Skamligt är det, tänkte jag när jag såg grannarnas välstädade trädgårdar och hur vårt lilla potatisland stack ut som en öm tå. Vi skulle ju själv ha kunnat ta hand om det, men artrosen har tagit tag i mina leder och mors rygg är värre än vanligt.
Jag kom över för att be om lite hjälp. Höll kepsen i händerna och pratade med försiktig röst med min son, Mikael.
Micke, tror du ni kan hjälpa oss med potatisupptagningen? Jag skäms, det ser förskräckligt ut när alla andra är klara. Vi hade gärna gjort det själva, men kroppen är inte med längre.
Mikael suckade och drog på sig gummistövlarna.
Men varför sätter ni så mycket potatis egentligen? Ni svälter ju inte direkt. Idag funkar det inte, pappa, jag ska in till stan.
Jag hörde att han var irriterad, men orkade inte bråka. Lämnade honom där och haltade ut på baksidan med högaffeln under armen för att göra vad som måste göras.
Anna-Lisa, frugan, slöt snabbt upp vid min sida med sin gamla stickade sjal över axlarna.
Vad tror du, Nicklas, kommer barnen?
Tror du verkligen det? Sätt igång med hinken istället och börja samla. Fem barn har vi haft, och ändå aldrig någon som kommer till undsättning när det behövs. Kom igen gamla vän, vi måste i alla fall få lite gjort innan kvällen.
Samtidigt hemma, så hörde jag att Mikaels hustru, Kerstin, föll ut:
Vad är det för fel på er? Ni gör allting själva och hjälper aldrig till hemma. Det är ju genant! Hade mina föräldrar levt skulle jag ha flugit dit på direkten…
Mikael kramade henne lätt och skakade på huvudet.
Ja, det är faktiskt inte okej. Vi bor ändå nära men ses så sällan. Vet du vad, jag tar ut en ledig dag från jobbet. Ring runt till de andra.
Så satt Kerstin med telefonen och adressboken framme.
Vadå, ni kan inte? Har ni jobb? Det har väl alla. Ta en ledig dag! Skäms ni inte? Era gamla föräldrar sliter och ni kan inte ens lyfta ett finger. Barnen inte har någon att vara hos? Ta med dem, det är bättre ute i trädgården än framför paddan. Vi ses där!
Kerstin lyckades övertala alla, både med tjat och skuld.
Medan detta pågick tog jag en paus på bänken.
Anna-Lisa, det känns som vi kommer få hålla på tills snön kommer. Varför planterade vi så mycket? Och så du alltid “Tänk om barnen inte får tillräckligt.” Men var är barnen nu? De hjälper sällan till. Minns du förut, när vi alla hjälptes åt och allt var klart innan lunch? Det var tider det.
Hon lyssnade.
Tror du inte att jag hör en bil komma? Gå och titta, snälla.
Jag haltade mot grinden och där hördes genast skratt och glada röster. Anna-Lisa stödde ryggen och reste sig för att se vad som stod på.
Men oj, så många har kommit! Både barn och barnbarn! Vilken glädje!
Pappa, var har du spadar och högafflar? Kommanderade Mikael.
Med tårar i ögonen men barsk röst svarade jag:
Där borta, som vanligt. Har ni glömt?
Sen var det igång någon grävde, någon samlade potatis i korgar, någon bar in till boden. Anna-Lisa skickades in i huset.
Tjejerna rullade upp ärmarna och började förbereda mat till hela gänget. Men Anna-Lisa låg inte still länge, utan såg till att allt gick rätt till från köksfönstret.
På åkern var det skratt och stoj.
Minns du, Micke, när du kastade en potatis i pannan på mig som liten? Varsågod tillbaka! skrattade Simon.
Jag muttrade vänligt:
Vad håller ni på med, vuxna karlar som barnungar…
Till slut var landet tömt, skalmar samlade, potatisen under tak. Dags för fika.
Alla samlades kring ett långt bord vid uthuset. Skratten ekade, gamla minnen delades.
Anna-Lisa torkade diskret bort en tår. Bra barn har vi ändå. Grannar gick förbi, vinkade glatt och berömde oss. En och annan suckade och tänkte att deras egna sällan kommer.
Kerstin lutade sig mot Mikael:
Vad sa du på jobbet egentligen?
Mikael la armen om henne.
Sa som det var: att föräldrar behöver hjälp. De släppte mig direkt, tyckte det var en självklarhet. Familjen går före allt.
Det är så lätt att glömma bort sina föräldrar i vardagsstressen. Men de ber sällan om hjälp, även om de behöver det. Och inget gör dem gladare än att ha sina barn och barnbarn nära. Jag lärde mig den dagen att det faktiskt är vi barn som tjänar mest på att hjälpa till gemenskapen och värmen kan inga pengar köpa.
