Pojken vaknar av att hans mammas stön hörs i lägenheten.
Han går fram till hennes säng.
Mamma, har du ont?
Alva, kan du hämta lite vatten?
Javisst, svarar han och springer ut i köket.
En minut senare är han tillbaka med ett fullt glas:
Här, mamma, drick!
Det knackar på dörren.
Gubben, öppna! Det kanske är mormor Ingrid som kommer.
Grannen kliver in, bärandes på en stor keramikmugg.
Hur är det med dig, Malin? Grannen känner på hennes panna. Du har ju feber. Jag tog med mig varm mjölk med smör.
Jag har tagit min medicin redan.
Du behöver åka till sjukhus. Där får du bättre vård. Och ordentlig mat, inte som du har det här kylen är ju helt tom.
Moster Ingrid, jag har redan gjort av med alla mina pengar på medicin… Malins ögon fylls av tårar. Ingenting hjälper.
Ligg in på sjukhus.
Vem ska ta hand om Alva då?
Och vem ska göra det om du går bort? Du har inte ens fyllt trettio, men ändå varken man eller pengar, suckar Ingrid och stryker Malin över håret. Sluta nu, gråt inte mer.
Men, moster Ingrid, vad ska jag göra?
Jag ringer läkaren. Grannen tar upp mobilen.
Hon får tag på vårdcentralen och lyssnar noga.
De sa: inom dagen. Jag går nu så fort de kommer kan Alva hämta mig.
Hon kliver ut i hallen, pojken följer efter:
Mormor Ingrid, kommer mamma att dö?
Jag vet inte. Men du kan be Gud om hjälp, även om din mamma inte tror.
Tror du farfar Gud kan hjälpa då? hoppas Alva med stora, allvarsamma ögon.
Ja, gå till kyrkan, tänd ett ljus och be det brukar hjälpa. Nu måste jag gå.
***
Alva går tillbaka till sin mamma, tankfull.
Alva, du är väl hungrig, men vi har inget hemma. Hämta två glas ändå.
Han gör som hon säger och mamman häller upp mjölk i glasen.
Drick.
Han dricker, men blir om möjligt ännu hungrigare. Malin märker det, reser sig med möda och tar sin plånbok från bordet.
Här, femtio kronor, köp två kanelbullar och ät på vägen, så ska jag laga något så länge. Gå nu!
Hon följer honom till dörren, tar stöd mot väggen och går mot köket. I kylen finns bara en billig burk sill, lite margarin, och på fönsterbrädan ett par potatisar och en lök.
Jag får försöka göra soppa
Hon snurrar till i huvudet och sjunker ner på pallen.
Vad händer egentligen? Jag har inga krafter alls. Halva semestern har gått. Pengarna är slut. Om jag inte blir frisk kan vi inte fixa till skolan alls för Alva han börjar ju ettan om en månad. Ingen släkt, ingen att be om hjälp. Och varken jobb eller hälsa kvar. Borde gått till vårdcentralen direkt. Men hur klarar sig Alva själv om de lägger in mig?
Hon reser sig sakta och börjar skala potatis.
***
Alva är hungrig, men tankarna fladdrar:
Mamma har legat hela dagen. Tänk om hon faktiskt dör? Moster Ingrid sa att jag skulle be farfar Gud om hjälp. Han svänger av mot Gustav Vasa-kyrkan.
***
Det är sex månader sen jag kom hem från missionen i Mali. Att jag lever är ett mirakel. Men jag kan gå nu, även om jag använder käpp. Alltid är det något som värker från gamla skador, och ärren i ansiktet Äsch, ingen vill ändå gifta sig med en som mig,” tänker Niklas när han närmar sig kyrkan. “Jag ska tända ljus för grabbarna som dog för ett år sedan. Själv överlevde jag av någon oförklarlig anledning.
Han gick ut i armén för tjugo år sen. Nu är han civil, men känner sig alltid ensam och i vägen för alla. Militärpensionen räcker gott, och han har pengar sparade. Men varför ska han njuta när ingen finns att dela det med?
Utanför kyrkan står några tiggare. Niklas tar fram ett gäng hundrakronorssedlar och delar ut.
Snälla, be för mina vänner Erik och Johan som dog i Mali!
Han går in, köper ljus, tänder dem och säger sin bön, den han lärt av prästen:
Herre, min Gud…
Han korsar sig och ser sina vänner framför sig, nästan levande. När han är klar med bönen står han kvar och tänker tillbaka på allt svårt i livet.
En liten pojke, mager och blek, står bredvid med ett billigt vaxljus i handen, ser sig förvirrat omkring. En äldre kvinna kommer fram:
Kom, jag hjälper dig!
Hon tänder pojkens ljus och visar hur man korsar sig.
Och så kan du berätta för Gud varför du har kommit hit.
Alva tittar länge på altartavlan, sedan viskar han:
Hjälp min mamma, farfar Gud! Hon är sjuk, vi har inga pengar till medicin, och snart ska jag börja skolan men har inte ens en ryggsäck
Niklas betraktar pojken och alla hans egna problem krymper. Han känner bara en sak:
Hur kan det ingen, i hela Stockholm, ha hjälpt denna pojke och hans mamma?
Alva står fortfarande vid ljuset och väntar på ett mirakel.
Kom grabben, vi går! säger Niklas bestämt.
Vart ska vi? frågar Alva oroligt och ser på den läskige mannen med käpp.
Vi tar reda på vilka mediciner din mamma behöver och går till apoteket.
Menar du det på riktigt?
Farfar Gud bad mig hjälpa dig.
Verkligen? Alva tittar upp på altartavlan och ler.
Kom nu! Vad heter du?
Alva.
Du kan kalla mig farbror Niklas.
***
Från lägenheten hörs röster:
Ingrid, hon skrev ut så mycket och sa att medicinen är dyr. Hur ska vi ha råd? Jag har bara femhundra kronor kvar.
Alva öppnar dörren med bestämda steg. Pratet tystnar. Grannen skymtar ut och viskar till Malin och stirrar på Niklas:
Malin, ser du!
Malin tittar ut och fryser till.
Mamma, vilka läkemedel behöver du? Farbror Niklas och jag ska köpa dem på apoteket.
Vem är ni? frågar Malin förvånat.
Allt ordnar sig, säger Niklas milt. Ge mig recepten!
Men jag har bara femhundra kronor kvar.
Vi ordnar pengar, svarar Niklas och lägger en hand på Alvas axel.
Mamma, recepten!
Malin räcker över dem, och för första gången känner hon att mannen med de skrämmande ärren kanske ändå är godhjärtad.
Malin, vad gör du? vaknar Ingrid upp när de försvinner ut. Du känner honom ju inte alls.
Moster Ingrid, det känns som han är en god människa!
Ja, ja, Malin, jag går hem nu!
***
Malin sitter kvar, väntar otåligt på sin son och den okände mannen. För en stund glömmer hon hur dålig hon är.
Dörren rycks plötsligt upp, Alva springer in med blanka ögon:
Vi har köpt mediciner till dig, och massa gott till fika!
I dörren står Niklas och ler, så att hans ansikte ser snällare ut.
Tack så mycket! säger Malin och ber honom att komma in.
Niklas tar av sig skorna, med viss möda, och följer med in i köket.
Sätt dig ner! säger värdinnan.
Niklas ser sig osäkert omkring, letar efter en plats för sin käpp.
Jag ställer den här! Malin fixar så han lätt når käppen. Förlåt att jag inte kan bjuda på så mycket.
Vi tog med allt, jag och farbror Niklas! ropar Alva och plockar upp varor ur kassen.
Men det var ju onödigt! suckar Malin när hon ser all godis och det fina teet. Hon börjar genast värma vatten. Det känns faktiskt som om sjukdomen släppt lite eller så vill hon bara inte verka svag inför Niklas.
Hur mår du egentligen, Malin? Du ser så blek ut, frågar Niklas som om han läser hennes tankar.
Det går, tack, jag ska ta min medicin nu. Tack för allt!
***
De dricker gott te och äter sötsaker, skrattandes åt Alvas historier. Samvaron är varm och naturlig. Men allt trevligt har sitt slut.
Tack så mycket! säger Niklas, reser sig och tar sin käpp. Jag måste gå, du måste vila och bli frisk.
Verkligen tack för allt, säger Malin och följer honom till hallen.
Farbror Niklas, kommer du tillbaka? frågar Alva.
Ja visst! När din mamma är frisk, då köper vi en ny skolryggsäck tillsammans.
***
När Niklas gått städar Malin undan, diskar.
Sätt dig och se på tv, så lägger jag mig en stund, säger hon till Alva.
Hon somnar för första gången riktigt djupt.
***
Två veckor går. Malin är betydligt bättre, den dyra medicinen verkar ha hjälpt. Hon har hunnit jobba några dagar (mitt i semestern, men så blir det när det är stress i slutet av månaden och det ger extra lön). Det är redan augusti och snart dags att handla skolgrejer till Alva.
En lördag vaknar de som vanligt och äter frukost.
Alva, gör dig redo! Vi behöver kolla vad du behöver till skolan.
Har du fått pengar, mamma?
Inte än, men på fredag får jag lön. Jag lånade tusen kronor så vi kan köpa mat på vägen hem.
De ska just gå när porttelefonen ringer.
Vem är det? ropar Malin.
Det är Niklas…
Han hinner inte säga mer innan Malin trycker på portöppnaren.
Vem var det, mamma? frågar Alva och kommer ut i hallen.
Det var farbror Niklas! Malins glädje går inte att dölja.
Jippi!
Niklas kliver in lutad mot käppen, men ser helt förändrad ut. Dyrbara chinos och skjorta, en friserad frisyr.
Jag har väntat på dig, farbror Niklas! ropar Alva.
Jag har ju lovat, ler Niklas. Hej, Malin!
Hej, Niklas!
Övergången till du sker utan att de tänker på det och gör båda uppriktigt glada.
Är ni på väg? Varför inte gå tillsammans?
Men Niklas…
Alva ska ju börja skolan snart. Ett löfte är ett löfte.
***
Malin har alltid bara tittat på det allra billigaste i affären. Det har funnits ont om pengar, ingen släkt, inget stöd. Den där killen från gymnasiet försvann ju för längesen.
Men här är Niklas, som köper allt Alva behöver till skolstarten, utan att ens titta på prislappar, bara frågar vad Malin tycker.
De tar taxi hem, fyllda med påsar.
Malin går genast till köket.
Malin! stoppas hon av Niklas. Kom, vi tar en promenad, alla tre! Vi kan äta lunch någonstans.
Mamma, snälla! säger Alva.
***
Just den här natten kan Malin inte sova. Dagens bilder flimrar genom huvudet. Niklas kärleksfulla blick. Hennes huvud och hjärta resonerar:
Han är ju ful och halt, säger förnuftet.
Men han är snäll, och ser på mig med sådan värme, kontrar hjärtat.
Han är säkert femton år äldre än du.
Och? Han är ju som en pappa för Alva.
Du kan hitta någon jämnårig och snygg.
Nej tack. Jag vill ha någon snäll och trygg.
Men det var ju aldrig en sån du drömde om?
Det är det nu! Jag älskar honom!
***
Deras vigsel äger rum i Gustav Vasa-kyrkan, samma kyrka där Niklas och Alva träffades tre månader tidigare.
Niklas och Malin står framför altaret, utan käpp, och Alva ser på den heliga bilden han bad till för tre månader sen. Sedan viskar han tyst men övertygat:
Tack, farfar Gud!
