Pojken vaknade av sin mammas jämrande
Pojken slog upp ögonen, väckta av dovt jämrande från mammas sovrum. Han smög fram till hennes säng.
Mamma, har du ont?
Elisabet, kan du hämta lite vatten?
Självklart! utbrast han och skyndade mot köket.
En minut senare var han tillbaka med ett helt glas i handen:
Varsågod, mamma, drick!
Plötsligt hördes det knackningar på dörren.
Öppna, min skatt! Det är säkert mormor Ingrid som kommer.
Grannen steg in, hållande en rejäl kopp i handen.
Hur är det med dig, Karin? hon kände på pannan. Oj, du är brännhet! Jag tog med lite varm mjölk med smör, det ska göra susen.
Jag har redan tagit medicin.
Du skulle behöva sjukhus, vet du. Där får man åtminstone mat. Men ditt kylskåp ser ut som Falkenberg på söndagar helt tomt!
Tant Ingrid, jag har redan gjort av med sista kronan på medicin, sa den sjuka, tårögd. Ingenting hjälper.
Ligg in dig, vetja.
Men vem ska ta hand om Elisabet då?
Ja, och vem ska ta hand om honom om du dör? Du är inte ens trettio, har ingen make, inga pengar men dåligt samvete, det har du! Ingrid kliade henne på huvudet. Jaja, gråt inte mer.
Tant Ingrid, vad ska jag göra?
Nu ringer jag doktorn, sa hon bestämt och halade upp mobilen.
Strax hade Ingrid fått tag på vårdcentralen.
De sa att de kommer idag. När de dyker upp, skicka över Elisabet till mig.
Ingrid gick ut i hallen, pojken tassade efter.
Mormor Ingrid, kommer mamma dö?
Det vet vi inte. Be till Gud att han hjälper er, även om din mamma är för skeptisk för det.
Farfar Gud kan hjälpa? Elisabets ögon glittrade av hopp.
Du får gå till kyrkan, tända ett ljus och be då hör han nog. Nu måste jag gå!
***
Pojken återvände till sin mamma, lite frånvarande.
Elisabet, du är säkert hungrig? Men vi har inget hemma. Gå och hämta två glas.
När han kom tillbaka hällde mamman upp mjölk till dem båda.
Drick, min vän.
Han drack, men blev bara hungrigare. Karin anade det på en gång. Med ansträngning reste hon sig och plockade upp plånboken från bordet.
Här är femtio kronor. Köp två piroger i kiosken och ät på vägen hem, så lagar jag något här. Skynda dig!
Hon följde honom till dörren och stödde sig mot väggen bort till köket. I kylskåpet låg bara en konservburk makrill, lite margarin, och i fönstret ett par potatis och en lök.
Dags att koka soppa…
Hon blev yr och sjönk maktlöst ner på pallen.
“Tusan också, vad är det med mig? Orkar inget längre. Halva semestern borta redan, alla pengar rök på medicin. Om jag inte kommer tillbaka till jobbet snart, hur ska jag ha råd med skolstarten till Elisabet? Han börjar ju ettan om en månad. Ingen släkt, ingen hjälp. Och framför allt denna eländiga sjukdom. Vad skulle jag inte ge för att bara åka in till vårdcentralen direkt. Och om jag blir inlagd vad händer då med Elisabet?”
Med möda började hon skala potatisen.
***
Hungern knep i magen, men Elisabets tankar var på annat håll:
“Mamma låg till sängs hela dagen igår om hon dör på riktigt? Tant Ingrid sa att man måste be farfar Gud om hjälp”, tänkte han och istället för att gå direkt till kiosken vek han av mot kyrkan.
***
“Skralt att tänka att man kommit hem från kriget för ett halvår sen. Egentligen borde jag varit död, om man ska vara ärlig. Benet är som det är, käppen får hänga med ärren struntar jag i. Vem skulle ändå vilja ha en sån som mig? Stora pensionen räcker, och krigspengarna likaså, men vad gör jag med allt ensam?”
Nils haltade mot kyrkan. Utanför satt tiggare. Han plockade upp ett gäng hundralappar och räckte över.
Be för mina fallna vänner, Rolf och Stefan!
Han klev in i kyrkan, köpte ljus, tände dem och började läsa bönen prästen lärt honom:
Herre, min Gud
Medan han korsade sig såg han sina vänner tydligt framför sig.
När han avslutat bönen stod han bara stilla med minnena.
Då ställde sig en liten spenslig pojke bredvid honom, med ett enkelt litet ljus i handen. Han såg sig omkring, osäker på vad han skulle göra. En äldre dam lutade sig fram:
Låt mig hjälpa dig lite, vännen.
Hon tände hans ljus och visade hur man korsar sig.
Och så berättar du nu för vår Herre varför du har kommit!
Elisabet stod länge och tittade på ikonen, sedan sa han:
Snälla farfar Gud, hjälp mamma bli frisk. Jag har ingen annan, bara henne. Mamma har inga pengar till medicin och snart ska jag börja skolan men jag har inte ens en ryggsäck…
Nils stod som fastfrusen och lyssnade. Plötsligt kändes hans egna bekymmer aningen futtiga.
Han ville nästan ropa ut:
“Men herregud, hur kan ingen ha hjälpt den här grabben? Köpt medicin till mamman, fixat ryggsäck åt pojken!”
Men Elisabet stod bara där och väntade på ett mirakel.
Hördu du, följ med mig! sa Nils bestämt.
Vart? pojken såg lite skraj ut för den rufsiga gubben med käpp.
Vi tar reda på vilka mediciner din mamma måste ha, och köper dem på apoteket.
Menar du det?
Farfar Gud hörde din bön och gav mig order.
På riktigt? ögonen tindrade mot ikonen.
Såklart! Vad heter du?
Elisabet.
Kalla mig farbror Nils.
***
Från lägenheten hördes röster:
Ingrid, läkaren har skrivit ut hur mycket som helst och allt är så dyrt. Jag har bara femhundra kronor kvar.
Pojken öppnade dörren med fasta steg. Rösterna tystnade. Grannen stack ut huvudet och drog efter andan när hon såg den okände mannen.
Karin, du måste se!
Mamman tittade ut, lika förskräckt.
Mamma, vilka mediciner behöver du? Vi ska gå till apoteket och köpa dem, jag och farbror Nils.
Och du är?
Det här löser sig, log mannen. Skicka med recepten nu!
Men jag har bara femhundra
Jag och Elisabet fixar pengar, sa han och lade handen på pojkens axel.
Mamma, recepten!
Karin släppte recepten. Av någon anledning kände hon att mannen med det sträva ansiktet ändå hade ett mjukt hjärta.
Karin, du vet inte vem det är! protesterade Ingrid när de gick ut.
Han är snäll, jag vet bara det!
Jaha, jag går väl då, suckade Ingrid.
***
Karin satt och väntade för första gången på länge lite distraherad från sin sjukdom.
Så slogs dörren upp, grabben rusade in med strålande ansikte:
Mamma, vi har köpt medicin till dig och massor av godsaker till fikat!
I dörröppningen stod mannen, och log så snett att han såg betydligt snällare ut.
Tack snälla ni! sa Karin och bugade lätt. Slå dig ner!
Mannen krånglade med skorna och staven, det syntes att han var nervös, och gick sedan mot köket.
Sätt dig! sa värdinnan snabbt.
Mannen roterade lite vilsen på huvudet var skulle han lägga käppen?
Låt mig ta den! la käppen inom räckhåll. Tyvärr, jag har inte mycket att bjuda på…
Mamma, vi köpte allt titta här!
Men inte skulle ni ha! suckade Karin, räknade snabbt ut att halva kassen var chips och kakor Och ett löjligt dyrt paket te. Jag sätter på vatten!
Hon skyndade till tevattnet. Kände sig nästan frisk eller så ville hon bara inte se så sjuk ut inför en främling. Som om han läste hennes tankar frågade han genast:
Karin, mår du verkligen okej nu? Du är ju alldeles blek.
Inga problem! Jag tar medicinen nu, tack!
***
De drack doftande te med sötsaker, några snabba ordväxlingar mellan alla. Då och då möttes deras blickar, och i rummet kändes en värme som kommer när ingen egentligen väntat sig trevligt sällskap. Men som vanligt tar allt trevligt slut.
Tack för idag! Nils reste sig, greppade käppen. Vila och bli frisk nu.
Jag vet inte hur jag ska tacka dig sa Karin.
Han gick mot hallen och mor och son följde efter.
Farbror Nils, kommer du tillbaka?
Självklart! När din mamma är frisk köper vi din ryggsäck ihop.
***
Nils gick. Karin diskade, röjde undan.
Titta på barn-TV du, så slumrar jag lite.
Hon lade sig och somnade djupt.
***
Två veckor gick. Sjukdomen försvann med de nya medicinerna. Karin hade till och med fått rycka in på jobbet lagom till löningen, när man verkligen behöver extra pengar. Det är redan augusti och snart dags att fixa skolgrejer till Elisabet.
En lördag reste de sig upp, åt frukost.
Elisabet, vi går till affären. Vi ska kolla vad du behöver till skolan.
Fick du ut lönen nu?
Inte än, men nästa lördag. Jag har lånat tusen spänn så vi kan handla lite basvaror idag.
De gjorde sig klara, när porttelefonen plingade.
Vem? frågade Karin.
Det är Nils
Hon hann inte säga något mer innan hennes finger tryckte nervöst på dörröppnaren.
Vem var det, mamma? undrade Elisabet.
Farbror Nils! rösten osade av glädje.
Jippie!
Nils klev in, fortfarande med käppen men nu klädd i fina byxor och skjorta, och elegant frisyr.
Farbror Nils, jag har väntat på dig! sa pojken och kastade sig i hans famn.
Jag sa ju att jag skulle komma! log han och såg på Karin. Hej på dig!
Hej, Nils!
De gick spontant över till “du”, och det kändes bara rätt.
Är ni på väg ut? Ska vi gå tillsammans?
Vart då? Karin var fortfarande lite tagen.
Elisabet börjar ju skolan snart!
Men
Jag lovade honom och såklart att jag håller det.
***
Karin hade alltid hållit i slantarna och spanat in reorna, oavsett butik. Hon hade ingen släkt eller make ja, om man inte räknar den där killen på folkhögskolan som försvann spårlöst.
Nu stod hon där bredvid en man som såg hennes son med beundran, köpte skolgrejer för fulla muggar, utan att ens titta på prislappen men ändå lyssnade på hennes åsikt.
Belamrade av påsar tog de taxi hem.
Väl hemma rusade Karin direkt till köket.
Karin, stoppade Nils henne, häng med oss ut på promenad! Vi kan äta lunch ute.
Mamma, kom nu! skrek Elisabet ivrigt.
***
På kvällen kunde Karin inte somna. Bilder av dagen flimrade förbi. Nils blick, så fylld med värme och omtanke. Hennes hjärna och hjärta hade en ovanligt högljudd diskussion:
“Han är ju inte direkt stilig, dessutom halt,” sa förnuftet.
“Helt normal, världens snällaste och ser på mig som om jag är den enda på jorden,” svarade hjärtat.
“Och han är femton år äldre än du.”
“Jaha! Och? Han är som en pappa för mitt barn.”
“Du kan säkert hitta någon ung och snygg om du vill.”
“Nej tack, jag har redan haft såna. Jag vill ha någon snäll och pålitlig.”
“Men det var ju inte den sortens man du alltid drömde om?”
“Tja, nu gör jag det!”
“Alltså har du ändrat dig jättesnabbt?”
“Det händer saker. Jag har träffat honom… Jag är kär!”
***
Tre månader senare, stod de där vid altaret i samma kyrka där Nils och Elisabet träffades första gången.
Nils höll ingen käpp längre, och Elisabet vilade ögonen på samma ikon som han pratat med då. Med hela sitt lilla hjärta mumlade han:
Tack, farfar Gud!
