Petter växer upp i en stor familj. Hans pappa, som tycker om att ta sig en sup, hoppar mellan olika jobb, medan hans mamma sliter hårt på posten och hemma för att försörja de tre barnen.
Petter är äldst och hjälper sin mamma så gott han kan han passar småsystrarna, hämtar vatten och hugger ved. När flickorna blir äldre tar de också sitt ansvar hemma. Men då har deras pappa redan gått bort, han drack nåt farligt skit med några kompisar och dog.
Livet blir inte direkt lättare efter att pappan försvinner.
Mamman sörjer sin rastlösa make och upprepar ofta:
Han var allt en festprisse, men snäll och tyst. Han bråkade aldrig. Och även om det inte blev mycket pengar hem, så blev det ändå lite… Åh, stackars dig, Verner… Hur kunde du lämna oss så här?
Petter smiter ofta ut så snart han är klar hemma, han orkar inte lyssna på mammans klagan. Han går till byns ungdomar som samlas vid det gamla huset i utkanten. Ingen har bott där på länge, men den breda träverandan fungerar utmärkt som sittplats för gänget.
Barnen slår sig ner som små sparvar, sprätter med solrosfrön och berättar historier, både påhittade och verkliga.
Petter har aldrig råd med frön, och hans mamma köper aldrig sånt, hon vänder på varje krona. Men hans vän och granne Elvy, som alltid är snäll, bjuder honom på frön. Det sker tyst och utan att någon märker det hon smyger ner frön i hans ficka eller hand, doftande, rostade och oljiga.
Petter viskar ett tyst “tack” och äter dem med stor njutning tillsammans med de andra. Han tror ibland att Elvy sätter sig nära honom just för att få bjuda på frön. Först skäms han lite, men till sist vänjer han sig och söker själv hennes sällskap.
Men Petter klarar inte riktigt av att bara ta emot. Så han börjar gå till Elvy efter lunch när hon jobbar i trädgårdslandet. Varje gång frågar han:
Är dina föräldrar på jobbet?
Ja, de är aldrig hemma nu på dagen, svarar hon.
Petter sätter sig glatt bland landen och rensar ogräs snabbt och skickligt, småpratandes med Elvy om allt möjligt.
Elvy tackar aldrig nej till hjälpen. Hon gillar sällskap och tycker det är mycket roligare när Petter är med. När allt är klart dukar hon fram rykande te och en skål småkakor och hemgjorda kanelbullar i äppelträdgården. Petter protesterar först, men Elvy låter honom inte gå förrän han fått fika.
Kakor hemma hos Petter är sällsynta möjligtvis till jul. Därför är han djupt tacksam mot Elvy för hennes vänlighet.
Petter kämpar på i skolan, han vill inte vara sämst. Studierna är tunga för honom, men i idrotten är han bäst. Så efter nian väljer han gymnasiet på idrottslinjen. Elvy utbildar sig till undersköterska.
Som vuxna ses de sällan bara när de båda besöker byn vid högtider. Petter är inte sig lik från barndomen, han har blivit en lång och stark man. Elvy är fortfarande lika blåögd, nätt och söt som förr.
Elvy gifter sig tidigt, hennes föräldrar dog i en trafikolycka, och hon söker tröst i kärlek vill grunda egen familj för att glömma sorgen.
När Petter får höra att Elvy gift sig med Jonas, en högljudd och kaxig kille från byn, blir han förvånad. Enligt Petter passar de inte alls ihop. Men de unga bildar familj, och efter ett år får de en son.
Petter har inte bråttom med sitt eget liv. Till mammans stolthet visar han stark organisationsförmåga på jobbet, och snart blir han chef för idrottshallen i stan.
Petters systrar har också flyttat till stan, bildat familj och har det bra. Men Elvys äktenskap går inte bra.
Vet du hur hon har det nu? berättar Petters mamma för honom. Elvys man påminner så mycket om din pappa. Dricker, kommer och går som han vill Varken barn eller fru tycks spela någon roll för honom. Stackars henne. Jag lider med Elvy.
Petter slår tyst näven i bordet.
Den där drummeln Varför gifte hon sig med honom? Hon hade det ju bra innan. Jag minns vår pappa Det var inget annat än elände.
Just så, säger mamman. Nu släpar han hemifrån allt för att supa upp pengarna bandspelaren, sina kläder, kristallerna från Elvys föräldrar, ja till och med kökshanddukarna. Och det finns alltid nån som köper. Folk fattar väl ändå att pengarna går till sprit, men de tar ändå…
Kommer hon till dig för att låna pengar? frågar Petter rakt ut.
Nej, aldrig. Men det är knapert. Hon har lågavlönat jobb och får inget från mannen. Det är svårt för henne…
Petter går av och an, djupt fundersam. Mamman, som inser att hon sagt för mycket, ber honom:
Lova mig, Petter, blanda dig inte i deras liv. Det är inte vår ensak. Andras äktenskap är ett mysterium. Hon lever med honom, så hon älskar väl honom.
Då sätter sig Petter framför sin mamma och berättar hur Elvy hela sin barndom gav honom solrosfrön, bullar och godis. Och att han inte kan leva i ro medan hans barndomsvän nu lider så, ensam med ett litet barn.
Vad tänker du göra, Petter? säger mamman oroligt. Du får absolut inte slåss med hennes karl, det leder bara till trubbel. Polisen vill vi inte blanda in. Vi hjälper henne hellre som vi kan på annat sätt.
Petter nickar och reser till stan. Några dagar senare kommer han hem i bilen, lastad med matkassar, flera säckar och kartonger med matvaror och kläder.
Vad har du nu för dig, Petter? Ska du flytta in hos mig? Vad roligt, en av barnen hemma igen…
Nej, nej mamma. Jag har ju jobb i stan och eget boende där. Jag har bara tagit med lite matvaror åt dig. Titta själv! Bli inte förvånad över säckarna med solrosfrön. Elvy förstår nog. Jag vill bara inte själv ge henne allt detta, och framförallt inte fröna, folk snackar ju. Du får göra som du tycker bäst. Och dela med dig till henne och till dig själv.
Men Petter, dina systrar då? Behöver inte de också…
Du vet att jag skickar pengar till dem varje helgdag. De har bra män, klarar sig fint.
Ja, tack och lov, suckar mamman.
Jag åker tillbaka nu. Snåla inte, mamma. Hjälp Elvy lite i taget, gärna i smyg. Behöver ni mer så säger du bara till. Ni ska i alla fall inte gå hungriga.
Petter kramar och pussar mamma adjö, och åker tillbaks till stan. Mamman bär in allting i förrådet. I de två säckarna finns massvis med knapriga, fina solrosfrön.
Tänk, nu ska jag rosta riktiga goda frön, gläds Karin Nilsson som ett barn.
I lådorna ligger kondenserad mjölk, pasta, köttkonserver och mjölpaket. I en påse gömmer sig massor av olika godissorter. Dem bär Karin till köksskåpet. Hon ojar sig över sonens generositet.
Tidigare brukade han också ha med sig mat, ibland fina chokladaskar och färsk fisk, något mamman älskar. Men den här gången är det ovanligt mycket.
Åh Petter, min fina pojke, suckar hon. Men var är din lycka?
Hon gör precis som Petter bett. Hon går till Elvy varje vecka på kvällarna med ett matpaket gömt under jackan. Först vill Elvy inte ta emot något. Men när Karin kommer med en spann solrosfrön, förstår Elvy vem som skickar gåvorna.
Hon gråter, sänker händerna i fröna och vänder dem i handflatorna. Sen säger hon:
Hälsa Petter och tacka så mycket. Tänk, så många år har gått, ändå minns han Jag är så tacksam. Men säg att han inte behöver oroa sig. För två veckor sedan la jag in om skilsmässa. Snart är eländet över. Hoppas jag.
Karin nickar och går hem, tankfull. Nu är Elvy snart fri. Och hennes son Petter är ogift…
Jaha, så det kan bli, mumlar Karin. Ska han kanske fria till henne ändå?
Tiden går. Karin fortsätter hjälpa Elvy, de dricker te och Elvy tar emot matkassen med ursäkter, lovar betala tillbaka.
Men Karin förklarar:
Ingenting till dig, det är till din son. Om du är för stolt för småsaker, så låt åtminstone pojken få hjälp. Gud hjälper oss genom varandra. Så ska det vara.
Ett år går, Elvy är skild och lever själv med sin lilla son. Hon ser gladare ut, det är nya gardiner i köket, pojken liknar henne och går på förskolan.
Ibland passar Karin lille Gustav, och han kallar henne farmor. Petter kommer på besök, har alltid med sig nya leksaker till Gustav. De ses hos Karin, fikar och minns barndomen aldrig pratar de om Elvys misslyckade giftermål, som om de fyra åren inte existerat.
Petter hälsar allt oftare på hos mamma. Standardfrågan är:
Har Elvy varit här nyss? Och har du Gustav hos dig idag?
Jasså, pojk. Du frågar aldrig först om min hälsa längre, ler Karin.
Förlåt mamma… Hur mår du? säger Petter, men kastar ändå en blick mot fönstret.
Äsch, gå du till henne. Hon är hemma, det vet du. Hoppas du inte håller på och bara väntar nu, alla snackar ju redan. Gå på bara.
Det är alltid så med oss, skrattar Petter, alla vet allt innan jag själv hinner fatta nåt.
Han kramar plötsligt om sin mamma.
Vad är det, min pojke? undrar Karin.
Tack mamma. Du förstår alltid. Tar livet som det är. Tack.
Karin gör korstecknet över honom och går till ikonen. Petter springer ut på trappan och återvänder snabbt in för att hämta en bukett vita prästkragar ur sin påse.
Utan att skämmas går han mot Elvys hus. “Snackar gör de. Vänta bara, jag ska ge dem något att viska om…”
Och medan han närmar sig det välbekanta huset ser Elvy, som står gömd i den mörka hallen bakom spetsgardinen, hur han bär blommorna till henneNär Petter når fram till Elvys hus står hon i fönstret, med förklädet slarvigt knutet och Gustav hängandes i kjolfållen. Hennes ögon möter hans, och leendet som sprider sig över hennes ansikte liknar genast sommardagarna från förr, det där trygga de delade som barn.
Han lyfter buketten och vinkar, osäker på om handslaget darrar för att det är tungt eller för att han är nervös. Elvy öppnar dörren innan han ens kliver upp på trappan.
Är de till mig eller till Gustav? ler hon, halvt på skämt, halvt på allvar.
Till er båda, säger Petter mjukt. Och till sommaren och framtiden.
Gustav tittar nyfiket, och Petter sätter sig på huk så deras ögon möts. Sedan reser han sig, och Elvy stiger ett steg närmare. Tystnaden känns som ett vänligt skydd, ingen ser dem nu, för alla tittar redan och alla vet redan, och det spelar ingen roll.
Elvy, säger Petter, nästan viskande. Ska vi börja om? Vi två?
Elvy skrattar genom glädjetårarna, torkar kinden och nickar.
Från verandan ser Karin dem stå tillsammans i skymningen, med Gustav bland blommorna. Hon sluter händerna och mumlar sin lilla bön.
Byn gömmer sig under den ljumma juniskymningen. Någonstans börjar en koltrast sjunga. Och på trappan till det lilla huset, bland doften av nyrostade solrosfrön, står de Petter, Elvy och Gustav och ser på varandra, som om livet äntligen, efter allt, gett dem ett rättvist svar.
