Prata med mig, Mumsbit
Var inte rädd, Mumsbit! Allt är okej! De kommer skrika lite till, sen lugnar de sig… Hoppas jag.
Lovisa höll sin nalle ännu hårdare mot bröstet och knep ihop ögonen. Hon fick inte vara rädd. Hon var ju faktiskt stor nu. Så hade mormor Siv sagt. Om man fyllt fem, då är man redan stor. Alla såg henne som stor nu. Hon grät inte ens längre när hon fick sprutor. Pinsamt ju! Bara med Mumsbit vågade hon vara liten ibland. Han hade sett henne i alla former. Mumsbit hade mamma gett henne när Lovisa kom till världen. En tokig liten björn med sneda ben, gullig och hennes allra bästa vän. Honom kunde hon berätta allt för. Han sprang inte till någon fröken som Tilde gjorde och skvallrade. Han tittade bara på henne med sina runda ögon och teg. Men förstod ändå allt. När det blev läskigt, som nu, kunde han till och med trösta. Det var tryggt att ha honom. Han var mjuk och så, så hemma. Mamma och pappa var också hennes egna. Men när de skrek på varandra blev de vassa, nästan som om taggiga buskar växte fram i hela huset på ett ögonblick, precis som i sagan om Törnrosa. Då kunde ingen komma nära. Bara skrika utan att nå fram. Hon förstod inte varför de bråkade vuxna borde ju hitta sätt att prata med varandra. Det brukar mormor Siv säga. Språk, liksom vilket minns inte Lovisa, men något språk var det. Kanske hade de inte småbekymmer utan riktiga, stora sårade känslor? Sådana hon bara börjat förstå existerade, nu när hon växt upp. De måste vara riktigt skrämmande, de där vuxenkänslorna. För Lovisas små problem med Tilde kunde vara jobbiga, så hon ville inte ens ha glass, bara gråta; så hur var då stora sår? Förmodligen mycket värre.
Hon öppnade ögonen och lyssnade. Tystnad. Det betydde att mamma gått till badrummet för att gråta, och pappa satt arg i köket och väntade. Dags för henne. Lovisa reste sig från golvet bakom sängen där hon suttit hela tiden och drog efter andan. Hon hade fått det fint, sitt rum. Mamma valde tapeter och möbler noga, frågade Lovisa vad hon ville ha. Vit säng med rosa täcke, ett fint skåp för alla kläder, hyllor för leksaker så många att hon ibland glömde vilka hon hade. Hon ville inte lämna det här rummet. Här var det tryggt, nästan lugnt nu när det blivit tyst. Men Mumsbit såg på henne. Lovisa snörvlade:
Jag vet! Nu, det är nu. Sitt kvar här, jag klarar det själv.
Hon satte nallen på kudden och gick ut. Först till mamma det var alltid svårast. Badrumsdörren var stängd som vanligt. Hon knackade försiktigt:
Mamma?
Ja?
Får jag komma in?
Dörren öppnades och där satt mamma på badkarskanten, tårar i ögonen.
Vill du på toaletten?
Nej… bara vara med dig. Lovisa andades in ordentligt och klev över tröskeln. Hon avskydde det som skulle komma. Mamma skulle gråta, krama henne hårt och lova att allt skulle bli bra. Och Lovisa skulle också gråta. Inte för att hon tyckte synd om mamma, utan för hon visste att det där med att allt skulle bli bra… det stämde inte. Det brukade alltid bli mycket taggar, och bara ibland lite bra. Precis som Tilde sagt: bra bara en kort stund och sen var det dåligt igen.
Lovisa torkade ögonen och såg på mamma.
Varför?
Vad, älskling?
Varför skriker ni jämt? Om ni inte älskar varandra, borde ni hålla er ifrån varandra? Så sa mormor Siv när jag och Tilde var osams om vi är ifrån varandra, bråkar vi mindre.
Mamma Sofia frös till vid Lovisas ord. Lovisa hade aldrig pratat om bråken förut. Sofia hade trott att bråken gick förbi Lovisa hon var ju så liten. Vad kunde hon förstå?
Lovisa, vad… varför säger du så? Jag älskar ju pappa…
Du ljuger, mamma.
Lovisa!
Om du älskade honom skulle du inte skrika så. Du skriker ju inte på mig?
Sofia blev tom inombords. Hur förklarar man för ett barn att allt är mer komplicerat? Att skrik inte alltid betyder hat… eller gör det kanske det? En så enkel fråga varför?
Ibland måste man tänka på sitt eget beteende. Så! Lovisa drog handflatorna över mammas kinder och torkade bort salta tårar.
Det där säger mormor Siv också? Sofia försökte le genom tårarna.
Ja! Och hon har rätt. Jag och Tilde blev vänner igen. Nu bråkar vi mindre. Bara när hon skvallrar för fröken Ylva.
Så stor du blivit… Sofia kramade om sin dotter.
Nej, mamma, jag är fortfarande liten. Om jag var stor Lovisa lutade sig bort och viskade, skulle jag inte vara så rädd.
Vad är du rädd för? Sofia rynkade pannan.
Att ni nästa gång bråkar och sticker.
Sticka vart då?
Någonstans där det är tyst. Man kan väl inte vara där det är dåligt hela tiden? Du mår väl också dåligt, mamma?
Dåligt… Men Lovisa, tror du vi lämnar dig? Är det det du är rädd för?
Ja… Lovisa började storgråta. Då är bara Mumsbit kvar. Om han försvinner igen, som i taxin… Då är jag helt ensam! Jag frågade mormor Siv men hon sa att hon var för gammal för att vara mamma!
Lovisa! Lilla vän, sluta! Jag skulle aldrig lämna dig. Hur skulle jag kunna det? Du är ju mitt barn!
Och? När ni bråkar, tänker ni på mig då?
Vi tänker på dig… Sofia stannade mitt i meningen. Hennes dotter hade rätt. Just i de där stunderna tänkte hon inte på någon. Bara besvikelsen och ilskan fanns kvar, ord som piskade sår. När började hon säga sådana saker?
Sofia mindes när hon mötte Erik på universitetet. Hon rusade mot examensen och råkade välta omkull en lång, hopplöst ostadig kille. Hans glasögon åkte av och gick sönder. Hon hann bara snyfta till.
Förlåt! ropade hon och kastade sig in i salen.
Hon klarade provet galant och trallade ut sen. Nu väntade sommarlov och havet.
Han stod därute, kisade närsynt mot henne:
Hej, snabbjärnvägen! Skallar du runt enligt tidtabell nu också?
Han kallade henne alltid för sitt tåg “mitt lilla tåget”. Särskilt när hon surade.
Du pustar så roligt! Går inte att bli arg!
Alla sköterskor skrattade när han skrek i förlossningen:
Pusta inte, Loket! Krysta!
När slutade han säga så? När började han skälla på henne i gräl? När började de ens gräla så?
Mamma?
Ja, gumman?
Har ni gjort varandra illa?
Sofia fann sig snudda dotterns lockar, så gyllene allting pappa, allt hon hoppats när hon bar henne.
Bara inte mitt tunna hår, snälla, flickor ska ha lockar…
Struntprat! Du har fint hår!
Nej du, det är bara tack vare bra frisör och klippning. Tänk om hon får din kalufs och mina ögon då svimmar nog pojkarna!
Allt blev precis som hon önskat. Hon ler igen. Mamma brukade säga att det viktigaste var att välja rätt pappa Erik var verkligen rätt far, han satte Lovisa högst i världen. Det var det… Lovisa, inte hon själv. Sofia rös till är det avundsjuka mot sitt eget barn? Hon skämdes, precis som Lovisa sagt.
Hon såg Erik komma hem, tryckte Sofia åt sidan i hallen för att nå Lovisa först:
Var är min prinsessa! Här är du! Jag har köpt din favoritchoklad!
Hur han, när han lekt klart, satte på en film med hörlurar, medan Sofia plockade, tvättade och nattade Lovisa. Hur han sjöng fjantiga sånger i bilen för Lovisa, men inte hörde när Sofia pratade. Ibland skällde han till och med, när Lovisa var sjuk.
Första gången var för två år sen. Lovisa fick hög feber och Sofia slumrade knappt på hela natten, försökte få ner detta hemska. Doktorn sa allt skulle gå väl, men hon var skräckslagen. Så på kvällen grät hon av hjälplöshet. Och Erik skrek:
Vad gråter du för? Tror du hon blir friskare av det? Skärp dig! Vad är du för mamma!
Hon slutade gråta. Inte för att hon lugnade sig, utan för något gick sönder inuti, och hon blev livrädd. Världen bleknade, blev grå. Hon höll sin panna mot Lovisas och märkte knappt att hon blivit svalare. Lovisa blev frisk, men känslan glömde Sofia aldrig. Sårad? Ja…
Lovisa såg på sin mamma som var tyst, tänkte på något. Men nu grät hon inte längre dags för pappa.
Jag kommer snart.
Lovisa smet ur famnen och gick ut.
Gråt inte mer, okej?
Sofia svarade inte, satt bara tyst och bläddrade igenom deras liv, dag för dag. Hade det blivit så mycket dåligt? Fanns det något vackert kvar?
Jo. Deras tid innan bröllopet. Hur Erik såg på henne i början ögonen bakom glasögonen mörknade när hon såg på honom.
Du tittar så konstigt på mig…
Du är så vacker! Men jag förstår inte…
Vadå?
Varför du valde mig?
Men du är ju toppen! Hon försökte skämta, men blev ändå allvarlig. Du är bäst.
Ljuset tändes igen i hans blick, och hon log mot honom. Så enkelt. Varför hittar hon inte orden längre?
Lovisas födelse, första steget, första ordet, första semestern. Den gången Sofia fick sin första stora order efter föräldraledigheten Erik, glad, bakade tårta (fast usel, men hon tvingade i sig ändå). Och så den kvällen de firade nya lägenheten, sittandes på golvet, inga pengar till möbler, Lovisa snusande på luftmadrass.
Vi måste ha en till flicka! Erik, korkade ur glaset och kramade om henne.
En till?
Ja, stannar du vid ett barn?
Jag vet inte…
Det vet jag! Men när vi har råd med hus och fler rum, då blir det lillasyster.
Någon lillasyster blev det aldrig. Det blev svårare. Det var inte fel hos någon av dem, sa alla läkare. Först oroade hon sig, sen lät hon det bero. Om det var meningen, så… Problem samlades som en snöboll. Smågräl först, nu bara tunga ord som fyllde varje hörn. Sofia hade blivit förvånad om Lovisa sagt att det är taggar, långa ända in i hjärtat.
Sofia sköljde ansiktet i kallvatten. Nog nu. Gott och ont, det går aldrig att väga. Lovisa hade rätt. Om bara sårad känsla styr, går det inte. Man måste försonas eller gå isär. Hon försökte föreställa sig ett liv utan Erik han skulle inte komma hem, inte lyfta Lovisa… Sofia ryste.
Lovisa tassade ut i köket, öppnade dörren. Pappa satt på stolen, vänd mot fönstret.
Pappa?
Lova! Du borde sova.
Det är ju tidigt! Lovisa klättrade upp i hans knä. Ni skrek…
Förlåt.
Varför?
Att vi skrek?
Mm.
Jag vet inte. Så blev det.
Är du också arg på mamma? Hon tittade honom noga i ansiktet. Hon borde sagt något tidigare. Istället satt hon bara med Mumsbit. Dumt! När hon och Tilde bråkade, blev de kallade av fröken och fick säga allt. Sen frågade fröken, är det bra att inte längre vara vänner?
Har mamma sagt att hon är arg på mig? Erik borrade näsan i Lovisas lockar.
Nej, det vet jag ändå.
Hur?
När ni tycker om varandra, kramar ni. När ni är arga, skriker ni. Så?
Erik betraktade sin dotter.
Du är så stor nu!
Det sa mamma också.
Vad sa hon mer?
Att hon älskar både dig och mig.
Lovisa såg hur pappas ansikte mjuknade och blev snällt, ögonen blev inte arga. När hon var nöjd klättrade hon ner.
Går till Mumsbit nu, han är rädd ensam.
Gör det! Erik såg efter henne, djupt försjunken. När började bråken egentligen? Allting bara blev så. Först Lovisas födelse, sen blev Sofia avig, som om hon drog sig undan. Det var förståeligt med allt ansvar, men ändå, vart tog värmen vägen? Hon brukade vara som vårsol, snäll och mild. Nu… Han rös. Sofia hade tappat mildheten. Hon diskuterade vardagssaker med irritation först, ilska senare. Han kände sig alltid skyldig, som om allt gjordes fel. Hennes leende, som han brukat längta efter, var borta. Hon log inte ens när han kysste henne. Inte ville han prata mer. Hellre tog han Lovisa på armen och gick. Det var fel, visste han, men han kunde inte annat. Varje gång han såg att Sofia sårades, försökte han laga, men tappade ändå tålamodet när responsen uteblev.
Han mindes tydligt när hon grät med Lovisa med feber. Han kände sig så maktlös. Och efter att han skällt, hatade han sig själv. Ville be om ursäkt, men hennes blick var så fjärran, allting var redan förlorat. Orden de sagt var nu en mur. Ilsken på sig själv undvek han henne ännu mer, rädd att såra. Lovisa blev frisk, men relationen blev aldrig som förr. De bodde ihop som främlingar, bara Lovisa höll dem kvar. I ett gräl hade han råkat säga:
Det enda som håller oss ihop är Lovisa. Om inte hon fanns…
Han såg hur Sofia förvånades, men sen blev helt kall och tyst. Hon gick, och sen dess var samtalen om Lovisa allt de sa. Sofia var där, men ändå inte där. Han försökte provocera fram en reaktion, men nej. Sofia svarade ilsket, men slöt sig snabbt. Försökte han leta efter sin gamla mjuka Sofia, så hittade han henne inte längre. Eller såg han förbi henne?
Erik suckade och steg upp. Lägenheten var tyst. Vattnet i badrummet slutade rinna tecken på att Sofia nattade Lovisa. Han blickade ut över grannhuset, där lamporna tändes och släcktes en efter en. Han tänkte bakom varje litet fönster finns ett liv. Gott eller ont, men ett riktigt liv. Hur skulle hans bli om Sofia gick och tog Lovisa med sig? Kvar fanns bara ett tomt, ekande skal. Inget skulle finnas kvar, för allt meningsfullt fanns i de där gröna ögonen hans familj. Han mindes sin mammas ord när han var tonåring och orolig för livet:
Ta ansvar, pojk, det uppskattar alla kvinnor.
Hur då?
Även om det är hennes fel, tänk: vad kunde jag ha gjort annorlunda? Det finns stunder där mannen faktiskt inte kan lastas, men i familjelivet har män ändå större ansvar.
Varför?
För att. Kvinnan leder sällan. Bara väldigt starka kvinnor. Oftast följer hon. Trivs hon, så trivs du. Och minns en kvinna är ingen maskin, även om det kan verka så ibland. Glöm aldrig: fria händer för din fru en timme om dagen din lycka är garanterad.
Hur då?
Före vigseln är hon viktigast på jorden, efteråt blir hon vardag. Om du fortsätter vara lika varsam efteråt, då finns det inget pris på dig.
Men mamma, varför pratar du så mycket om frun och familjen, jag ska väl inte gifta mig än?
Kanske, men alla flickor blir någon gång någons fru eller älskade. Du kanske tackar mig för detta en dag.
Erik skrattade till, rös och mumlade:
Tack, mamma…
Han stod så en stund, sen vände han sig om och öppnade kylskåpet.
Lovisa kunde inte alls somna. Hon höll ena armen om Mumsbit, den andra om mammans hals Sofia hade redan somnat. Mammas ansikte såg trött och ledset ut. Lovisa smekte den rynka mellan ögonbrynen, den brukade inte finnas där. Mamma suckade i sömnen. Lovisa kramade henne och slöt ögonen. Kanske blir morgondagen snäll. Hon hade hört mamma säga det, men ändå blev dagen ofta inte snäll. Hon knep ihop ögonen och önskade något tyst.
Sofia hörde inte ens väckarklockan den stod ju i Lovisas rum. Hon hoppade upp, tittade på den roliga lilla kattklockan, gav ifrån sig ett “oj”. De var sena till förskolan. Och till jobbet med, troligen. Lyckligtvis inget viktigt möte tur. Långt inifrån köket klirrade det av sked mot mugg. Sofia lyfte på ögonbrynen är Erik kvar? Konstigt. Försiktigt smög hon, för att inte väcka Lovisa, till badrummet. Kanske går han innan hon är klar, då behöver de inte prata och kvällen är långt borta. Men nej. I köket stod Erik vid spisen där kaffet snart kokade.
Hej… han vände sig om och han hade inte sovit i natt, de röda ögonen skvallrade om det.
Hon skulle svara, men stelnade när hon såg tårtan på bordet. Med fula smörrosor, definitivt hemmagjord. Vad är det här? Han måste ha hållit på hela natten och letat upp alla bakningsredskap hon gömt bort.
Hon såg på Erik, och han gick långsamt mot henne.
Förlåt. Förlåt för allt. Jag är världens sämsta make. Det är mitt fel alltihop. Att jag glömt dig, gett dig skulden. Du och Lovisa är det bästa i mitt liv. Och utan dig, hade det ju inte ens funnits någon Lovisa. Jag vet att allt inte kan bli helt, men… kan du inte bara försöka tänka på oss?
Sofia stirrade på sin man, sökte meningen i allt, och steg sedan ett steg fram och lade en hand över hans mun.
Vi är båda skyldiga. Du har rätt jag måste tänka. Ordentligt. Långt om länge och om mycket.
Kommer det ta lång tid?
Drygt sju månader.
Erik flackade med blicken, fattade inte riktigt.
Vad stirrar du på? Ja, du förstod rätt.
Erik försökte smälta det Sofia sagt, när Lovisa kom in, gnuggade ögonen och höll Mumsbit mot bröstet.
Har ni blivit vänner igen?
De tittade på varandra.
Varför tårta? Får man äta det till frukost?
Idag får man allt! Erik kramade Sofia och viskade: Jag älskar dig. Ge mig en chans.
Och du mig, viskade Sofia tillbaka, vände sig till Lovisa: Orena flickor får ingen tårta…
Springer och tvättar mig! flinade Lovisa, satte Mumsbit på stolen och ropade: Vi vill ha två bitar! Till mig och Mumsbit.
Björnar äter inte tårta.
Vad har de mig till då? Får väl hjälpa honom!
Flera år senare promenerar Sofia med barnvagnen längs stigen till skolan för att hämta Lovisa. Lilla Calle vaknar i vagnen och gnäller, lagom för att få mammas uppmärksamhet. Sofia böjer sig fram, men blir innesluten av två varma, trygga armar bakifrån.
Jag tar honom, säger Erik och lyfter sonen, Vi väntar på er här.
Sofia småler och skyndar vidare. Imorgon börjar Lovisas lov. Biljetterna är köpta, väskorna packade, snart får Calle se havet för första gången. Hon minns de senaste tre åren hur lång väg allt varit. Alla försök att hitta varandra, hennes tvåmånaders paus hemma hos föräldrarna, försoningen tack vare Siv, Eriks mamma, och svärmormoderns bortgång efter en tuff period. Calles födelse. Hans första steg, första tand, första ord…
Sofia ler. Första ordet blev inte “mamma” utan “pappa”. Erik gick stolt, skrattade åt henne och blinkade till sonen:
Bra val, grabben. “Pappa”!
Lovisa, första skoldagen så högtidlig och lite rädd. Ett tag blev föräldrarna nervösa när hon blev lika blek som sitt hårband, men hon klarade sig, släppte inte blicken när hon gick in bakom läraren.
Mamma!
Lovisa! Sofia lyfte henne. Hur har det gått?
Bäst! Fröken Irina sa att bara två tjejer är perfekta jag och Tilde.
Duktig du är! Sofia kramade om henne.
Var är pappa? Och Calle?
De väntar på oss i parken.
Och Mumsbit?
Han sitter i vagnen vart skulle vi annars gå utan honom?
Lovisa pustade. Hon hade gett sin älskade nalle till Calle. Man ska ju dela det bästa med den man älskar mest. Men hon saknade honom ändå, även om hon låtsades vi andra hållit honom borta. Det där kunde hon i alla fall erkänna för mamma.
Medan mamma, pappa och Calle plockade, och alla pratade högt framför henne, böjde Lovisa sig fram och viskade till sin vän i vagnen:
Tror du… att allt blir bra nu?
Mumsbit såg på henne med sina runda, tysta ögon. Och Lovisa kände ändå svaret inuti.
