på golvet, pengar saknades till möbler, och skålade i Pucko när Signe snusade bredvid på en luftmadrass.
Vi måste ha en dotter till, Göran insisterade. När vi fått råd om några år.
Det blev ingen mer. Läkarna sa att allt var normalt och de gav liksom bara upp. Då började tjafsen. Små pikar, som växte till gräl och blev som vassa isbitar i det lilla hemmet. Signe hade tolkat det som taggar, ja, så på pricken egentligen.
Helena tvättade ansiktet i kallt vatten. Nog nu det går inte att väga det bra mot det dåliga längre. Signe har rätt. Om sorgen får ligga kvar, blir allt värre. Då måste man göra något. Tänka, kanske gå… Hon rös vid tanken på att Göran skulle försvinna. Att Signe och hon blev själva.
Under tiden hade Signe tassat ut i köket där pappa satt lutad mot fönstret.
Pappa?
Signa! Sover du inte?
Det är ju för tidigt! Signe klättrade upp i hans knä. Ni skrek…
Förlåt.
För vad?
För att vi skrek.
Är du också arg på mamma? Hon såg honom djupt i ögonen. Varför hade hon inte sagt något tidigare? När hon och Saga bråkade fick fröken Karin dem att berätta allt, och sen fick de fundera på om det var värt att inte vara vänner.
Sa mamma att hon var arg på mig? Göran gömde näsan mot hennes blonda lockar.
Nej! Men jag ser ju.
Hur då?
När ni älskar varandra, kramas ni. Annars skriker ni.
Göran vände henne mot sig och log lite vemodigt.
Så stor du blivit!
Mamma sa samma. Hon älskar dig. Och mig.
Signe såg på pappa och såg hur något skiftade. Hans ansikte slätades ut. Hon log nöjt, hoppade ner och gick tillbaka mot Bullis.
Jag går till Bullis nu, han vill inte vara själv.
Gå du, gumman, viskade Göran och blev sittande kvar. När hade all värme försvunnit mellan dem? Från början var Helena solskenet i hans liv, ljus, varm och glad. Men så började han känna sig skygg på gränsen till arg, när allt han gjorde verkade fel. Glädjen försvann ur hennes ögon, och den där omedelbara glädjen de haft minskade, tills han slutade fråga, slutade försöka, och bara kramade om Signe istället. Han brukade ändå försöka, ibland nästan genom att starta gräl bara för att få en reaktion. Men det blev alltid värre. Som de där gångerna då Helena bröt samman av oro när Signe var sjuk, och Göran istället för stöd lät ilskan ta över.
Han mindes sin mammas ord: Ta ansvar. Fråga först vad du själv gjorde för fel. Ofta har både mannen och kvinnan del i det, men mannen har större ansvar för kvinnan följer hellre än leder, om hon inte är gjord av stål. Ge henne fria händer, hjälp till, visa henne samma ömhet som före bröllopet då blir du lycklig. Och henne lyckligast i världen.
Tack för de orden, mamma, mumlade han för sig själv och reste sig.
Signe kunde inte somna på länge. Hon låg med Bullis, ena armen runt nallen och den andra runt mammas hals, medan Helena sov trött och med en liten rynka mellan ögonbrynen. Signe smekte bort den och log lite. Hon önskade att morgondagen skulle bli en god dag. På riktigt.
Väckarklockan i form av en liten katt jamade i Signes rum, men Helena vaknade såklart ändå alldeles försent. Nu blev de sena till förskolan och jobbet. Men när hon gick ut i köket hörde hon skrammel Göran var kvar hemma? Vid spisen stod han, och på bordet, en hembakad tårta med gräddiga rosor. Helena spärrade upp ögonen och såg förvånad på honom. Hade han varit uppe hela natten för att baka?
Göran vände sig om.
Förlåt För allt. Jag har varit en usel man. Det är mitt fel, att vi tappade varandra, jag vill bli bättre, och jag vet att jag inte förtjänar en chans men kanske vill du tänka på det?
Helena mötte hans blick länge, sedan svarade hon:
Vi har båda vårt. Jag behöver tänka. På mycket.
Länge?
Sju månader till, så där…
Göran stirrade osäkert tills Helena log.
Du förstår väl…?
Då sprang Signe in med Bullis tätt till sig.
Är ni vänner nu?
Helena och Göran såg på varandra.
Oj! Varför tårta? Får man ens äta det till frukost?
Idag får man allt! skrattade Göran och kramade Helena. Släpper du in mig i ditt liv igen?
Om du släpper in mig, viskade hon tillbaka. Men smutsiga flickor får ingen tårta!
Jag går och tvättar mig! Och två bitar till mig och Bullis!
Men nallar äter väl ingen tårta, sa Helena.
Därför måste jag hjälpa honom!
Åren gick. Helena gick genom parken med barnvagnen, på väg till skolan där Signe nu gick. Lillen Max vaknade och gnällde, men Göran kramade henne i ryggen.
Jag tar honom, ni går i förväg till skolan.
I parken tänkte Helena på allt som hänt: deras paus när hon bodde med Signe hos sina föräldrar, deras försoning, svärmors bortgång, Max födelse, Signe på första skolavslutningen, all oro och glädje. Och över allt, hur Bullis, nallen, nu satt i Max vagn för med det bästa delar man med dem man älskar.
Signe gick bakom sin familj, styrde vagnen och viskade till sin vän:
Tror du, Bullis, att allt har blivit bra nu?
Och Bullis teg, men Signe tyckte att hon hörde svaret.
