Någon skam är det, tänkte de, alla i byn har redan tagit upp sina potatisland, men vårt ser ut som en ful fläck mitt i allt det städade. Vi skulle ha gjort det själva om vi kunnat, men min artros plågar mig och mors rygg har fastnat igen.
Jesper, jag kom hit för att fråga sa pappa medan han vred sin keps i handen kan ni hjälpa oss med potatisupptagningen? Det är ju pinsamt, alla andra har fått ordning. Vi klarar det inte längre, min artros låter mig knappt röra mig och mamma har så ont i ryggen.
Jesper muttrade medan han drog på sig stövlarna:
Varför planterar ni så mycket? Ni lär väl inte gå hungriga. Idag hinner jag inte, pappa, jag ska till Växjö.
Pappa ville svara något skarpt, men viftade bara avvärjande och gick.
Ute på gården tog han högaffeln och linkade iväg mot landet.
Agnes, som spänt fast den stickade sjalen över sin onda rygg, kom efter.
Vad tror du, Olof, kommer barnen?
Han svarade bryskt:
Jo, visst. Ta en hink och börja plocka. Vi fick fem ungar, men ingen har tid att hjälpa oss gamla föräldrar. Kom igen nu, gamling vi måste få något gjort innan kvällen.
Samtidigt, hemma hos Jesper, muttrade hans fru Ellinor:
Vad är det för släkte, egentligen ni ska alltid klara er själva, ensamvargar allihop. Att inte kunna hjälpa sina egna föräldrar, det är pinsamt. Om mina föräldrar fortfarande varit i livet, hade jag kommit springande på en gång, snyftade hon.
Jesper kramade henne om axlarna:
Det blev inte bra det här. Vi bor ju nära men ses allt för sällan. Hör du, jag tar ledigt från jobbet och så ringer du de andra.
Ellinor tog fram telefonen och bläddrade i sin adressbok.
Vadå “kan inte”? Jobb? Alla har jobb, men det tar aldrig slut ändå. Ta en ledig dag. Inte ska ni låta de gamla slita ut sig medan ni latar er? Kan ni inte lämna barnen, så ta med dem! Det är nyttigare att vara ute på landet än hemma med en surfplatta i soffan. Vi väntar!
Med lite övertalning, lite gnäll, lyckades Ellinor få med sig alla.
Under tiden satte sig Olof på potatislådan för att vila.
Ja, Agnes, vi lär väl bli kvar här till snön kommer. Varför satte vi så många? Du var orolig att barnen inte skulle få tillräckligt. Och var är barnen nu? De lyfter inte ens ett finger. Förr kom hela gänget, då hade vi grävt klart innan lunch. Det var andra tider
Agnes spetsade öronen:
Hör du, Olof, det låter som om någon kommer? Gå och titta.
Olof linkade genom grinden och där möttes han av skratt och stoj. Agnes följde efter, lutad över ryggen.
Herregud! Så mycket folk. Och så både barn och barnbarn. Det här är lycka.
Jaha, pappa, var är spadarna, jordgreparna och hinkarna? beordrade Jesper.
Pappa tvingade tillbaka tårarna och ropade barskt:
Där de alltid ligger. Har du redan glömt?
Sen började det. Någon grävde, någon plockade, någon bar in potatisen under tak. Agnes skickades in för att vila.
Svärdöttrarna kavlade upp ärmarna och började förbereda fika till alla. Men Agnes kunde ändå inte ligga still, så hon petade och styrde lite var hon kom åt det måste ju vara lite ordning.
På åkern var det snart fullt av skratt.
Minns du, Jesper, när du kastade en potatis i pannan på mig när vi var små? Ta igen nu då! ropade Sören och skrattade.
Morfar Olof muttrade med glimten i ögat:
Ska ni leka nu, fast ni fyllt femtio var och en? Som småpojkar.
Till sist var potatisen uppe, blasten hopräfsad och rotfrukterna bars in. Dags för fika.
Ett långt bord dukades ute på gården. Stämningen var glad, minnena flödade.
Agnes torkade en tår i ögonvrån då och då. Fina barn, tänkte hon. Folk från byn gick förbi, stannade artigt och gratulerade. Någon blev lite sorgsen och nämnde sina barn som inte hälsat på på länge.
Då viskade Ellinor till Jesper:
Vad sa du till chefen på jobbet?
Han la armen om henne och svarade:
Jag sa som det var, att mamma och pappa behövde hjälp. De släppte mig direkt, för att ta hand om föräldrar det är en självklar sak i Sverige.
Glöm inte bort dina föräldrar bland alla vardagens måsten. De ber sällan om hjälp eller vågar kräva något, men deras glädje över att få vara tillsammans med sina barn är ovärderlig.
