Sjukhusfönstret stod öppet. Det hade varit öppet sedan på morgonen när sjuksköterskan vädrade ut. Luften var klar, gardinerna rörde sig mjukt och det gröna lövverket utanför gav ögonen ro det var långt kvar till den värsta sommarsolen.
Petter hade opererat bort blindtarmen. De sa att det var en tuff operation, att han nästan inte hann in i tid, men Petter var inte rädd han hade aldrig varit det.
Är du inte rädd för sprutor? log sjuksköterskan på morgonen medan hon tryckte ut luften ur sprutan.
Petter vände sig tyst om på sidan. Han fick inte resa sig än.
Vad skulle hon skrämma honom med…?
Han hade blivit hämtad utanför en portuppgång det var där det small till i magen. Inte var han hemlös; han var uppväxt på barnhem. Han och de andra pojkarna hade varit på torget i Uppsala och försökt få ihop några extra kronor genom småjobb och just där blev det illa.
Det han ångrade mest var att han drog med sig Lasse och lille Sören nu skulle de säkert bli ilskna på barnhemmet. För bara igår, efter operationen, hade biträdande föreståndaren, fru Kristina, kommit springande, försökt visa sig omtänksam. Petter var fortfarande groggy av narkosen han minns att hon kom och böjde sig oroligt över hans ansikte, men detaljerna har han glömt bort.
Varför kunde han inte blivit dålig när de var innanför barnhemmets område? Det var ju så nära! Men nu blev det annorlunda…
Han skyllde på aprikoserna. På torget hade de fått en låda med övermogna aprikoser men de var inte så dåliga, de var söta som honung. Ja, man skulle aldrig ha ätit så mycket…
Nå, hjälte! Hur mår du i dag? En äldre läkare med yvigt skägg tittade på såret. Det värsta är över. Nu behöver du inte vara orolig.
Det har jag aldrig varit, svarade Petter.
Oj! Modig, alltså? Ja, men vet du vad, modiga killen du får inte äta något än. Ingen får komma med godis till dig! Lite tålamod nu. I kväll får du lite saft.
Petter nickade bara för att visa respekt. Han visste ingen skulle komma med något till honom ändå. De på barnhemmet var säkert arga nu, för att han rymde och satte personalen i knipa. De hade ju smugit ut till torget genom hålet i staketet och så skulle det såklart bli så här…
Läkaren hade rätt om modet. Petter var tvungen att vara modig. Hans mamma hade väl fått honom av en slump, antagligen hade hon inte råd att göra abort. Petter var tio, men kunde tänka så, lika likgiltigt som de flesta barnhemsbarn.
Av någon anledning var han inte arg på sin mor. Han kände mest tacksamhet trots att hon skrev på papperen och gav bort honom direkt. Tack ändå.
Han var på barnhem redan som baby, sedan till barnhemmet i Sundsvall, och därefter till ett mindre utanför Västerås. Så långt han kunde minnas hade livet varit en kamp.
Han mindes slagsmålen i matsalen om den sista brödbiten, trots att det var lugnare tider i landet då. Både kokerskor och chefer stoppade undan en massa mat till sig själva, ibland fraktade de ut hela påsar med käk från köket.
Men det var inte bara om mat det slogs om allt möjligt. Han växte sig stark, och det hände att han bröt armen någon gång. En gång började frisören nästan gråta när hon såg alla gamla ärr och bulor på hans huvud.
Vad är det att gråta för? Petter grät aldrig.
Och nu trodde de att ett ärr på magen och ett stick i skinkan skulle skrämma honom…
Man får skratta!
Vuxna var kalla och beräknande. Han var ingen liten söt flicka man kunde tycka synd om. Han var rättframme, lite vresig, och hade sitt eget sätt.
Hörru du, Jonsson! Om du hittar på något, åker du rakt till isoleringen! hotade oftast Kristina.
Han svarade inte emot, men han lyssnade inte heller särskilt. Han hade haft sina egna regler och principer länge.
Det fanns endast en vuxen som han tänkte på ibland, någon som dykt upp hastigt i livet. Han visste inte hur andra barn minns sina mammor, men med henne pratade han ofta för sig själv i tankarna.
Han var runt sex år när hon kom för att jobba med barnhemmet utanför Sundsvall. Vem hon var har han inget minne av. Bara hennes milda leende, klarblå ögon, varma händer och doft. Han minns hur hon tog upp honom i knät och viskade:
Du ska vara stark, Petter. Du måste äta ordentligt, ta hand om dig och lyssna. Det blir tufft, men du klarar det. Försök ditt bästa, lova?
Och sen brukade hon sjunga en liten visa:
Misse-misse mjaukis, med sitt lilla gråa svans,
Sov så gott, sov så gott.
Svansen mjuk och tassarna vita,
Sov så gott, sov så gott…
Och fast han nu såg sig själv som vuxen, brukade han stilla sjunga på den där lilla sången när allting kändes svårt, minnas de varma händerna och då blev det lite lättare.
Sedan försvann hon, blev bara en sång och ett minne. Ingen hade vaggat och sjungit för honom annars. Namnet hade han glömt. Han kallade henne “mamma” i hemlighet, fast han visste att det nog bara var en tillfällig barnflicka. Men det kändes skönt att fantisera.
Sjuksköterskan stängde fönstret och började bädda sängen mittemot. Petter blev glad det var trist att ligga ensam.
Strax skjutsades en pojke in i rummet på bår, en skock vuxna i vita rockar hade bråttom runt honom. Petter kunde inte se så bra, men han såg ändå. Det var en mager, svarthårig pojke, med dropp kopplat till armen. Snart blev det bara sjuksköterskan kvar, och en man i vit rock.
Ingen av pojken, sjuksköterskan eller mannen pratade så mycket, bara några ord.
Han sover, sa sjuksköterskan.
Okej. Tack.
Ni ringer…
Mm, det gör jag.
Hon gick. Mannen satt kvar med huvudet i händerna, stilla. Pojken sov.
Det blev kvavt i rummet, men mannen tog inte ens av sig kavajen och vita rocken. Petter tyckte nästan han sov…
Han blev stel i ryggen och vred sig. Sängen knakade. Mannen reste sig tyst, vek pannan och hade mörka ringar under ögonen, men såg vänlig ut.
God morgon, viskade han som om han först nu märkte Petter.
God morgon, svarade Petter.
Mannen piggnade till, vek sig mot sin son, flyttade sen stolen till Petters säng.
Du opererades?
Ja, blindtarmen.
Bra. Du får inte gå upp än?
Inte än.
Behöver du något?
Nix, får inte äta förrän i kväll. Vad har pojken för sjukdom? Petter nickade mot sängen med droppet.
Han? mannen vände sig om, drog ihop ögonbrynen. Något annat. Får jag stanna här? Hjälpa om det behövs. Och om nån besökare kommer, går jag ut.
Det går bra, svarade Petter, vad hade han att säga till om.
Mannen satte sig igen och sa lågt:
Han heter Simon och är elva år. Du?
Petter, tio.
Tack, Petter, sa mannen. Petter förstod inte riktigt för vad.
Nästa dag var det folk i rummet mest hela tiden. Simon fick dropp och läkarna kom ofta. Hans pappa sov i närheten, ibland pratade han med sonen. Simon rörde på händerna och huvudet, men öppnade aldrig ögonen. Det såg ut som om han sov.
Sen kom en äldre dam och herr och en ung kvinna. Simons mamma. Hon var lång, rakryggad, hade krokig näsa och lockigt hår i svans. Blekt ansikte, röda ögon. De fick hjälpa henne till sängen, där hon satt och strök sin sons hand.
Kan vi flytta pojken? frågade Simon pappa och pekade mot Petter, nervös för sin fru.
Ja, vi flyttar i dag, sa läkaren.
Doktorn tittade på Petter.
Hur är det med dig? Gör det ont?
Lite.
Petter hade sovit dåligt, ärret värkte, han hade kateter och gick hungrig ingen mat igår heller. Glömt bort? Eller var det för tidigt.
Idag får du börja resa dig. Vi flyttar dig till rummet bredvid snart. Kom igen, ta det lugnt bara, sa doktorn.
Petter ville inget hellre än att stiga upp, men sjuksköterskan dröjde. Folk gick i rummet hela tiden.
Först nu började Petter förstå att Simon, den där pojken, nog skulle dö. Han låg där, sov, och alla pratade tyst och rörde sig som i soppa. Det var spänt.
En kusin till Simon, en ung kvinna, blev kvar. Petter blev nervös med henne där. När sköterskan kom för att ta katetern, sa Petter att han skämdes. Hon bet av:
Tror du hon bryr sig om dig? Skärp dig nu, det går fort.
Det var verkligen snabbt klart. Men Petter låg kvar, naken och osäker var hans kläder var. Flickan satt och tittade i fönstret eller på Simon. Gav honom vatten igen. Petter ville fråga var kläderna var.
Tror du att du behövs? Nä, antagligen inte.
Efter någon timme bestämde han sig ändå för att sätta sig upp, drog täcket om sig, satte sig.
Flickan vände sig om.
Ska jag hjälpa dig?
Nej, svarade Petter och blev yr, lade sig igen.
Snart var han uppe igen.
Vet du var mina kläder är?
Hon visste inte, men lovade fråga.
Men håll ett öga på Simon. Okej?
Petter försökte stappla ut invirad i täcket, benen darrade, han vågade inte ens gå bort från sängen. Han hade aldrig trott att det skulle vara så jobbigt att ens gå tvärs genom rummet.
Till slut kom kläder men sjukhuskläder.
Jag vänder mig om, oroa dig inte, sa flickan.
Han satte sig, drog på byxorna. Allt var för stort, han fick syssla med snöret vid midjan. Det fixade han, men att vika ned byxbenen klarade han inte än. När han stapplade iväg snubblade han på benen, då såg flickan hans problem.
Stanna, får jag hjälpa? Oj, vilka stora… Hon gick ned på huk, vek benen noga och länge, så länge att Petter blev alldeles snurrig.
Jag tror jag svimmar…
Oj, kom, sitt här, hon satte honom på stolen. Du är verkligen sjuk än. Har du ätit? Vad heter du?
Petter.
Jag heter Lovisa. Petter, det är synd mamman inte kan vara här eller kan vi ringa henne? Ingen telefon hemma?
Ingen mamma.
Jaså… Pappa då? Vem bor du hos?
Det är lugnt. Det börjar kännas bättre. Måste bara på toa.
Han tog sig till toan och speglade sig. Jisses… Mörka ringar under ögonen och alldeles blek i ansiktet. Men de svarta ögonen glödde ändå. En gång hade fröken Dorotea sagt till honom att det måste vara därför han hette Petter Svart ögon svarta som en kråkas vinge. Hans smeknamn på barnhemmet var Kråka. Det var han stolt över.
Han tvättade sig med kallt vatten, mådde bättre. Lovisa såg till att han fick saft.
Själv får du hämta mat när du ska ha, sa undersköterskan.
Hallå, han är ju knappt på benen! Jag hämtar till honom själv, invände Lovisa.
Petter ville inte bara ligga, han gick runt. Såg på Simon söt pojke, nästan som en flicka. Lika lockig som mamman. Väldigt mager bara.
Dör han? Petter var rak på sak som bara barnhemsbarn kan.
Flickan ryckte till.
Vi vet inte. Men… det är illa. Han har varit sjuk länge, fyra operationer, senaste på tarmarna. Föräldrarna är utmattade. Och vi hjälper också till nu. Jag är hans moster. Men undren händer, tror du inte?
Vet inte, Petter satte sig på sängen.
Han tänkte på Simon. Han hade ett liv nästan som på film mamma, pappa, morföräldrar, folk omkring sig… ändå låg han där och dog.
Oturligt…
Petter blev kvar ett tag. På kvällen kom Simons pappa igen, det blev stökigt i rummet. Man pratade om Petter att ingen hade hälsat på honom på hela dagen.
Doktorn sa du är från barnhem, Petter? frågade Simons pappa.
Mm.
Ska du till ett annat rum? Simon är dålig…
Nej, jag kan vara här, bad Petter. Han hade ingen rätt att protestera.
Fyra dagar blev sig lika. Petter fick feber och flyttades till pensionärrummet, där blev han uttråkad och återvände ofta till Simon. Ingen körde bort honom.
Hans utskrivning blev uppskjuten.
Simons pappa hette Daniel och han lärde känna Petter ganska väl. Han gav honom kläder, Petter tog emot, men undrade stilla om Simon skulle behöva dem igen.
Om han mot förmodan överlever?
Daniel såg stelt på honom hemma sade de aldrig ordet dö. Alla väntade, men ingen sa något. Hur kan man säga om sitt enda barn att han inte ska finnas mer?
En gång brast det för Simons mamma, Sonja, när Daniel försökt trösta:
Varför? Varför ska jag känna mig lättad när mitt barn ändå dör, vad spelar det för roll vad vi gjort rätt?
När någons älskling går bort tar orken slut. Så var det med Sonja, som inte ville leva utan sitt barn. De gav henne lugnande, hjälpte föga.
Om han ändå inte dör? frågade Petter.
Daniel ville svara ärligt mest för sin egen skull.
Tyvärr, han klarar det inte längre, Petter. Han håller på att dö.
Gör det ont, att dö? Petter höll Simons skjorta och såg med stor sorg på honom.
Daniel såg på honom. Han förstod, pojken hyste medkänsla, hade varit där dag efter dag, hört läkarna. Det är väl rätt att vara rädd särskilt om man är ensam.
Det går fort, nästan som att somna. Vårt jobb är att det inte ska göra ont.
Han rör sig ju.
Ja, vi pratar med honom och hoppas att han hör, men det är inte säkert.
Familjen höll vakt hela tiden. En kväll gick Daniel iväg ett ögonblick och lämnade Petter vid sängen. När han återkom stod han kvar i dörren.
Petter höll Simons hand och pratade lågt.
…och jag vet inte var mamma är. Hon lever kanske inte ens. Men, hon lämnade mig bara. Jag är inte arg. Om hon kom nu skulle jag förlåta. Tror du inte? Men du, du får inte dö. Din mamma gråter, och din pappa verkar så snäll. Om jag haft en sån far skulle jag aldrig ha dött. Och skjorta och byxor får du tillbaka, jag lovar. Det blir inga märken. Jag har hur många skjortor som helst. Kom igen nu, kämpa! Kämpa så mycket du bara kan…
Daniel harklade sig. Han var nära till gråt. Petter for upp.
Jag lovar, han hörde! Han klämde min hand! Jag svär!
Det tror jag också, Petter. Jag tror det.
Daniel och hela hans familj väntade på slutet. Hans Simon, hans gåva, deras hopp var döende. Sjukdomen upptäcktes när han var åtta muskelatrofi, sedan kom resten: hjärta, lungor, tarmar. De hade varit i både Stockholm och Umeå, fått hjälp av specialister just därför blev Simon elva år. Simon vande sig vid sin sjukdom, bara accepterade, klagade inte.
Det var Sonja som slets sönder, hon hade suttit nätterna igenom på sjukhus, tiggt, bönat, burit, gjort allt. Daniel var med, men han var man han var starkare.
Hennes krafter tog slut först när det stod klart att Simon var döende. Då fick Sonja sprutor.
Prata med honom, Petter. Prata. Jag tror det gör honom glad.
Slumpmässigt blev Petter en liten ljusning för Daniel. Han lyssnade ute i korridoren på samtalen:
…fattar du, när den där jätten på barnhemmet bröt min arm blev det svart för ögonen. Tror du inte? Men det gick över. Jag reste mig ändå, visade inte en min. Han trodde jag skulle grina, men jag gjorde honom besviken. Inte en tår.
Och så kommer du att klara dig också, Simon. Det är ingen fara, du fixar det!
Simon dog på natten. Petter märkte inget, ingen sa något. På förmiddagen gick han till frukosten, sedan förbi i rummet och då var Simon borta.
En yngling packade i sängen där Simon legat.
Var är han? Petter nickade mot den gjorda sängen.
Vet inte. Såg ingen, svarade pojken.
Petter rusade till sköterskan, ingen där heller, så han letade rätt på en läkare.
Simon? Vart tog han vägen? Fick han åka någonstans?
Simon? Läkaren rynkade ögonbrynen. Han var väldigt sjuk…
Dog han? Petter avbröt.
Läkaren nickade.
Tyvärr gör de ibland det.
Petter backade ut. Just nu kände han stor ilska mot hela sjukhuset, läkare och alla.
Jäkla paket! Kunde inget göra!
Hur skulle han visa sin ilska?
I korridoren skurade lokalvårdaren golvet. Petter sparkade till hinken, och vattnet rann ut. Lokalvårdaren skrek, läkare, sjuksköterskor kom springande.
Alla klagade, han sparkade upp dörren till rummet, satte sig på sängen med händerna över öronen.
Hela sjukhuset! Så många läkare, och ingen hjälpte hans vän att överleva. Ingenting!
Hur Simon, som aldrig riktigt varit vaken, ändå kunde bli hans vän det begrep Petter inte. Men så var det. Han hade berättat hela sitt livs historia för Simon. Om sin mamma och kvinnan som sjöng för honom, om slagsmål och skador.
En gång, när han fortfarande var i rummet, drömde Petter att Simon satt sig upp, log sorgset. Petter rusade fram, försökte hjälpa, men Simon bad honom låta bli, bara få sitta. Med tunn röst, nästan flickaktig, började han berätta om sitt liv.
Petter minns inte alla detaljer, men rösten minns han. Till sist reste sig Simon, tittade ut genom fönstret och började i drömmen klättra upp i fönstret. Petter blev livrädd att han skulle ramla, och vaknade av skräcken.
Grenar rörde sig därutanför, månen sken. Simon låg oroligt, vände sig. Petters trötta far låg och sov.
Då satte sig Petter tyst på Simons säng, tog hans magra hand och började sjunga hans enda vaggsång:
Misse-misse mjaukis, med sitt lilla gråa svans,
Sov nu gott…
Efter det brukade Petter prata i tankarna med Simon. Denne satt på stranden och berättade om livet i en familj, om far och mor, om mormor och morfar morfar var general såklart! Om skolan han gick i, om rummet där han hade allt, och om mamman som väcker honom på morgonen.
Så såg Petter på livet i en familj så han fantiserade, för han hade aldrig bott så, bara sett på TV.
Till exempel tänkte han att alla sängar stod i ett enda rum, en till varje familjemedlem. Att varje hall hade en egen garderob, att det var fisk varje torsdag, och att mamman öste upp te till alla på morgonen med en stor slev…
***
När Simon dog kände Daniel ett slags lättnad, hur konstigt det än lät. Han älskade sin son, men nu hade plågan fått ett slut. Nu gällde det att acceptera det och hjälpa Sonja.
Allt oftare tänkte han på Petter.
Det var förstås fel tid att prata adoption; Sonja skulle nog inte förstå. Vem kan ersätta Simon? Ingen. Porträttet står mitt i rummet, Sonja sitter och sörjer. Det fanns inte fler barn att få.
Och Petter han hade aldrig haft någon att kalla mamma eller pappa…
Visst, han var ingen Simon, han var grovhuggen och barsk, mörka ögon men Daniel visste att pojkens hjärta var mjukt, i grund och botten.
Sonja, jag var på sjukhuset. Petter har blivit utskriven nu.
Varför gjorde du det? Sonja såg undrande på honom.
Jag… jag tog bara Simons papper. Och då berättade de att Petter, ja, han ställde till med en scen när han hörde att Simon dött. Han blev arg på allt och alla.
Tokunge, suckade Sonja.
Ja…
Ta det lugnt nu, jag försöker vänja mig. Jobba du.
Okej.
Prata inte om några andra pojkar nu, snälla?
Daniel sa inget mer till henne.
Men på helgen åkte han till Petters barnhem. Något drev honom dit. Det han hört om stället, Petters berättelser, stämde till eftertanke. Men det var ingen idé de släppte honom inte in, ställde frågor, var misstänksamma. Föreståndaren var tveksam. Daniel förklarade att han bara ville träffas.
Men motståndet sporrade honom. Han kom på att hans gamla klasskompis, Tove, arbetade med stöd till adoptivföräldrar. Han googlade fram hennes adress och hälsade på dagen efter. De pratade länge. Tove förstod, beklagade sorgen, såg till att ta reda på allt om Petter men påpekade att Sonjas vilja och pojkens är viktigast.
Daniel gick ändå till socialtjänsten, fick papper på vilka handlingar som krävs. Handläggaren var oväntat öppen och vänlig, lovade ordna ett möte.
Det berättade han för Tove, svägerskan Lovisa och svärfar. Lova gillade pojken från sjukhuset, lovade prata med Sonja.
Men Sonja grät så fort Petter dök upp i samtalen.
Ingen kan ersätta Simon! Fattar ni inte.
Vi vill inte ersätta! Vi är själva ensamma, Petter också… Han är så annorlunda, kärv, från barnhem. Kanske kan vi hjälpa honom, även om han aldrig blir Simon! Om du hört honom prata med Simon, hur angelägen han var hur han önskade att pojken skulle leva! Han fick till och med mig att må bättre på nåt vis… Kan vi inte bara träffa honom?
Bara pressa mig inte…
Och det var första steget.
När Petter väl kom för att träffa dem på barnhemmet såg han livrädd ut. Blek och höll andan tittade inte någon i ögonen, tryckte händerna tills knogarna blev vita. Ville inte ens hälsa på Daniel.
Tove satt i rummet, pysslade med sitt, blandade sig inte i. Daniel såg på Petter, tyckte synd om honom. Petter frös till, blev alldeles vitsvettig. Helt annorlunda än på sjukhuset.
Det enda Daniel ville var att krama honom och viska: Du behöver inte vara rädd! Men han visste inte ens hur han skulle börja samtalet, utan pratade om vädret och småsaker.
Petter var så spänd att han fick gå tidigt.
Så mycket för att vara orädd.
Han vill nog inte komma till oss ändå, eller hur? frågade Daniel nedstämd på vägen därifrån.
Du har fel, svarade Tove. Han önskar så innerligt det blir ni, att ni tar honom hem. Han kommer att anstränga sig för att duga, men är så rädd för att inte klara det.
Är vi så skrämmande? undrade Sonja.
Ni är riktiga föräldrar, sådana han aldrig haft. Han vet inte hur man beter sig då, och är rädd för att inte duga. Allt han tänker på är er!
Efter en tid fick Petter gästa dem. Han sa aldrig uttryckligen ja, Sonja tvekade också länge.
När Daniel tog hem honom satte de sig och drack te. Petters handsvett droppade, han vågade inte äta eller titta på allt vackert på köksbordet. Allt var annorlunda än han tänkt sig. För nära, för ovant. Han var livrädd för Sonja.
När Daniel tappade en sked på golvet, spärrade Petter ögonen:
Helvete också.
Daniel skrattade till.
Japp, helvete… Kom igen nu, smaka potatisen!
Petter pillade i sig en bit, men det låg kvar i munnen länge.
Slappna av nu, grabben!
Vill du se Simons rum? Sonja kom plötsligt på.
Och Petter kvicknade till, fick glans i ögonen.
Han gick in, såg direkt det stora porträttet. Så annorlunda än på sjukhuset öppet, glatt, ett litet leende. Så skönt att se vännen så levande. Det kändes som ett stöd. Som om Simon nickade: Du klarar det, jag är kvar här.
Tjena, Simon! Hallå! Petter gick genast fram, rörde vid ramen, såg på Sonja. Han var tjockare här.
Ja, inte så smal. Bara sista tiden… före, Sonja kunde inte säga ordet död.
Före han dog? Japp, sa Petter och smekte ramen. Kan jag få se hur han bodde?
Sonja förstod först inte, men hämtade fotoalbumet.
Jag tittar kanske inte ändå, orkar inte just nu. Du kan bläddra, sa hon.
Petter satte sig, bläddrade, Sonja stod vid fönstret.
Var det här han som liten? Eller hur?
Sonja kom tillbaka, satte sig tillsammans tittade de på bilderna av hennes pojke.
Söt… rolig… schysst… kommenterade Petter.
Allt intresserade honom.
Plötsligt såg han en strandbild:
Men wow! Havet! Han sa det, att ni varit vid havet.
Sonja såg sorgset på honom.
Sa han? Men han kunde ju inte prata sista tiden.
Petter såg henne i ögonen, förstod att han dragit för mycket på fantasin.
Men för mig berättade han!
Sonja sa inget, tittade på bilder med honom. Som om sorgen blev mindre när Petter var där, smärtan i hjärtat var mildare. Hon tänkte att, visst, att leva vidare kanske blir lättare nu.
Hon tog ett djupt andetag, frågade beslutsamt:
Petter, om vi ville adoptera dig, skulle du vilja det?
Petter spände sig, tyst en stund.
Jag vet inte. Simon var bra. Jag är nog inte det. Jag kan inte riktigt sånt där…
Sonja kramade honom plötsligt hårt.
Det gör inget. Vi tar dig inte för att ersätta Simon, utan välkomnar dig som hans vän.
Petter blev först stel, ovan vid att någon rörde vid honom. Doften av kvinna, värmen från hennes händer.
För att inte behöva känna mer bläddrade han i albumet. Men Sonja släppte honom inte, bara höll om och gungade lite.
Petter hade aldrig gråtit förut.
Men nu satte sig en klump i halsen, tårar kom. Han snyftade.
Gråter du? frågade Sonja, Petter, lilla vän, gråt inte Du är ju en stark pojke, en liten man! Du måste vara stark. Hon torkade tårarna från hans kinder.
De orden hade han hört förr.
Fönstret i rummet stod öppet. Gardinen putade in i rummet, det gröna utanför glänste, och från porträttet log Simon vänligt mot honom.
Kan ni, sången… Misse-misse mjaukis, med sitt lilla gråa svans, sov så gott Vet ni den?
Jag har hört den, tror det är en vaggvisa. Vill du jag lär mig den?
Petter snörvlade och nickade. Mer än så vågade han inte önska…
